Vad Wyndham Lewis kallade “this useful little chemist in our midst” har meckat till det igen. “Let us once more wear the ermine of the north”. Det är i såna här lägen man ska ha en svart hund, om man överhuvudtaget ska ha hund.
Snön är väldigt citatvänlig också. Dan Andersson, Wyndham Lewis och Kennelklubben på bara tre rader, det är ju inte så illa pinkat. I snön.
Två saker lät uppmuntrande, dels att (om än ej ordagrant) “vetenskapen måste återfå sin rättmätiga plats”, vari man kanske inte bara ska läsa in stem cell research och relaterade frågor, utan också en antydan om Darwin; samt att “government business must be performed in daylight”, dvs slut på nattflygen från Bromma och guantanamoiseringen av internationell rättvisa.
19 Jan 09…
“She” med Charles Aznavour. Och om jag berättade sanningen om detta så skulle jag till skillnad från Liza Marklund skämmas knäna av mig. Nuff said.
Yourselves. Som när man sitter och pratar med bank på telefon och dom säger, “If it’s not too much trouble for yourselves…”.
Flottigt plexiglas.
“The Chemistry of Days”, den första i en occasional series, därför att jag fattar egentligen inte varför, men mina 24-timmarsrutiner (wake up, wake down, wake up, wake down) är alltid associerade med (minst) tre element: musik + ord/fras + smak/lukt/känsel. Här är då lördagen 17 januari 2009:
“Walking the Dog” Rufus Thomas.
Mither. (Det var hunden, vid sextiden, som bara skulle ha mat, tjata-tjata, inte alls intresserad om en diskussion om Tiina Rosenberg, eller Gaza, eller nåt… närå, bara mat…)
Sea bass. Havsabborre. Med timjan, vitlök coh citron. Samt stekpotatis.
FYI: Jag skrev igår en sak om “Gömd”-debatten som jag nu tagit bort, eftersom den vid närmare studium visade sig praktiskt taget tom på väsenligheter. Skitprat är en sak, skitprat med smör på en annan. Salta lakrits är en tredje.
År 1955 bestod en tredjedel av det amerikanska kommunistpartiet av FBI-agenter. Det är nog nåt slags rekord i infiltration, även om jag skulle gissa att många andra vänsterradikala organisationer, i givna historiska ögonblick, kommit upp till nästan lika imponerande siffror, if the truth be told… KFML(r) under 1970-talet, italienska kommunistpartiet från 1945 och framåt, dom lägena liksom.
I detta ligger naturligtvis en klassisk ingång till en satir (på film, förmodligen) som jag ruvat på i många herrans år. Av en kombination av politisk överentusiasm och adminstrativ inkompetens så stannar inte infiltrationen vid denna procent, utan fortsätter stiga tills infiltratörerna är i klar majoritet… Ooops! Fadäs! Eller med Lenins ord: “Sh’to djelatj?” (sv: “Vad fan gör vi nu, grabbar?”).
För man kan ju inte bara överge projektet, dvs. avveckla partiet och låtsas som det regnar. Tvärtom: i och med att infiltratörer i vänsterorganisationer också brukar vara provokatörer, dvs. mer radikala än sina “genuina” partikamrater, och eftersom dessa nu är i minoritet, så blir man efterhand mer och mer extrema i sin ideologi och i sina aktioner – så till den milda grad att partiet plötsligt blir en genuin samhällsfara, på ett sätt som det ursprungliga, “genuina” partiet aldrig kunde hoppas bli, i sina vildaste revolutionära drömmar…
Sluscenen blir då den våldsamma uppgörelsen (think Waco) mellan å ena sidan staten/FBI och å andra sidan de av staten/FBI avlönade låtsaskommunisterna, vars antikommunistiska patos driver dem ända in i den kommunistiska hjältedöden (deras martyrskap hyllas så klart av radikaler världen över.) För de inblandade på “FBI” gäller förstås dilemmat att kommunismen officiellt “utrotats”, medan det komunistiska hotet i själva verket finns kvar… Men det är det ingen som vet. Utom kommunisterna själva…
Det här börjar kanske bli lite komplicerat… Hur som haver. In a cinema near you soon!
PS: Var i herrans namn kommer ordet “fadäs” ifrån egentligen…?
Så skulle man kanske kunna beskriva mitt år, doftvis. Tidigare år har jag betitlat “A shit-hole of a year” (2005), “A whiff of disinfectant of a year” (2006), och “Old Spice: cheap shit, but it’ll do” (2007).
2008, and a new fragrance, for your delectation and delight: en välavvägd mixtur av saknad, otur och frangipani kallad “Duende”, yours for £19.95 a pop, cash only.
Vi ses 2009. I baren, som vanligt.
R D Laings liv ska bli film, enligt Independent. Den mannen går att sammanfatta med hjälp av hans två söners respektive öden. Den ene, Adrian, är en framgångsrik advokat, som uppenbart inte skulle pissat på sin farsa om han brann. Den andre, Adam, hittades död, fyrtioett år gammal, bland en massa tomflaskor i ett tält på Formentera. “The Politics of Experience”, indeed…
Det låg något både bedagat och halvaggressivt över R D Laing, när jag stötte på honom några gånger, det var mest på fester hemma hos Fran and Jay Landesman, det intellektuella Londons Knull & Tutt.
Laing använde en bedagad charm för att avleda uppmärksamheten från hans totala brist på emotionell och intellektuell närvaro, och blev sen alltid lite aggressiv när samtalet gång efter annan lade i dagen hans fantastiska långgrundhet, dom “glittering shallows” med vilka han gjort sig ett namn. “Charlatan” är kanske inte helt rättvist men, tja, vad är å andra sidan rättvist i denna jämmerdal…?
Januari Går till historien som “Harold Pinter”-månaden. Ingenting händer, men på ett lite hotfullt sätt.
Februari Efter tre besvikelser i rad koras Johan Lundberg äntligen till årets vinnare i SM i Luftgitarr.
Mars I skuggan av den ekonomiska krisen sprider sig också den intellektuella fattigdomen. I gathörnen hör man allt oftare bönen; “Buddy, can you paradigm…?”
April SJ rapporterar dramatiskt sjunkande passagerarsiffror på X2000. G-P:s rubrik: “En man klev av tåget”.
Maj Den 27:e exploderar The Guardian i en öronbedövande krevad av samvetsmätt självbelåtenhet. Tidningen passar på att byta namn till “The Niceness of It All“.
Juni Jan Guillou skickar sin första epost någonsin, den börjar: “No thanks, I don’t need Viagra…”
Juli Stora Journalistpriset utdelas till Didrik Frege för artikelserien “Tio grejer jag glömde göra i morse”.
Augusti Margaret Thatcher dör. Hennes statsbegravning blir emellertid så påkostad att man tvingas lägga ut den på det privata näringslivet, och försenas därmed till mars 2010.
September Den 27:e exploderar Daily Mail i en öronbedövande krevad av paranoiamätt indignation. Tidningen passar på att byta namn till “Don’t Get Me Started“.
Oktober Per Gudmundson besöker Kina och drar slutsatsen att det kommunistiska systemet inte fungerar (“i alla fall inte på något igenkännbart kommunistiskt vis”)
November Skvallerpressen skakas, som vanligt.
December En meteor träffar jorden, allt biologiskt liv dör ut. Svenska Dagbladet: “Vad vet du om meteorer? Testa dig själv!”
