Är en av de bästa frågor som någonsin ställts. Från en artikel i dagens Observer om Kiruna.

Här The G:s rapport om resultatet av undersökningen. Inga större överraskningar, vad jag kan se.

Detta frågar The G i ett quiz, i samband med att man börjat publicera ett sex månader långt projekt om populismen som fenomen. Jag hamnade någonstans “lätt vänsterpopulist” sisådär, inte särskilt långt från Obama… Kanske får se över min åsiktsrepertoar vad det lider.

(Quiz-sidan verkar vara lite svårladdad av någon anledning, men försöker man några gånger så funkar det till slut)

+ Men quizzet har också sina kritiker, som @DrPhilEdwards:

Not often I say this about anything from the Graun, but this is dangerous nonsense. Nonsense b/c (despite appearances) it excludes entire dimensions of politics in favour of the populist schema, and dangerous b/c it schools the reader in thinking within that schema.

Jag är nog inte så övertygad om den kritiken. Svaret på frågan ‘Hur populistisk är du’ kräver väl att man håller sig just inom det “populistiska schemat”. Vad han efterlyser verkar mer vara svaret på frågan ‘Är du populist överhuvudtaget?’ vilket i och för sig kunde varit intressant, men inte riktigt vad saken gällde.

H/t French_Tone

Medan jag försöker komma på något nytt att säga (antagligen i morgon, med det nya Brexittjatet) var vänliga titta på världens bästa boll.

H/t @simongerman600. Jag menar, även om siffrorna inte är exakta så måste det ju peka på nån slags trend. Hur hamnade vi här? Finland??

* Blev just påmind om att en av de bloggposter jag är stoltast över är denna, från 2009.

* Avd. “Spooky but true”: Jag finns bland er även utanför Pressylta… Fram tills juni (tror/hoppas jag) hördes jag som rösten för Betfairreklamen på tv. Just nu hörs jag som rösten för Gorilla Glue på svensk reklam-tv. Har ingen länk, men vet att den sänds as we speak. Lucky you.

* Snacka om London: Det är mer än sorgligt att Patisserie Valerie håller på att gå under. Som alltid fanns på Old Compton Street som ett unikum och sedan blev ett massproducerat ingenting. Se där kapitalismen i sin naknaste, mest kejserliga ickekostym.

Jag har läst Thomas Steinfelds artikel om Nobelpriset tre gånger och fattar fortfarande inte vad han är ute efter. OK, nummer ett, och enklast av allt. Han gillar inte att priset går till marginella figurer som inte skriver romaner, poesi eller seriös dramatik (inte Dario Fo, men gärna Pinter, vad jag förstått) Det är en åsikt man gärna får ha, så klart, men jag håller inte med om den. Jag tycker tvärtom att priset vinner i tyngd och mening om det ges till just författarjournalister som Alexijevitj och sångare som Bob Dylan. Inte bara det, jag ser gärna också att det utvidgas i “ideell” riktning till en massa filosofer, språkforskare, essäister och andra.

Vad Steinfeld aldrig lyckas förklara är vad han menar med “världslitteratur”, alltså det som bör premieras av Akademien. På ett ställe står det att priset alltid avsett “upphäva den babyloniska förbannelsen och tala till en global gemenskap av läsare”. Lite senare får vi “den universella litterära gemenskapen”. Därefter ska den “spegla ett verks betydelse för världslitteraturen”. I’m none the wiser. Men efter detta kan man sedan kanske ana sig till vad han menar med “världslitteratur” genom att jobba utifrån hans motsatser, alltså Dylan, Jellinek och andra, som aldrig liksom lyckats översättas. Och översättning är något Steinfeld är upptagen vid.

Det är detta jag inte fattar med vad han kallar “världslitteratur”. Det är ju en gammal sanning att det som går att översätta globalt är vad som i grunden är lokalt. Jag menar, i ett berömt exempel (à la Colm Tóibín – betalväggad, men dygnstillgänglig, tror jag) varför har Jorge Luis Borges’ Buenos Aires, Fernando Pessoas Lissabon och Flann O’Briens Dublin blivit just världslitterära städer, oftast böcker som är fenomenalt översatta och hungrigt lästa av dom av oss som fattar nånting om världen och om kvarteret. Ingen av dem vann Nobelpriset.

Nej, vad jag fruktar Steinfeld menar är det som författaren/kritikern Tim Parks kallat, inte “världslitteratur”, utan “den internationella romanen“. Lättöversatt (“Scandinavian writers I know tell me they avoid character names that would be difficult for an English reader”), lättförståelig och lätthanterlig för en läsande medelklass i det som finns kvar av liberal-demokratiska samhällen. Jag har kanske missförstått Steinfeld, men i så fall mest på grund av att han uttrycker sig så jävla luddigt. Är “världslitteratur” bara de författare som vunnit Nobelpriset, minus dom han inte gillar?

Jag har stängt av kontaktfunktionen här pga spam. Om ni vill ta kontakt via Pressylta Redux, lämna en kort kommentar så hör jag av mig via den epostadress du har fyllt i.

* Var i går på releasefest för den engelska översättningen av Caterina Pascual Söderbaums ‘Den skeva platsen’, fenomenalt översatt av min gamla vän Frank Perry som ‘The Oblique Place‘. Frank ledde ett mycket intressant samtal med Steve Sem-Sandberg, som hade en hel del med romanens tillkomst att göra. Jag tror aldrig jag läst en roman så noggrant som jag läser denna.

* Jag firar som vanligt med ett glas Merlot att jag inte befinner mig på Bokmässan. Skål!

* I stället följer jag senatsförhören med Christine Blasey Ford och Brett Kavanaugh i direktsädning. Vilken dramatik. Det här kan bli Dagen Som Förändrade Amerika. Förundrade, snarare. Bisarrt.

* Det finns mycket att säga om Brexit just nu, men jag tänker vänta tills partikongresserna är över med Tories nästa vecka. Vi börjar närma oss nerförsbacken.

* I morse såg jag en sikh med en väldigt slarvigt knuten turban. Har aldrig sett något sådant förut. Visste inte om jag skulle säga något. Jag teg.