Ursäkta att jag tar till orda igen i den här frågan, men det är sannerligen ingen hjälp i kampen mot mörkrets krafter att skriva som Elise Karlsson (på bild ser hon ut som tretton, och det kan förklara en hel del…) gör i Expressen idag: “Det finns nämligen ett väsentligt grundproblem [sic] med Johan Lundbergland. Det är att de flesta människorna i Sverige inte bor där,” varpå följer ett rätt grumligt stycke om “västerländsk civilisation” och att konsumtion av högkultur är strikt begränsad till den bildade medelklass som Lundberg ska tillhöra; att tillgången till Caravaggio och Sapfo är lika faux-democratique som dörrarna till Ritz Hotel: alla har rätt att där igenom inträda.

Elise Karlsson menar det säkert inte så, men det är ett fantastiskt nedlåtande och arrogant resonemang. Jag talar av egen erfarenhet. Jag växte upp i en familj som enligt Elise egentligen inte borde haft varken rätt eller möjlighet att tillgodogöra sig högkultur: min pappa var kock, min mamma jobbade på ålderdomshem, ingen av dem hade nån högre utbildning bakom sig, båda hårt arbetande människor med knappt tilltagen fritid och knappt tilltagen kassa. Som båda älskade klassisk musik, som köpte skivor och hade säsongbiljetter på Konserthuset, som gick på Storan och såg operett, och som talade och talar lika kunnigt i ämnet som man kan vänta sig av människor som lagt 50-60 år på entusiastisk högkulturkonsumtion. Och som sådana skulle de ställt sig helt oförstående för den låtsasdemokratiska välvilja Elise Karlsson vill rikta mot dem.

Problemet med Johan Lundberg och hans Axess är egentligen tvärtom: han är inte elitistisk nog. Egentligen är det här inte Johan Lundbergs fel personligen, även om han har en olycklig tendens att alltid låta grinig och defensiv. Felet ligger i en svensk kulturkonservatism som, ironiskt nog och av uppenbara historiska skäl, saknar akademisk och publicistisk och intellektuell hemvist, ett – bokstavligt och bildligt – sekelgammalt, murgröneklätt alma mater, där Stig Strömholm inte hade behövt sitta så förtvivlat ensam, med sin kopp Earl Grey och sin Times. Det är därför Axess’ försök att etablera en sådan hemvist får så mycket av frustande och frustrerande uppförsbacke över sig. Jag, personligen, önskar dem lycka till. Ju snarare vi får se slutet på den enspråkiga svenska kulturen desto bättre.

Kristallnatten hade en alldeles extra dimension av djävulskap, till och med jämfört med Förintelsen.

Förintelsen kan man, eller kan man inte, börja försöka förstå; den har en dimension som ligger ”under” historien, och har därför definierande karaktäristika som man till slut – trots allt – inte kan omfatta som utomstående, bara som deltagare. Jag har aldrig drömt mardömmar om Förintelsen. Men jag har drömt mardrömmar om Kristallnatten, därför att den är så mycket mer verklig, så mycket mer omedelbar, så mycket mer tänkbar. Hela aktionen var ju så jävla smart uttänkt: dom visste så förbannat väl att det inte finns något som rister i själen som en krossad ruta.

Kristallnatten är kulmen på nazimen som thuggery, som en ren ligiströrelse, det sista vi ser av arvet efter Röhms SA. Vad som hände därefter måste sorteras under krigsekonomin, dvs. judehatet måste industrialiseras, annars gick det helt enkelt inte att hantera, rent praktiskt: man kunde ju inte ha folk springande omkring på gatorna som slår judar på käften hela tiden, det här behöver organisation, planering, systematisering. Och för övrigt: ligistfasoner av den typen är alltid spårbara uppåt. 1938 börjar den stora anonymiseringen.

Axess-Johan Lundberg i Expressen idag:

“…den spanske barockförfattaren Baltasar Gracián [formulerade] redan 1646 själva kärnan i den kulturkonservativa hållningen: ‘Människan är född barbar; hon räddas från att vara ett monster genom att tillägna sig kultur. Kulturen är således det som skapar människan, och ju större hennes kultur är, desto större individ är hon.'”

Inte undra på att Baltasar Gracián fortfarande är ett namn på allas läppar.

Hur som haver, Lundbergs påstående lägger ju också i dagen den krasst materialistiska kultursyn som den här formen av kulturkonservatism än en gång vill göra till sin egen. För det här är ju inget mindre än vår gamla bekant “högkulturen som nyttovara”, ett slags medicin som lindrar alla själsliga sår och förtar alla animaliska drifter. 

