Ett punkterat däck är något av det sorgsnaste man kan se. Det är så “inte alls”, “inte på något sätt”, det är så “illa tvärtom”. En symmetri bruten, en funktion upphävd, luften har gått ur. Ett fordon har blivit ett ofordon, bara en ansamling metall, plast och gummi. En arbetslöshet, en dum och stum närvaro. Stillaståendet, ett korkat faktum.
Kommer för ögonblicket inte ihåg var jag hittade den, fast det var på Twitter. Men ändå.
Detta egentligen bara för att bevisa att jag för närvarande har tid över att blogga en hel del, för jag befinner mig i en frenetiskt tumrullande period medan jag väntar på slutkorret på den översättning jag åtagit mig. När jag till slut fått det, endera dagen, kommer det nog att bli ganska tyst här. Bortsett från drönarkoordinater när maten och medicinerna börjar ta slut. Sån’t är livet, som min gamla vän Anita Lindblom sa.
Detta per epost just nu:
Hi Gunnar,
Based on the information you gave us when registering on Mandy Voices UK, we’ve found a job that matches your profile:
Trump Soundalike Required for Podcast (Trump)
LondonNegotiable flat fee
How very, very, very dare you…?!?!
(Faktiskt, en lättnad att slippa skriva om Brexit…)
För de som är intresserade måste jag å det varmaste rekommendera vännen Gunnar Walls noggranna och kunniga analys av Jan Stocklassas bok om Stieg Larsson och Palmemordet. Gunnar drar fram i ljuset det väsentliga, det oväsentliga och det rent mystifika med Stocklassas redogörelse. Sällan får man läsa en recension som är minst lika bra som boken, men så är faktiskt fallet här.
Jag har dock stannat för en sak, som inte är mycket mer än en fotnot i den här frågan, men som kan vara värd att spåna vidare på. Hoppas jag. (Varning: det här kommer att bli lite långt)
Detta kanske inte är några nyheter för er, men jag fick se något ganska märkligt igår. Hassan, som äger kvartersbutiken runt hörnet, berättade att han fått sin tjusiga Range Rover stulen någon natt under den gångna veckan. Den stod parkerad på en infart alldeles framför huset och var bevakad av CCTV-kamera. Hassan visade mig filmen på sin mobil. Två maskerade män. Den ena står alldeles invid husväggen och har en meterlång antenn i handen. Den andra står vid bilen med en laptop. Antennkillen får tag i en signal inifrån huset (koden till automatnyckeln, förmodar jag) och langar över den till laptopkillen, som fingrar lite på tangentbordet och – ba-boom, bilen låser upp sig, med blinkande ljus och allt. Det tog allt som allt mindre än en minut, praktiskt taget ljudlöst. Man bryter sig alltså inte in i bilar längre, man hackar dem.
Jag gick till affären i morse och köpte tidning, skosnören och champagne. Det kallar jag julafton! Jag önskar alla läsare en nöjsam midvinterblot med många hårda paket, och sillsallad.
The frozen ground of the Altai Mountains preserved this beautifully detailed Scythian woman’s boot for over 2,300 years. The leather boot was decorated with textile,tin (or pewter), pyrite crystals, gold foil and glass beads. H. 36 cm https://t.co/98Ga0rHzkc Siberia #archaeology pic.twitter.com/HfCnP8WEVY
— Ticia Verveer (@ticiaverveer) December 5, 2018
För ovanlighetens skull bestämde jag mig för att ta bort en post jag lagt upp här. Skälet just i det här fallet är att det blev varken vin eller vatten av det hela. Jag gillar inte att hymla och humma och ha:a. Ska man berätta en historia ska man berätta en historia fullt ut, inte anonymisera och glida över saker, vare sig de är väsentliga eller oväsentliga. Ber om ursäkt för detta. Won’t happen again.
Carthago delenda est: Om du inte redan gjort det, fyll gärna i formuläret till min läsarundersökning. Tar bara några minuter, helt anonymt. Klicka här. Tack!
