* Idag är det Nationella Orgasmdagen. Varför de inte kunde gjort den internationell förstår jag inte. Men ni andra får väl hålla er tills i morgon då…

* En internationell studie har visat att tyska män är de som är överlägset mest förtjusta i penisförstoring. Eller kanske det är tyska kvinnor, det framgår inte.

* På tal om vilket. Det stämmer faktiskt som det sas i sången från 2:a Vk (melodi: ‘Bridge over River Kwai’) att Hitler “he only has one ball” (“Goering has two but very small / Himmler is very similar / But Goebbels has no balls at all“)

Ordet “hen” ska införlivas i SAOL, och DN frågar sina läsare om de tycker det är bra. Man kan antingen svara “Ja, ordet fyller en funktion i språket” eller “Nej, de ord vi har räcker”.

Och ord så det räcker har vi ju, i och för sig, det är så det är med språk. Det är kanske definitionen på “lagom”. Precis som det alltid händer precis lagom med saker i världen för att det precis ska få plats i följande dags tidning.

Kinesisk löparbana (källa). Jag tror dom kollat för mycket Chaplin, när han gör sin one-foot side-shuffle runt ett hörne med Keystone Cops i hälarna…

The G publicerar några utdrag ur Nick Davies nya bok ‘Hack Attack’, idag en ganska detaljerad interiör från News of the Worlds redaktion under Andy Coulsons ledning. Det mesta är väl känt sedan tidigare, men sammantaget är det fortfarande imponerande i all sin skrupellöshet och sitt stormande hyckleri. Det må vara en klyscha att bara åkalla hans namn, men det här är faktiskt Dickens på sitt allra svartaste och ursinniga humör. Jag ibland träffat unga tabloidreportrar i början på karriären och har man läst sin Dickens så är karikatyren given: lite halvsvettig, en jagad blick, illasittande kostym, ett cyniskt flin, triumfen alltid kortvarig, the bollocking alltid hotande uppifrån. Uriah Heep utan charmen.

En annan form av journalistisk skamlöshet skriver Roy Greenslade om: pressen och propagandan under första världskriget.

Ännu ett exempel på England som ett teknologiskt Tredje världen – och på Sverige som avantgarde… Fast med förbehåll.

Jag befinner mig i Sverige ett par veckor i augusti och det kan hända jag behöver spela in några voiceovers medan jag är där, så jag undersökte läget vad gäller kostnader, studios, teknik – det senare, tog jag för givet, måste ju röra sig om en ISDN-linje…

Icke. Ingen i Sverige använder ISDN längre. Alla har gått över till source connect, totalt online och max ljudkvalitet. Problemet är att det kräver seriös bandbredd, och där kör England fortfarande, ja, inte så mycket Mb/sec som en spårvagn per vecka.

Förbehållet är då att Sverige genom sin avantgardism – dvs att ha gjort sig med ISDN, snarare än att behålla det en tid och köra parallellt – kan ha isolerat sig rent teknologiskt, i alla fall gentemot England.

Desto mer ironiskt blir det när man ser att enda lösningen är att teknologin tar ännu ett steg tillbaka…! Hur då? Jo, man kör realtidskontakt studio-till-studio via (wait for it…) högtalartelefoner…

Och när man åstadkommit önskad version av VO:n skickar svenska studion en högupplöst wav.fil till den engelska studion – förmodligen i ett vadderat kuvert med tjusiga frimärken och par avion-etiketter…

Nej. Men. You get my drift. Inte så mycket early adopters som late laggards…

Jag valde en gång scenen med TS Eliot och Lady Ottoline Morrell (“Teach me to pray, Tom, teach me to pray!”) som en sammanfattning av den engelska litteraturens “yttersta och förnämsta funktion: att lära den sysslolösa bourgeoisien tilltala sin gud” (se längst ner i posten “Modernistiska lämningar” från oktober 2012).

Nu har jag hittat den franska motsvarigheten: “att bestämma den exakta graden av sexuell perversion hos ens författarkolleger”…

At the party for Barthes’s 1977 inaugural lecture at the Collège de France, Foucault confronted Robbe-Grillet: ‘I have told you this already and I will say it again, Alain: when it comes to sex, you are, and always have been misguided!’ Barthes rose to his defence, reminding Foucault that Robbe-Grillet was, at the very least, a pervert. Foucault replied: ‘Ça ne suffit pas!’

(Hämtat härifrån)

Jag såg en riktigt risig film igår kväll, mest av en slags missriktad pliktkänsla: en av mina äldsta vänner är med i den (nej, inte Bo Svenson…).

Sedan dess har jag försökt hitta en metafor eller en simile för att beskriva hur det känns just att se en verkligt usel film.

