Sorry, I was miles away… I Moskva, närmare bestämt.

Jag arbetar, så ofta jag kommer åt, på den uppdaterade versionen av boken om Gustaf Ericsson, “Mannen som kom tillbaka från de döda“. Det mest substantiella av det nya jag fått reda på sedan boken kom ut (2000) rör Ericssons mellanhavanden med Sovjetunionen i allmänhet, och Komintern i synnerhet.

Antydningar fanns det gott om att han skulle agerat “Ex-R:are” – “exekutivkommitténs representant” – under 1920-talet. Nu visar det sig att han faktiskt har en personakt i Kominternarkivet (som finns online!), men vad den innehåller vet jag ännu inte, mina reschösch-assistenter arbetar på det as we speak.

Det har också visat sig att Ericsson fick ut, inte bara en bok, utan tre böcker i Sovjet, mellan 1927 och 1930, något mycket ovanligt för en utländsk författare under de åren. En av upplagorna gavs ut i 100,000 ex…! Det har också kommit fram en del annat om hans Sovjetbesök våren-sommaren 1930.

Nå, detta leder nu fram till en ohyggligt banal iakttagelse (de känsliga bör kanske sänka ljudet) nämligen att det fanimej inte är klokt hur internet växt och utvecklats sedan 1998-99, när jag först forskade för boken.

Bara ett exempel. Ericsson påstår att han och en polare var med som statister i en Buster Keatonfilm i Hollywood år 1922, och att de i denna film ska ha legat i säng som patienter på en sjukhussal. Den enda internetkälla jag hittade var ett slags newsgroupforum (finns newsgroups fortfarande, förresten?) om Keatonfilmer, där jag då frågade vilken film, om någon, det kunde rört sig om.

-“Det måste vara ‘Day Dreams’ från 1922,” fick jag till svar. Buster vill vinna tillbaka sin flickvän och låtsas vara berömd kirurg, problemet var bara att “alla sjukhusscener gått förlorade”…

“17”, tänkte jag, men inkluderade ändå uppgiften i boken, som ren spekulation.

Idag kan man se hela “Day Dreams” på Youtube, i fullständigt skick. Inte finns där någon sjukhusscen. Jo, Buster låtsas vara berömd kirurg, men det visar sig vara på ett hundsjukhus… Ingen Gustaf Ericsson så långt ögat når.

Lär härav: vi har gått från sekundärkällor till primärkällor, och det måste väl vara rätt bra? Bortsett då från NSA och Snowden och allt det…

PS: För den som är intresserad, läs mer om arbetet med Kominternarkivet online här.

Det känns, som alltid, tomt efter VM-finalen.

Och det är hela 34 dagar kvar till säsongstart. (Arsenal har köpt in Alexis Sanchez från Barcelona, förresten). Was tun? Cricketen är inte särskilt inspirerande just nu. Och golf är ju inte ens en sport.

Visst var det ett bra VM, inte minst i det att man såg fler mål än någonsin (171 tror jag det var). En av de mest pregnanta intervjuerna såg jag så sent som igår, strax före finalen. Jens Lehman pratade om tyskarnas Brasilienmatch och hur spelarna i halvtid kommit överens om att inte spä på i onödan, inga tunnlar, inga klacksparkar, helst inte så många fler mål: 5-0 räckte så det blev över.

-“Det är ju rätt enastående,” tyckte den (engelska) intervjuaren. -“Inte alls,” sa Lehman, “Det är vad tyskar lär sig av sina föräldrar: aldrig vara arrogant, aldrig stoltsera, aldrig skryta…”

Skillnaden med engelsmännen är alltså att de senare har all anledning att vara blygsamma.

Det var roligt att Tyskland vann också för att det tjänar som en bekräftelse på det kloka i förbundets beslut, från så där tio år sedan, att bygga om tysk fotboll från grunden, i allt från ägarstrukturer till spelarutveckling: det Tyskland vi såg igår är i princip de U21:or som utklassade England 2009…

So, was nun…? Man kanske skulle ta en promenad. I det vackra vädret. Det vill säga, ja, utomhus…!

