Naomi Wolfs nya bok ‘Outrages’ har avslöjats för att ha misstolkat en fras – death recorded – som sätter hela hennes projekt i gungning. Jag hörde just intervjun på BBC Radio 3 med Matthew Sweet (länk i länken) där det klarläggs. Det är hemskt. Visst kan man slarva med forskningen, det händer alla, men sånt här är oförlåtligt, tycker jag. Cheeezus, vilken tabbe. Det är sånt man får ångestdrömmar om.

Det kan alltså bli helengelskt i både Champions League och Europaligan, om nu Chelsea klarar sig hemma mot Eintracht och Arsenal överlever ett första mål mot dem i Valencia (eeek!). Båda tveksamma, i högsta grad. I så fall vinner Arsenal lätt finalen i Baku och Liverpool slår ju Spurs i Madrid.

Men med allt som är fel med elitfotbollen generellt, och PL i synnerhet, så måste man ändå konstatera att det är en liga som fortfarande inte lider av en- eller tvålagsdominans (typ Tyskland, Spanien och Frankrike) utan att det är dessa sex lag som brukar strida, inte om att vinna PL utan att hamna bland de fyra första CL-kvalificerande lagen.

Och så kommer två fightbacks av hjärtklappande triumf som vi nu upplevt ett par kvällar i rad. Om jag ska välja något speciellt så är det ju 4-0-målet mot Barcelona, Alexander-Arnolds hörna, Barcelona helt bortkollrade, ryggen mot bollen, ser inte vad som händer. Sagolikt. Enkelt. Smärtfritt.

Stå utanför en tunnelbanestation vid tretiden på e.m. måndag till fredag. Där ligger en hög med färska Evening Standards, säg femtio stycken, gratis att ta för sig. Om man stannar kvar en stund märker man snart att drygt hälften av de som nyper åt sig ett ex inte tar den tidning som ligger på toppen av högen, utan hellre den som ligger näst längst upp, eller t.o.m. ännu längre ner. Märkligt, kanske, eftersom att ta den översta tidningen går snabbare till, en rörelse man gör med bara ena handen. Ska man ta ett ex längre ner kräver det båda händerna, en som tar tidningen och en som håller högen kvar någorlunda intakt.

Men det måste också ha djupare psykologiska grunder. Jag tror dessa människor bekymrar sig över att någon redan tagit den översta tidningen, bläddrat lite snabbt i den och sedan lagt tillbaka den igen. Det behöver inte vara något fel på tidningen i sig – tillskrynklad, sönderriven, eller så – utan har att göra med att nyheterna i den i så fall redan blivit lästa och därför är begagnade nyheter – och vem behöver begagnade nyheter? Dessutom ska man ju hålla i minnet: att öppna en tidning har erotiska övertoner, vilket Pete & Dud gjorde en sanslös sketch om en gång, som jag inte hittar nu (“Well, I gave the Radio Times a right going-over last week, then…”)

Detta apropå, ähm, att jag tog tunnelbanan för en stund sedan. Djupa prylar, med andra ord.

Jag ska inte dra ut approprieringsdebatten i onödan, men en aspekt av den är värd att kort belysa så här i ett PS. Och ursäkta mig om detta låter lite mästrande. Men det här med hår, särskilt i svart kultur, kanske framstår för en del som ett marginellt modefenomen som nästan enbart kan tolkas ur ett populärkulturellt perspektiv. Så är det inte. Anledningen att jag tog upp Amanda Lind i den ursprungliga posten är just därför att hår länge har varit ett oerhört kontroversiellt och betydelsefullt inslag i svart kultur och självbild, ända sedan slaveriets dagar.

Mycket av det har att göra med “Good Hair”, som Chris Rocks dokumentär från 2009 hette. Vad säger det om svart kultur, frågar man sig, att så många gör sig sådant besvär att räta ut sitt hår? Varför denna “desire to conform”, som Emma Dabiri kallar det? Varför Eldridge Cleavers erotomana önskan att få känna “long, soft, silky hair”? Från början av 70-talet blev ju afrofrisyren ett sätt att sluta “conform” och återerövra sin självbild. Det finns en scen i en dokumentär från den tiden (glömt titeln) när Angela Davis får syn på en vit kille med en lika stor afro som hennes, fast blond, och hon kommenterar med drypande sarkasm: “How cute…!”