I morse kom jag på en som kanske duger.

Det är som när renhållningen kommer förbi och tömmer tunnorna på onsdag morgon. Man känner en stark sympati för dom som lämpar skiten, och det är ju bra att folk har jobb och så…

Men den där sötman i ruttenheten… Ofrånkomlig, den sätter sig i kläderna, den sätter sig i själen…

Nej, den här filmen gick alltså straight to Netflix, som heter nuförtiden (i stället för straight to DVD).

Man får väl ta det som signifikativt att “Dependables” också är ett varumärke för inkontinensblöjor…

Måndag morgon. Jag tror min dator har fått nåt virus under nattens gång. Mitt Gmail skickar (eller har skickat) mig ovetandes en massa mail kors och tvärs, med rubriker som “Valuable”, “Secured, “Tested”. Om ni råkar få något sådant från mig, öpnna det inte, bara släng det. Under tiden konsulterar jag IT-avdelningen.

Senare. Det är tydligen rätt många som drabbats av denna trojan, har det visat sig. Standardrådet tycks vara att (1) rensa systemet med Malware Bytes; (2) töm Trash/Recycle Bin; (3) kör en omstart; (4) ändra password i Gmail; (5) håll ett öga på ‘Last account activity’ längst ner till höger på Gmails Inboxsida, för att kolla att inget fuffens fortfarande sker.

(Rubriken © Lasse O’…)

En gammal bekant, Lucy Cooke, begick igår sin debut som naturprogramledare på BBC, med “Talk to the Animals“. Lucy har puffats ordentligt senaste veckorna, det är meningen hon ska bli “nästa David Attenborough“, och hon har väl alla förutsättningarna: bakgrund i zoologi, hemmastadd både bakom och framför kameran, vad man kallar ett “vinnande utseende”, och så vidare.

Och debuten gick bra. Det är ju ett ämne som knappast går att göra tråkigt. Men där ligger också ett av problemen: det har med entusiasm att göra. Jag har länge sett fram mot den dag när teve för en gångs skull ska göra vetenskapsprogram för vuxna, och jag lär få vänta ännu ett tag. Det ska ständigt vara hejsan och tjosan, det ska explodera och det ska tjutas och skrikas, det ska vara “Oh wow, look at that…!”

Vetenskap är, nästan per definition, ett fascinerande ämne. Jag behöver alltså inte entusiasmeras. Allt jag behöver är att få reda på vad det är som pågår, varför det pågår, och hur, och under vilka omständigheter, och vilka konsekvenser det kan ha. Entusiasmen sköter jag själv, tack så hemskt mycket.

Ett av de få programmen som tilltalar mig i det hänseendet är The Sky at Night, som under många årtionden presenterades av den excentriske Patrick Moore. Där sitter, för det mesta, ett antal astronomer runt ett bord och diskuterar de senaste rönen inom sitt ämne. Enkelt, smärtfritt, fascinerande.

Det kanske är just djurprogrammen som har en tendens att barnsligifieras, jag vet inte. Djuren har mycket att svara för. Särskilt de gulliga.

En av Gustaf Ericssons gamla bekanta från 1910-talet, när han bl.a. arbetade på Folkets Dagblad, var Sixten von Gegerfelt, som då tillhörde den “salongsbolsjevikiska” kretsen kring Ture Nerman.

von Gegerfelt bosatte sig så småningom i Sovjet och blev från tidigt 1932 en av de två svenska rösterna i Radio Moskvas utlandssändningar (den andra var svenskfödda Tanja Sternina). Under andra världskriget var han känd för svenska lyssnare som “Snuviga Sixten”.

Det finns för övrigt anledning att tro att Moskvas nordiska radiosändningar under kriget (de sände även på norska) hade ett minst lika stort inflytande som BBC:s, men tyvärr har ingen ännu undersökt den svenska sidan av saken, till skillnad från den norska (se recension här).

Sixten von G var av allt att döma en charmerande och karismatisk människa. Han var under större delen av sitt liv gift med en smått legendarisk f.d. Kominternagent, Annie Engels. Jag hittade ett roligt och intressant samtal om allt detta sänt på Rysslands Röst, som stationen nu heter, vid dess 75-årsjubileum.

Där berättas bland annat: “När Sixten kom tillbaka till Sverige i början av 70-talet blev han sjuk, och alla i personalen på sjukhuset blev hänförda av hans intellekt och humor, särskilt en viss sjuksyster Märta. Kan ni tänka er att det gick så långt att hon, som var helnykterist, ordnade en hel bar i hans rum och till och med gjorde groggar åt honom!”

Way to go, Sixten!