* Håkan L blir debatterad (i transitiv mening) i Svenskan av Einar Askestad. Det handlar om identitet, om vilket jag inte vet mycket mer än att jag heter Gunnar Pettersson på dagen och Frou-Frou Negligé på kvällen. Håkan kan svara för sig själv, men “Einar Askestad” fick en klocka att klämta till. Mycket riktigt, jag utnämnde honom en gång till “Chief Horse Whip Carrier to the 9th Marquess of Queensberry”. Läs posten och kommentarerna här.

* Avd. Wie man sich beißt so liegt man: Visst ska Suàrez stängas av. Men bara för såpass lång tid som det tar att gå igenom terapin. Att detta är tredje gången visar ju på att bitandet är något djupt infantilt/sexuellt hos honom, som han behöver klara upp med sin mamma (eller pappa) före nästa VM. Läs härtillvida (?) David Runcimans bloggpost idag.

* Avd. Engelsk rättvisa: Ja, säger den kloke Michael White, det går att tycka synd om Andy Coulson. Syndabockar finner sina högsta nivåer, i en slags bakvänd version av The Peter Principle. Etablissemangets något kantstötta sweetheart Rebekah-kah-kah Brooks gick fri. Hennes chief horse whip carrier Coulson, en av denna världens eviga deputies, andreredaktörer, åkte på skiten och kommer som sagt inte att sova i sin egen säng på ett tag. Tough shit, Essex boy…

För den som undrar hur det går med återpubliceringen av mina gamla böcker… ja, det undrar jag också…

Det har visat sig mer än lovligt struligt. Jag tänkte ju börja med att få ut romanen “Vad skall kungen göra nu?” som POD och ebok, detta via Publit.se, för att se hur landet ligger och rutinerna går. Men i den pdf-scan jag fick tillbaka från Publit hade nästan varenda en av de 227 sidorna blivit snedscannad… vilket Publit säger sig inte kunna göra något åt. Ordet “oprofessionellt” dök väl upp i mitt sinne, särskilt när man pröjsat 1000 spänn för besväret.

Hälften av jobbet återstod alltså innan jag ens kommit förbi första stadiet. Jag har, med viss hjälp, nu lyckats räta upp sidorna i Acrobat Pro, men måste kolla om tryckkvalitén fortfarande är på accetabel nivå. Detta dröjer på grund av semestertider på Publit. Ho hum… Jag hoppas den i alla fall ska finnas tillgänglig som POD om ett par veckor, och som ebok strax därefter. Vad gäller resten ska jag faktiskt scanna böckerna själv, eller låta någon göra det här över.

Den värld som alltså hungrar efter “litteratur som den ska vara” får så länge fortsätta tugga på mina förfelade gratismemoarer, vari inga skämt är för billiga, inga goda råd för dyra!

PS: Använd för jösse namn inte den epostadress som står i memoarlänken… den är död sen många år.

Hipstern är död. Vad som tog kål på honom var skägglöss, trendkramp och den plötsliga insikten att man ser fullkomligt idiotisk ut: en blandning av siska och nån som vill se gay ut fast utan the commitment to penetrative sex, om jag får uttrycka det så.

Men det fattas några definitioner i Observers bild ovan. Hipstern ska ha en fransk bulldog, innehunden sedan två-tre år tillbaka. Har dom barn ska de cyklas till skolan i en stor låda (barn är överhuvudtaget ett slags hipsterns sociala karameller). Och så ska de tycka att Broadway Market för länge sen blivit för turistiskt.

England måste bara slå Costa Rica övertygande, Italien måste bara vinna sina återstående matcher, fåglarna måste bara flyga baklänges och helvetet måste bara frysa till is, så är VM säkrat för Eng-er-land Eng-er-land.

Tack och lov att förväntningarna den här gången var nerskruvade till knappt hörbart. Det är inte alls så många flaggor på hus och bilar som förr om åren, inte ens press och media har orkat med särskilt många överdrifter och fantasier.

Och med en backfyra som bara springer vilse hela tiden, en Wayne Rooney som väl gör hundra meter på fyra minuter jämnt, och en Stevie G som är bortom slutet på sin karriär – who can blame them…?

Som sagt, VM är ju inte VM utan Zlatan.

Roligt att se att det nyligen startats ett Bengt Anderbergsällskap i Göteborg: Ingrid Norrman skriver om det i GT. Tyvärr verkar de (ännu) inte ha en webbnärvaro, men det kommer kanske.

Bengt Anderberg var min första riktiga förebild som författare. Inte bara i det att han var gaisare och skrev så jävla bra, utan i hur man förde sig som författare: hur man stannade till och hur man gick vidare, vad man talade om, vad man såg och undrade över. Han gjorde ett starkt intryck den handfull gånger jag fick träffa honom, det var när jag var 16-17.