Att som vit lägga sig till med, exempelvis, dreadlocks är långt ifrån en oskyldig, historielös popkulturell hommage. Det innebär att man tar ett kliv in i en ofta plågsam kontext, ärrad av historia och förtryck och fördomar, i vilken ens goda intentioner till slut bara får något självgratulerande över sig. Det tolkas ofta som en brist på respekt, och jag måste säga jag förstår varför.

Om nu någon skulle ha ens ljumma känslor kvar för Julian Assange. Det här i Daily Beast, i kölvattnet på Muellerrapporten, är förödande och skamligt.

Eller vintage crime. Brott som egentligen inte finns längre. Här är en ganska rolig lista jag hittade. Amusers, till exempel, kastade snus i ögonen på folk innan de rånade dem. Och så finns det brott som visserligen förekommer då och då men känns väldigt retro. The Hatton Garden heist för nästan exakt fyra år sedan var ett sådant, inte bara för att förövarna var gamla överlevare från 60-talet utan att deras metodik tycktes så gammalmodig: borra sig igenom väggar och sådant.

Det visade sig i morse att jag själv varit med om ett slags retrobrott, om än ytterst perifert. Min kompis Harry har under senaste halvåret haft lådor med vin till salu, ett utmärkt portugisiskt rödvin till ett mer än överkomligt pris. Var lådorna kom ifrån frågade jag aldrig – man vill ju inte vara oartig – men sedan några veckor tillbaka har det sinat i lagret. I morse stötte jag på Harry när jag köpte tidningen. “Any news?” frågade jag. “Nah” sa han och skakade på huvudet. “It was a long firm. Like the fucking fifties…”

Long firm är mycket riktigt ganska ovanligt nu för tiden. För det första krävs en viss investering, säg 20,000 pund. Med dessa köper man in sina viner och betalar leverantören punktligt. Man kanske t.o.m. gör det en gång till, och betalar lika punktligt. När man så etablerat sin pålitlighet köper man vin för 50,000 pund, fast på krita. Så schappar man med vinsten från de första omgångarna, säljer av vinet på annat håll och lägger vinsten på vinsten, and Bob’s your uncle.

“Ah well” sa jag. “It was good while it lasted”. Vilket man skulle kunna säga om femtiotalet också, i och för sig.

Som sagt, det blir alltså 31 oktober i stället, när barna klär ut sig till häxor och jagar godis runt kvarteren. Och det blir alltså EP-val i maj. Jag har inga vidare klokheter att säga just nu, annat än att det är lika sinnessjukt som förut fast med nya variabler med i spelet. Dessutom har jag besök av en gammal god vän och ägnar mig, med glädje, åt annat socialt och trevligt och titta sig omkring i London. Men jag återkommer vad det lider.

+ Och läs gärna under tiden Jonathan Meades om hur UK ser ut om tio år…

Ni kommer ihåg denna också?

Återkommer om Breastit, sorry Brexit, om något utspelar sig under kvällen/morgondagen.

Eller med andra ord, enhörningen har landat. Slutkorret till översättningen ligger sedan en timme tillbaka och vibrerar förväntansfullt i min Dropbox. The moment has arrived. Nä, men det ska bli roligt och intressant. Det var nästan trettio år sedan jag senast översatte en bok.

Men det innebär, som jag antytt tidigare, att det kommer att blir relativt tyst här, heltidsjobb som det är. Så tror jag det blir i alla fall. Jag behöver ju komma upp till ytan allt som oftast, men vänta er inga längre drapor. Drönarkoordinater, kanske. En god korv. En vits aller två.

“What did the policeman say to his tummy?”
“I don’t know”
“You’re under a vest”

Som den, till exempel.

Kort mail från en gammal vän idag, helt lakoniskt: “Dušan Makavejev – I flew over Niagara Falls with this guy in Moses Znaimer’s plane. He was a funny, interesting fellow”.

Fan, vad jag önskar jag kunde säga nåt sånt…! Vad har jag att ösa ur? Jag skakade hand med Percy Sledge på Jazz Café en gång. R D Laing klev ur vägen för mig på en trång fest och jag sa: “Thanks, I like submissive people” (utan att då veta vem han var…) Jag har sett Ezra Pound, på avstånd, i Venedig 1969. Vad gäller filmstjärnor hade jag över tvåhundra Elvis, inga dubletter. And that’s it.