Jag menar, vem kan förneka att efter en hård dags judedödande var Haydns stråkmusik, framförd av den dödsdömda kvartetten, en balsam för själen, för det kunde många bödlar mycket riktigt intyga – och vem är Johan Lundberg att påstå att dom på nåt sätt inte fattade Haydn rätt? Och att Ezra Pound kunde “skriva vacker dikt om fula saker” – som nån i Bollingendebatten en gång uttryckte det – måste ha gjort Ezra Pound till en “större individ”, annars vore ju dikten på nåt sätt inte riktigt lika vacker.

Det är inte the simple-mindedness of it… Vad som alltid förvånar mig är något som förstås aldrig borde förvåna en: att konservatismen är så gammalmodig!

Visst är det historiskt, enastående, generationsskifte, etc etc. Men finns det verkligen folk som väntar sig att USA har fått nån slags hejsan-svejsan socialdemokrat som ny president? Eller ens nån man kan fösa in under en “någorlunda-progressiv” rubrik…? Jag tycker Andrew Brown har alldeles rätt idag: “Obama seems to me to be exactly the kind of conservative who understands when change is inevitable”.

Detta ur Aftonbladet idag: Anders Eklunds medfångar har fått utlimatumet “Antingen håller de sig lugna eller så åker de ut”.

“Ut”…? Vart då ut…?

Kolla först Tyler Hicks enastående foto i New York Times (via Cryptome). En klassiker.

Cryptome, för övrigt, som ständigt och skadeglatt undergräver sin egen hard-won reputation genom att länka till mer eller mindre allt som filuren “Trowbridge H. Ford” skriver. (Bor “THF” fortfarande kvar i Stockholm, förresten, är det nån som vet…?)

Jenny Diski i LRB är livstids medlem i OFS-brigaden (ni minns? en skribent vars texter är underkastade “ovillorligt föreskrivet studium” av oss alla?) Här skriver hon om Alistair Campbells, ähm, roman. 

Och man ska väl inte vara syrlig om nåt man inte ens smakat på men, ärligt talat, sen när får man Stora Journalistpriset för en lista…?

Jag vet inte riktigt vad som skrivits i svenska media om Russel Brand och Jonathan Ross och deras jättejättebusiga phonemessaging med Manuel “He’s from” Barcelona (jo, nu vet jag: här är DN om’et) Men – tro mig – det här är ett vattenglas som blivit jättejättestort medan stormen har bedarradarrat till en, tja, en litenliten pustpust. Därför är det extra sorgligt att till och med en stolt vänstertidning som New Statesman sällar sig till Daily Mail-kören. Lite publicistiskt civilkurage hade kanske varit på sin plats, för det här är bara oxbabb med smör på, serverat på fat.

Ray Fisman (jo, jag vet, men det kan ju inte han hjälpa…) skriver intressant i Slate idag om nya rön inom “forensic economics” och vem som verkligen tjänade (pengar, alltså) på de CIA-initierade statskupperna efter kriget. Den slentrianmarxistiska tolkningen är ju att dom servade ett rätt nebulöst “kapital”, ett anonymt system, i bästa fall ett hegemoniskt bolag typ United Fruit Company. Forskningen har nu visat att det rör sig om mycket mer personliga insatser än så, att dom som sitter inne med vetskap om förestående politiska omvälvningar – typ bröderna Dulles – verkar ha ägnat sig åt en massa ska-vi-säga kreativt aktiedealande veckorna och månaderna före. Va’re nån som sa Cheney och Halliburton, förresten? Jodå, dom nämns också i artikeln.

“En uppförsbacke och en nedförsbacke är samma backe. Samtidigt är de varandras motsatser. Om backen går uppför eller nedför beror på var man som betraktare befinner sig – det är ju så självklart att det inte behöver förklaras.”

Quite. Jag har sedan en tid tillbaka iakttagit – snarare än “läst” – Catharina Grunbaums språkspalt i DN med stigande, ähm, förvåning. Här dansar det tvivelaktiga en smäktande vals med the bleedin’ obvious, och det kan vara både skojigt och förbryllande, men mest det senare.

Man får liksom en känsla när man läser det av att nånstans, nån gång kommer det en punchline här, en blixt av omedelbar intellektuell befrielse, när allting plötsligt står klart. The world revealed as word. Men jag befarar det värsta. 

“This is what the Republican Party has done to us this year: It has placed within reach of the Oval Office a woman who is a religious fanatic and a proud, boastful ignoramus. Those who despise science and learning are not anti-elitist. They are morally and intellectually slothful people who are secretly envious of the educated and the cultured. And those who prate of spiritual warfare and demons are not just “people of faith” but theocratic bullies. On Nov. 4, anyone who cares for the Constitution has a clear duty to repudiate this wickedness and stupidity.”

Hitchens igår om McCain/Palin. Monbiot idag om McCain/Palin: “How was it allowed to happen? How did politics in the US come to be dominated by people who make a virtue out of ignorance?”