Frankrike hade varit ett generöst asylland. Människor som flytt undan Franco och Hitler hade fått asyl i Frankrike. Landet var inte heller antisemitiskt. När judarna i den ockuperade delen av Frankrike tvingades bära gul stjärna sågs snart andra fransmän bära gula blommor och gula näsdukar i knapphål och bröstfickor. Medlemmar av studentföreningar bar på tygkassar med ordet “Juif” på. Till polisen sa ungdomarna att ordet stod för “Jeunesse Universitaire Intellectuelle Français”.

Så skriver Jesús Alcalá i en understreckare idag. Och det vill man ju gärna tro är sant. Men jag vet bestämt att jag har läst, vid ett flertal tillfällen, den uppfattningen att om kunniga bedömare av antisemitismen någon gång under mellankrigsperioden (*) skulle förutspått var i Europa en organiserad judeförintelse skulle äga rum, så skulle nästan alla sagt Frankrike, inte Tyskland. Detta därför att den allmänna bedömningen var att judarna var för väl integrerade Tyskland, medan de i Frankrike sågs mycket mer som främlingar.

Tyvärr hittar jag just nu inga källhänvisningar jag kan åberopa, men jag tror att en av dem finns i Jean-Paul Sartres ‘Portrait of the Anti-Semite’ från 1948. Kanske någon vet mer?

(*) Sorry, en liten rättelse: jag tror inte man menade “någon gång under mellankrigsperioden”, som jag skrev där, utan snarare vid och strax efter sekelskiftet, då alltså med Dreyfusaffären i färskt – eller unket – minne.

En norsk poetissa, vars namn jag för tillfället glömt, var på besök i Rom och skrev ett poem om upplevelsen: om Den Eviga Staden, om livet, döden, konsten, alltings förgänglighet.

I en strof stod hon på Piazza Navona och studerade den spektakulära Fontana dei Quattro Fiumi. Hon drog ett djupt poetiskt andetag och tilltalade fontänens upphovsman: “Bernini, du er også død!”

Martin Amis fick mig att tänka på pekoralen, och varför den genren inte har någon egentlig motsvarighet här över, trots att man har så många pekoralister. Bertil Pettersson (i “Hitta vilse. Snedsprång i litteraturen” 2001) definierar dem så här:

Det utmärkande för en pekoralist är att uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna. Vilket inte hindrar att känslorna är starka och äkta.

Och han påpekar helt riktigt att “…man förhånar aldrig en pekoralist, snarare omfattar man honom – eller lika ofta henne, med viss, ibland stor, ömhet”. Vilket ju då diskvalificerar Martin Amis.

Det kan ha att göra med en speciell form av blindhet som gör att pekoralen inte verkar finnas i England. Det går ju inte att medvetet skriva pekoral, just därför att pekoralen är så “stark och äkta”. Genrens begreppsliga frånvaro kan alltså ge upphov till en slags estetisk skumögdhet hos läsarna.

Bara som ett exempel, Philip Larkins rimmade tankefläsk Aubade, där han bland annat talar om döden som “The anaesthetic from which none come round.”

Allt det kulturella kapital man under alla dessa århundraden ackumulerat räcker med andra ord till att köpa en så ambitiös otillräcklighet, men det blir heller inte en penny över när transaktionen väl är gjord.

Martin Amis kommer med en ny roman, god help us (bokstavligen)… Den heter ‘The Zone of Interest’ och är en ‘svart komedi’ som utspelar sig i Auschwitz.

Och, nej, jag kommer alltså inte att läsa den.

David Sexton i Evening Standard igår säger som det är: bara för att man väljer seriösa ämnen betyder det inte att man är seriös, långt mindre en bra författare. Andra recensenter nöjer sig med att vara bara tveksamma: James Runcie i Independent, Alex Clarke i Guardian, båda idag.

En gång fick t.o.m. gamle polarn Christopher Hitchens nog av Amis’ krasshet. Det var när han kompisrecenserade boken om Stalin och stalinismen, ‘Koba the Dread’: Amis jämförde sin lilla dotters nattliga skrik från barnkammaren med skriken från gulaglägren. Hitchens skrev bara: “Don’t. Be. Silly.”

Ni kommer ihåg vad Ruth Halldén skrev i ett brev till mig efter ett besök hos Amis: “Han låtsades att han hade ‘the great tradition’ bakom sig men jag märkte att han bara bluffade. Han hade just ingenting bakom sig – mer än sig själv.”

(*) Jag måste säga att jag håller med Zaremba om Reinfeldt och flyktingarna. Jag fick läsa om det där med uppgörelsen miljöpartiet/moderaterna flera gånger för att bara fatta sammanhanget, never mind innebörden. Jag kan förstås också tänka mig alla slags cyniska kommentarer om det hela – M måste profilera sig gentemot SD, till exempel – men nånstans fortsätter Sverige vara ett unikum i sina oväntade förutsägbarheter. Om det är cynism från Reinfeldts sida, så är det i alla fall cynism med ryggrad. Syns det mig.

(*) Man ser/hör så sällan utryckningsfordon i Sverige. Under de senaste två-tre besöken i Sverige tror jag mig ha sett allt som allt två polisbilar tjuta fram över gatorna. Det vill säga, jag har varit medveten om avsaknaden av sirener, och har räknat. Konstigt. Kanske polisen inte rycker ut längre, de bara ger skurkarna en mördande blick. Patrullerande poliser på gatorna? Biljettkontrollanter på spårvägen? N’existe pas. Utryckningen har schappat. You’re on your own.

