Alla kloka människor – särskilt om man har sinne för humor – gillar ju dramatikern Harold Pinter, därom tvistar väl få. -“If only I could get down to Sidcup! I’ve been waiting for the weather to break. He’s got my papers, this man I left them with, it’s got it all down there, I could prove everything.”
My feelings exactly. Men gud i havet vad usel hans “politiska” “poesi” är…
Winter is icummen in,
Lhude sing Goddamm,
Raineth drop and staineth slop
And how the wind doth ramm!
Sing: Goddamm.
Skiddeth bus and sloppeth us,
An ague hath my ham.
Freezeth river, turneth liver
Damn you, sing: Goddamm.
Goddamm, Goddamm, tis why I am,
Goddamm.
So ‘gainst the winter’s balm
Sing Goddamm, damm, sing Goddamm
Sing Goddamm, sing Goddamm,
DAMM.
Polly Toynbee skriver sina vanliga kloka, sekularistiska krönika vid den här tiden på året, men hon nämner också en österrikisk studie om olika människogruppers hederlighet. Universitetet i Innsbruck la en hög med dagstidningar på gatan och en “honesty box” bredvid. Efteråt intervjuade man dom som tagit en tidning, och fann att de ohederligaste av alla – med hästlängder – var såna som regelbundet går i kyrkan.
Jag menar, kan Jesus betala för våra synder så är väl en stackars tidning inte så mycket att bråka om…
En ung kvinna med barnvagn går ofta ner för min gata om morgnarna. Titt som tätt stannar hon till och kollar makeupen i bilarnas backspeglar. -“Jag studerar mig själv i backspeglar”. Vilken svensk poet, levande eller död, skulle på fördelaktigaste sätt använt den bilden i en dikt, och hur?
Bland det bästa Christopher Hitchens har skrivit är hans beundrande kritiker (med betoningen på andra stavelsen…) av Conor Cruise O’Brien (1917-2008), som bland mycket annat var en av de få riktiga gestalterna i irländsk politik under många generationer (till skillnad från de shitehawks and lootheramawns man är blivit alltför van vid…) och för oss svenskar kanske mest känd som Hammarskjölds representant i Katanga/Kongokrisen. Så “The Hitch on The Cruiser” är en text värd att vänta på, skulle jag tro.
“…che mi sento di morir”… Det har blivit mycket dödslar på sistone. Borde kanske i balansens namn komma upp med några födslar också. Jesus och julafton, den falangen…
Det är svårt att låta bli att fascineras, å det grymmaste, när diktaturer och diktatorer lider mot sitt slut, när dom helt lyft ankar från verkligheten och seglar bort i den mentala förskingringen. Som när Ceaucescu vinkar avvärjande mot buropen som växer fram ur folkmassan nedanför podiet, som om han ville säga, “Nej, det är inte nu ni ska hurra, vänta ett tag…”. Det är en slags brutal maktsenilitet, som man i övrigt bara ser hos äldre romanförfattare.
Jean-Pierre Barda – eller Janne Hermansson, som han hette när vi gjorde lumpen – säger i sin sminkserie på webb-DN att “man kan ha för mycket hårprodukter” på huvet. Det är inte sant. Och det var inte sant när han sa det första gången heller, en ödesdiger natt på logementet på K19 i Härnösand.
Det är fysiskt omöjligt att ha för mycket mousse, det vet Janne likaväl som jag. End of story.
Här är den klassiska “Cry Me A River” från Ken Russellfilmen på BBC:s kulturprogram Monitor…
Detta är alltså 1959, när Davey G redan har utvecklat alla de folk-bluesidiom som blev standard tio år senare, när Martin Carthy och Bert Jansch väl hade följt upp spåren som Graham la ner. Det låter inte särskilt märkvärdigt i våra öron, nuförtiden, men dåförtiden var det näranog Hendrixstuk på detta.
Jag skiter i om ni tror mig eller ej, men jag spelade faktiskt med Davey G en gång, det var hemma hos Annie M i hennes lägenhet på Buckland Crescent, sådär 76-77 nånting. I alla fall den gången var han inte alls så svår att umgås med som alla sa att han var, tvärtom, bara vänlig och uppmuntrande. Vilket var tur för mig. Alla spelade ju “Anji” på den tiden, men jag hade självbevarelsedrift nog att inte försöka mig på den.
Robin Denselows runa här.
Peter Wilby skriver i MediaGuardian idag om bokrecensionernas långsamma död i papperstidningarna.
Vilket jag tar som krok att hänga upp en åsikt på: att Aftonbladet på nätet är skit och att jag allvarligt funderar på att ta bort den ur min länkrulle uppe i menyn. Det hysteriska annonsfladdret ger mig huvudvärk, och det här med annonser som poppar upp bakom fönstren (vad nu den tekniska termen är…) är inget annat än ett intrång i min datoriska intimsfär. Ett jävla otyg helt enkelt.
För det andra att AB-kulturen på nätet är så risig: långsamt och snålt uppdaterad, trista texter i inkörda spår, the dead hand of genusperspektivet som vilar över allt och alla. Den exemplariska nätkulturen för mig är i stället Expressen, där man ju får “en ny kultusida varje dag”, rakt av: en huvudartikel + tre-fyra notiser, och föregående dags sida därunder. Så ska det se ut.
Språkmusiken i DN:s rubrik “Nordirak labil krutdurk” skorrar hemskt i mina öron. Jag vet att labil också är en kemisk term, men använder man den inte oftast om människor nuförtiden? Detta då bortsett från att det är, ja om det nu är tautologi eller oxymoron eller vidbränd falukorv, det vet jag inte: eldfarlig fotogen, kåt nymfoman, snygg gaisare, den falangen liksom… You tell me.