Som inte är artificiellt färgad blå, alltså. Blåbär är nämligen inte blå, utan Deep Purple. Djuplila är en färg deriverad ur anthocyanin, det pigment som finns i de flesta “blå” och “svarta” bär. Man ser blå nyanser i rå fisk och ruttet kött. Man kan känna sig blå efter att ha ätit saker som mesost eller leveromelett. Men det finns ingen blå mat.

Det finns trevliga tiggare. De är ofta av den gående varianten, snarare än den sittande. En av dem är Laurie, som alltid kommer förbi med en ny blåtira och filten över axeln på söndagmorgnar vid Spitalfields, spik nykter, jag brukar ge henne vad småväxel jag har. Hon kommer ihåg saker om mig, jag kommer ihåg saker om Laurie.

Det finns inget bra Brasilien, just nu, i halvtid.

Och i fulltid… vilket jävla b-lag Brasilien kom med…

“Kvinna med kratta” (1930-32) Utställningen börjar onsdag 16 juli 2014 på Tate Modern.

Jag vet inte i vilken utsträckning detta har täckts i svenska media – jag har inte sett så mycket själv när jag allt emellanåt surfar in – men pedofilihärvorna fortsätter, om inte dominera så i alla fall göra ett stort avtryck i media här.

Det kom nyligen en detaljerad utredning om Jimmy Saviles liv och leverne i det hänseendet, och där fanns sannerligen inte mycket uppbyggeligt att skåda. I förra veckan dömdes Rolf Harris till knappt sex år för övergrepp mot småflickor på 1970- och 80-talen (historic abuse har sedan Savile blivit en mer aktiv åtalspunkt). Och nu är den gamla historien om en påstådd pedofili”ring” i parlamentet på 1980-talet åter på tapeten: det ska förstås bli en utredning…

Det kan hända att detta är en nyhetsmässig slags “väderfront” som drar in över medierna. Och jag är förstås medveten om att pedofiliskandaler förekommer överallt. Men jag undrar lite över den institutionaliserade formen de ofta verka ta här. Savile lyckades få fripass genom praktiskt taget hela sjuk- och fångvården. Rolf Harris är en av flera mediepersonligheter från 1970-talet som åkt fast, och vad de höll på med var en öppen hemlighet, det är därför särskilt BBC har råkat i blåsväder så mycket. Och parlamentshistorien kan knappast bli mer institutionell, särskilt som den lär vara kopplad till många statliga barnhem runt om i landet.

Bortsett från katolska kyrkan har jag inte sett någon motsvarande stor och institutionaliserad pedofilhärva i andra länder. Och om UK är ett slags specialfall i det hänseendet, vad skulle det då komma sig? Det faller sig, i alla fall för mig, naturligt att koppla det till britternas underliga inställning till barn, alltså det som jag i tidigare poster kallat barnfobin. Hur den kopplingen skulle gå till är jag däremot inte säker på, och skulle nog dessutom leda för långt ut på psykologiserandets tunna is. Men tanken kan vara värd att hålla i minnet. Om man nu vill tänka på dessa bedrövliga historier överhuvud taget.

* BBC Radio 3 sänder i kväll en feature kallad “World War One: Cradle of Jazz“… Jag tror inte de avsåg det, men den går ju nästan att jämföra med Spike Milligans “Hitler – My Part in His Downfall” vad gäller (o)lyckliga metaforer. Jag menar, vagga har med födsel att göra, krig med död. Och “jazz”… innebörden blir ju liksom, ja, visserligen dog en förfärligt massa människor i den här katastrofen, men vi fick ju i alla fall några mysiga jazzplattor för mödan… Bortsett då från att det är historiskt minst sagt tveksamt att försöka hitta jazzens rötter i död och krig och förstörelse. Särskilt när Kid Ory började spela jazz redan 1909-10. Hmmm…