(*) Gator… Av de göteborgska Långgatornas gentrifiering såg jag intet. Det är möjligt lägenheterna blivit dyrare, men jag spanade ingen gentrifieringens eftersläng: organiskt kött, retromode, coffee nazis… Rådmansgatan i Stockholm är rätt kul, särskilt vid rusningstid, upptäckte jag (efter ett jobb på 20post, som innehåller charmerande människor)… Och Kungsladugårdsgatan i Göteborg är lika lång som den alltid varit, den vägrar krympa, trots sin innehållslöshet…

Jag skulle gärna vilja säga att den här skylten (från Kungsladugårdsgatan i Göteborg) sammanfattar min tiodagarsvistelse i Sverige. Men den gör den inte alls. Det hade inget med vare sig under eller trikåer att göra. Jag tyckte det bara var en rätt så bada-bing vits (för att vara Kungsladugårdsgatan i alla fall).

Och Resteröds…? It’s going places, just check this out…

Det kommer mer ögonblicksbilder från Sverigeturnén, allt eftersom…

Det är förstås mycket första världskriget just nu i brittiska medier (till skillnad från tyska medier, och Tyskland allmänt, för övrigt). Och det kommer inte att vara över tills julen, tro mig.

Mitt bidrag blir ett av de märkligaste, och mest symbolmättade, fenomenen jag någonsin hört talas om. Det är inte en myt att man kunde höra kanonerna från slaget vid Somme (juli-november 1916) i London och övriga delar av sydöstra England.

Men det berodde inte på decibeltalen i det fenomenala, infernaliska oväsen de förde, och som drev så många unga män till vansinne. Det berodde på att ljudvågorna från kanonerna steg uppåt, studsade mot det som senare fick namnet The Kennelly-Heaviside Layer i atmosfären, och till slut föll ner på toppen av en cirkelbåge som – på grund av jordens rundning – råkade hamna i dessa delar av England. Innanför eller utanför den här cirkelbågen kunde man alltså inte höra kanonerna.

Det var för övrigt så man fann ut – genom detta atmosfäriska lager – hur man skickar ljudradiovågor över stora avstånd.

Och som metafor är den ju nästan lite för gripande, lite för symboltung för att kunna lyfta. Verkligheten och dikten har egentligen ett väldigt grinigt syskonförhållande.

Och med detta ber jag om överseende med än mer sporadiska sommarrapporter. Jag anträder i morgon en resa till fosterlandet, varom jag hoppas kanske möjligtvis, om Gudrun vill och byxorna håller, kunna få ihop några lettres persanes…

I morgon fredag kommer jag att mörda tjugofem varelser genom att koka ihjäl dem i skållhett vatten. Kräftorna alltså.

Jag har aldrig gjort det förut. Men jag vet att “skriken” bara är luften som pyser ut under skalen (please tell me I’m right, kräftor har väl för fan inga munnar eller lungor…)

OK, så här då, ni som kan… Jag frågar dem först om dom lever genom att kittla dem under hakan. Jag sköljer dem sedan i kallt vatten. Under tiden har jag kokat upp en balja vatten + en handfull havssalt + tre sockerbitar + en flaska öl + dillkronor (vilket inte finns att få tag på här, så det blir dillbuntar i massor)

Häll i de dödsdömda kräftorna, vänta tills dödssoppan har kokat upp igen, och räkna tio dödsminuter därifrån. Ta av spisen. Sätt ner baljan i kallbad. Vänta tills kvällen. Sätt på hatten. Sjung.

Övriga råd mottages med taxamet. God help us.

Om nu tevedebatter är något att gå efter så leder nejsidan stort inför den skotska folkomröstningen i september. Alex Salmond gjorde inte bra ifrån sig igår kväll: han svamlade och famlade, framför allt i fråga om valutaunionen. “Where is your plan B?” frågade Alistair Darling om och om igen, och Salmond hade inget svar.

Jasidan har heller aldrig tagit ledningen i opinionsundersökningarna. Tidigt i våras låg de 3% efter, i juni 14% och nu senast 6%, ett litet uppsving efter de framgångsrika Samväldesspelen i Glasgow. Och då är ju detta en typ av fråga där en jaröst är ett mycket större steg att ta än en nejröst: jag tror många av de tveksamma, när det kommer till kritan och krysset ska ritas in den 18 september, väljer the devil they know…

Europafrågan kom inte upp särskilt mycket i debatten, men också där finns det anledning att undra över en plan B. Ett oberoende Skottlands inträde i EU kräver bland annat, vad jag förstår, att övriga medlemsländer samtycker. Problemet blir då Spanien, som kommer att betrakta Skottland som prejudikat för Katalonien, och förmodligen röstar nej. What then?

Förbannat intressanta tider, i alla fall. Det är inte ofta dagspolitiken handlar om ödesfrågor, snarare än karensdagar och marginalskatter.

Richard J Evans (yes, him again) skriver en runa över Tysklands kanske mest framstående historiker de senaste decennierna, Hans-Ulrich Wehler, som just dött 82 år gammal.

Wehler var den som mest framgångsrikt formulerade Sonderweg-teorin om den moderna tyska historien/samhället, vilken i princip säger att felet med 20:e århundradet var att revolutionerna 1848 misslyckades: Tyskland fick aldrig någon genuint borgerlig revolution, med demokratiskt statsskick och social rörlighet och allt annat som därtill ska höra.

Det är en teori som kanske inte är så inflytelserik idag, men den är fantasieggande, om än med vissa drag av de kontrafaktiska spekulationernas dubiösa charm.

Nästan lika fantasieggande är det att få veta att Wehler i andra världskrigets slutskede var medlem i Hitlerjugend och som sådan fick bemanna luftvärnskanonerna som flak-helper, med Evans fras. I samma enhet ingick en ung Jürgen Habermas.

Tänkte bara ni kanske skulle vilja se Bob Dylan cykla i Bratislava för fyra år sen… (källa)