Även om det smärtar mig så måste jag registrera en del invändningar mot den gode Håkans inlägg i DN om ordet ‘konservatism’ och dess bruklighet, om inte annat så för att både ‘konservatism’ och ‘kulturkonservatism’ i alla högsta grad är samtida verklighet för mig, och det kommer sig förstås av det faktum att jag bor där jag bor.
Det var när jag nämnde George Steiner häromdan som tanken slog mig att Steiner kommer så nära förkroppsligandet av kulturkonservatismen som det rimligtvis går.
Det har då främst att göra med att han definierar, och definieras av, en allt övergripande kanon. Kanon representerar, enligt min mening, en central skillnad mellan ”kulturkonservatism” och ”kulturradikalism” (trubbiga termer, but you know what I mean).
Kanon är livsblodet för Steiners/den kulturkonservatives kultursyn. Men lika viktigt vad gäller denna skillnad i kultursyner är att Steiner definierar, och definieras av, kanon genom “the primacy of reading”: tryckkonsten, papperet i handen, läsakten (utförd företrädesvis i de speciella ‘tystnadens hus’ han alltid förespråkat, ett slags bibliotek utan bokhyllor, bara läsare).
(För den händelse någon vill missuppfatta vad jag menar med att ”definiera, och definieras av, kanon” så innebär det absolut inte att man liksom ägnar sitt liv åt att putsa på ett monolitiskt kulturarv, att man är en slags ortodoxins vaktmästare. Snarare tvärtom. Steiner, som många andra k-konservativa, är ofta förnämligt radikala och motströms; se t.ex. hans notoriskt skeptiska Shakespearesyn: ”A Reading against Shakespeare” 1986). Risigt skrivet. Så här är lite bättre:
För den k-konservative är kanon en organisk beståndsdel av samhällslivet, ”organisk” helt enkelt därför att den har vuxit fram över tid (”lång tid” är så nära det sakrala en konservativ kan komma utan gudom). Kanon är alltså är både ”product and reward”, dels ett humanistiskt koncentrat av vad samhället i stort har åstadkommit fram tills nu, och dels en gyllene pokal man lämnar över till de barn man avlat och som just fått plats på friskola. Men den k-koservative är långt ifrån okritisk till kanon. Han/hon återskapar ständigt kanon genom ”the primacy of reading critically”, som t.ex. i fråga om George Steiners Shakespearesyn.
För den k-radikale är kanon en konstruktion, en manufaktur, en produkt av samhällets utveckling – mer mörker än ljus – och en gyllene pokal som det kulturella etablissemanget finns till för att vidarebefordra till varandra, i frack. Att vara kritisk mot kanon är inte en naturlig följd av dess organiska liv, som för den k-konservative, utan ett a priori: icke-accepeterandet av kanon är den skola, den akademi, man går i om man är kulturradikal. Det är bl.a. därför det oftast är dom k-radikala som har frihet nog att ”återerövra”, ”omtolka” och ”rädda” figurer ur det etablerade kanoniska förgångna, som Runeberg dikten, Ingres i konsten, osv
[Det följande kanske inte riktigt hänger ihop, men skit i det. Trust me. I’m right.]
Denna djupa, och breda, upptagenhet med fixering vid kanon innebär också att han sätter två andra begrepp i centrum, nämligen ”meaning” och ”seriousness”, begrepp som k-radikalen i första fallet tenderar att döma ut som [varning: ironi på ingång! ] monolitiskt och ortodoxt, och i det senare fallet sedan länge ironiserat sönder och samman.
Denna förtröstan på det meningsfyllda och det seriösa innebär i sin tur att Steiner/den k-konservative ofta av födsel och ohejdad vana blir ”exklusivister”, dvs. de finner det helt naturligt och nödvändigt att (praktiskt taget a priori) döma ut hela genrer, ofta populärkulturella sådana, som då (tjatigt-men-exempelvis) hip-hop och graffiti. (För mig, som skeptisk k-radikal, är detta k-konservatismens riktiga akilleshäl: den elektiva tondövheten) (Att George Steiner aldrig fattat Hendrix är en kulturkritisk tragedi.)
Ytterligare ett viktigt karaktärsdrag för k-konservatismen är, rent konkret, det väl utvecklade motståndet mot marxistiska kulturuttryck, framför allt marxistisk historiesyn; se t.ex. den under många år förhållandevis framgångsrika nedmonteringen av den historie-materialistiska tolkningen av franska revolutionen, eller den pågående omvärderingen av EP Thompsons arbete.
Ännu mer konkret: skillnaden mellan k-konservatism och k-radikalism är exakt, på ett ungefär, skillnaden mellan TLS och LRB.