Absolut att man ska väcka nytt intresse för hans böcker. Jag tyckte Kain (1948) var en enastående roman, men jag skulle gärna vilja läsa om den för att se om den åldrats, den typen av romaner gör ju ibland det. Jag tycker också att man borde ge ut ett urval av hans kulturkrönikor och annan journalistik, t.ex. det han skrev i Expressen på 1980-talet.

Wikipediaartikeln om honom här.

PS: Ha, jag langade in fel länk ovanför, det blev en om den vita älgen i Munkedal istället…! Fantastiskt, en veritabel anderbergare…!

Från fulltexten av Blairs artikel om händelserna i Irak just nu:

As for how these events reflect on the original decision to remove Saddam, if we want to have this debate, we have to do something that is rarely done: put the counterfactual ie suppose in 2003, Saddam had been left running Iraq.

“…rarely done…” för det första… Är inte kontrafaktiska resonemang i princip det enda pro-invansionssidan kommit med under åren? Och spetsfundigheter, när de kontrafaktiska resonemangen börjar skramla lite för tomt.

Det är bortom perverst att anföra önsketänkande, vilket är vad Blairs resonemang egentligen handlar om här, som ett alternativ till (vad israelerna tycker om att kalla) “verkligheten på marken”.

Kontrafaktiska resonemang, som Richard J Evans påpekade i en nylig bok, är till sitt väsen reaktionära: “…snarare än what if handlar det inte om mycket mer än if only…”.

Men att hugga av all historisk kontinuitet mellan Irak 2003 och Irak 2014 kräver något utöver en reaktionär världssyn: jag anar att det handlar om en slags patologi.

Måndag: Boris Johnson kallar Blair unhinged, ett ord jag alltid gillat: gångjärnen har lossnat, dörren svajar på sniskan i blåsten…

Tisdag: Simon Heffer i The Daily Mail, ingen av vilka jag i övrigt har något gemensamt med, kommer med den intressanta idén att ställa Blair inför riksrätt. (Att försöka få honom ställd inför Haagdomstolen är förmodligen omöjligt, av konstitutionella skäl). Men riksrättsförfarandet, som inte använts sedan 1806, är en definitiv möjlighet, särskilt efter Chilcotutredningen äntligen blivit publicerad senare i år. Där, i överhuset, skulle båda sidorna kunna lägga fram sina bevis för och emot Blairs ansvar för lögnerna i “the dodgy dossier”; för 179 brittiska soldaters död, för att inte tala om hundratusentals irakier; och för den ökade säkerhetsrisk, lokalt och globalt, som Irakkrisen fört med sig.

Svenskan har ett quiz om Storbritannien idag. Det inleds så här:

Vad kan du om Storbritanniens historia? Idag 14 juni firar Storbritannien drottningens officiella födelsedag, det närmaste britterna kommer en nationaldag. Vad kan du om den gröna ön?

Nyfiken på om quizzet skulle handla om Storbritannien eller Irland klickade jag alltså på Start. Det handlade om Storbritannien. Inte undra på att jag var skitdålig. Åtta av 15 rätta. Bu för mig.

George VI:s privatsekreterare, Sir Alan Lascelles, rapporterade i sin dagbok att Churchill och de Gaulle en gång under kriget haft ett häftigt gräl under vilket Churchill ska ha utbrustit: ‘Et, marquez mes mots, mon ami — si vous me double-crosserez, je vous liquiderai.’

Eller för all del våra egna Bergelinare: ‘The bottom is nådd’ … och min alla tiders (dock antagligen apokryfiska) favorit: ‘Do you have what we in Sweden call en skiftnyckel?’

Den här buttra, stendöva, inte alls arroganta (märk väl!) attityden till främmande språk är bokstavligen oefterhärmlig. Det är som med stupiditet och dåligt skrivande – you can’t fake it… (Det är därför skiftnyckelrepliken är så genial: eftersom Bergelin lär ha ställt frågan till en bilmekaniker på franska landsbygden blir den ju obegriplig på tre plan! Inte ens Chomsky har åstadkommit något liknande…)

You can’t fake it. But you can make it… James Joyce gjorde det, bitvis i Ulysses, mycketvis i Finnegans Wake. Och han gjorde det inom ett och samma språk därför att den irländska engelskans svavel- och rökelsedoftande glidningar mellan gäliska och engelska bad om det. Ordet after tjänar som imperfektmärke. Ordvitsarna florerar, som ogräs. Och inget fel i det, de är för det mesta genialiska.

Men Joyce försöker göra sig förstådd inom språket genom att tala/skriva helt och hållet utifrån. Han är Lennart Bergelin med vansinniga ambitioner: mannen som behöver skiftnyckel i Frankrike och ber om den på engelska med det avgörande och betydelsebärande ordet på svenska. I den distansen till det litterära språket och den intima, nära sexuella, närheten till talspråket fann den engelskspråkiga modernismen sitt varats russin.

Anyway. Tillbaka till fotbollen.