* Owen Bennett-Jones skriver en i mina lekmannaögon mycket välgrundad och informativ artikel om ISIS och dess framfart i Syrien och Irak just nu. En viktig poäng är det här med “hearts and minds”, dvs. i vilken utsträckning de fortsätter ha folkligt stöd. Talibanerna i Afghanistan välkomnades rätt allmänt till en början, men förlorade snabbt stöd när de inte klarade av att vidmakthålla inre stabilitet och en någorlunda dräglig levnadsnivå. ISIS verkar till en del ha fattat detta och har börjat organisera samhällena de ockuperat, ner till till synes banala saker som bilregistrering…

* (Parallellen finns med Svarta Pantrarna i USA på 1960- och 70-talen. Det var inte skjutvapnen och upploppen som i första hand gjorde dem till samhällsfiender, utan när de började organisera soppkök och kindergartens i slummen. It’s the boring stuff what gets you the votes… Och det är på samma vis de tråkiga politiska ledarna – Attlee och Truman, t.ex. – som tenderar att få saker gjorda, inte karismatikerna: se Archie Browns nya bok om “The Myth of the Strong Leader“)

* Idag är International Kissing Day. Kôss på er då… (lämplig länk)

Fyra fraser som gör mig både illamående och skräckslagen (ett).

“Almedalen 2014”

“Almedalen live”

“Almedalen snackisar”

“Omelett på grislever och bostongurka”

Imperialismens krossande planeras företrädesvis på restauranger, det vet vi sedan tidigare. I Göteborg handlade det på min tid huvudsakligen om tre av dem: Vickan, Kometen och Chezzan. Restaurang Viktoria (på Ditogatan) tror jag inte finns längre. Kometen, vid Valand, är idag en rätt så hygglig Mannerströmhistoria. Chez Ami på Vasaplatsen har nu slått igen, eller snarare blivit uppköpt. Det var några problem med skatten, tydligen, och ordningen, och indraget tillstånd. Ack ja… Chezzans storsäljare när det begav sig var “Entrecote Zappa”. Men när man grävde ner till köttbiten under den mer eller mindre ätbara tomatsörjan ovanpå, så handlade det sällan eller aldrig om entrecote, det var nån broskig halsbit, snarare… 47:50 tack. Jag förlorade en armbrytning mot en tjej en gång på Chezzan. Jag såg det som ett bidrag till könsutjämningen.

Emot mig på Pownall Road kommer en äldre dam, kanske sjuttio, hon har nån slags kamphund i ett koppel. Hon ser lite hejsan-tjosan ut, vinglar lätt vart tredje steg sådär. Skitna gympaskor på fötterna, en flottig f.d. gul basebollkeps på huvudet, kjol av obestämbar färg, och t-tröja på vilken det står “Be afraid. Be very afraid”.

Jag brukar rygga tillbaka lite grand när jag ser en boks undertitel börja med “A Cultural History of…”, men i senaste LRB står en (gratis)recension över just en sådan bok – om hissar. Fascinerande. Det var hissarna som bl.a. gjorde att de välbärgade började föredra övervåningarna i stället för nedervåningarna, därför att man ansåg alla trapporna för arbetsamma.

En annan sak jag inte kände till är att det finns en Erving Goffmans etnometodologiska analys av vilka positioner hissens passagerare vanligtvis intar när de kliver in. Den första ställer sig vid kontrollknapparna, den andra i diametralt motsatt hörn, den tredje någonstans utmed bakväggen, den fjärde i tomrummet i mitten, och så vidare. Och alla tittar rakt framåt, som på parad. Bokens författare kallar detta intricate array of mutual aversions a ‘sociogram’.

Samma sociogram återkommer ju på offentliga herrdass. Säg att det finns fem pissoarer längs väggen. Den förste ställer sig vid nummer ett, den andra vid nummer fem, den tredje vid nummer tre, men, så klart, för efterkommande har ju nöden ingen etnometodologisk lag. (Och för övrigt, som damerna kanske inte känner till, herrar utbyter aldrig blickar på en offentlig toalett, om man inte känner personen i fråga. Oavvänd blick nedåt, är vad som gäller).

Recensionen tar också upp hissens betydelse i filmhistorien, ett intressant kapitel i sig. Här finns även en tidigare bloggpost om hissar.