På allmän begäran (dvs. från Gabrielle) ska jag försöka mig på en sammanfattning, en tour d’horizon av det allmänpolitiska läget i UK just nu, eftersom det kan verka lite förvirrande utifrån (och inifrån!) sett.
Praktiskt taget all brittisk politik i dagsläget färgas av de fyra stora “omröstningarna”, av vilka vi just genomgått den första: lokal- och Europavalen 25-30 maj som – här som annorstädes – allmänt såg en massiv protest mot “eliterna” och specifikt levererade stora framgångar för Ukip. Den andra folkomröstningen, om skotskt oberoende, följer den 18 september. Därpå parlamentsvalet våren 2015, följt av folkomröstningen om EU-medlemskapet, förmodligen år 2017.
Det går knappast att överdriva hur viktiga dessa val är för Storbritanniens framtid. Och då är parlamentsvalet nästan det minst viktiga av de tre…!
Den skotska omröstningen kan få allvarliga konsekvenser, hur den än faller ut (senaste undersökningen visar på ja-sidan enbart 3% efter nej-sidan). Inte minst därför att ingen faktiskt vet vad som kommer att hända, alltså kan man inte planera för något. Ta EU-medlemskapet, bara. Ett oberoende Skottland kommer att få ansöka om nytt medlemskap och man kommer alls inte att ges någon fast-track väg tillbaka in i unionen, som Alex Salmond en gång påstod.
Om så då blir fallet, hur kommer det skotska industri- och finansväsendet att reagera (det mesta av det “väsendet” är utlandsägt och dras inte med några skotskrutiga lojaliteter)? Eller med andra ord, hur fort kommer den skotska ekonomin att kollapsa, särskilt när inkomsterna från Nordsjöoljan på samma gång sjunker stadigt?
EU-omröstningens konsekvenser behöver man knappast bokstavera. Men, som sagt, skuggan av dessa val faller mörk över den politiska debatten just nu. I strikt partipolitiska termer går vi, som annorstädes, mot en uppluckring av de traditionella blocken, en process som valkretssystemet visserligen kan göra något långsammare, men den verkar ändå obönhörlig. Den växande förtroendeklyftan mellan väljare och folkvalda är den processens korollarium.
Konsekvensen blir förstås allt skarpare gränsdragningar mellan upplevda eller verkliga revir: sociala, etniska, politiska, språkliga och ekonomiska. Spänningen mellan centrum och periferi blir allt hårdare, och det återspeglar sig i samma kategorier (“Vad är England annat än London+?” är en omdebatterad fråga). Under tiden gäller fortfarande ett krampaktigt konsesus om ett neoliberalt ekonomiskt schema som bevisligen inte fungerar: t.o.m. The Economist medger att man inte längre har de intellektuella argumenten på sin sida.
Situationen är alltså hopplös men inte allvarlig, som det heter. Spekulationerna om hur en brittisk/engelsk regering kommer att se ut efter nästa vår är inte bara fåfänga utan i praktiken meningslösa.
Det som borde hända – progressiv mark- och fastighetsbeskattning; nedmontering av centralstyret (i fråga om skolan som så mycket annat) till förmån för lokala instanser; re-nationalisering av järnvägen och posten; ta ifrån privatskolorna deras skattefria välgörenhetsstatus och ge pengarna till kommunerna; bort med universitetsavgifterna; skrota Trident och atomvapenförsvaret; ställ Tony Blair inför rätta och grundlagsskydda public service, bland mycket annat – kommer ändå inte att hända.