Ibland kan ytlighet och snobberi faktiskt vara en hjälp i polisiärt arbete. Detta bevisas av att den för mutor häktade Gripen-agenten i Österrike heter Alfons Mensdorff-Pouilly. Den engelska överklassen hade alltid en fras för såna här mustaschprydda, mockaskodda halvherrar med öppna plånböcker och namn som Alfons: “he’s a wrong’un”…
Veteraner bland er vet att jag ibland gör voiceovers, och att jag skänker pengarna – 150 pundare i timman, mina vänner, och sen pro rata per halvtimma, deep-deep- shit, alltså – till dom fattiga. Men hade jag fått en replik som (som jag just hörde på BBC4): “By the early 1960s, British caravanning had changed…” så hade jag fanimej gjort det gratis. Den brittiska husvagnsindustrins historia. Beautiful.
Mitt senaste bidrag, för övrigt, är att vara den svenska reklamrösten bakom pokerstars.com. In a cinema near you soon, check it out.
Den briljante – om än ojämne, ofta i en och samma mening – londonkrönikören Iain Sinclair har en stor och onådig lunta ute om Hackney (vilket är den del av stan där jag hängt upp min hatt sen 2005, efter trettitre år i Camden) och den recenseras av Andy Beckett i The G. idag. Och den låter OFSig.
Det är lätt att bli jävligt snobbig som East End-boende, särskilt för nykomlingar som jag. Allting väster om en norr-syd-linje genom St Pauls blir vad man häromkring kallar “up West”, stadsdelar där det bara fanns åkrar och kor och bönner för tusen år sen, där “vi” då hade stensatta gator och brokiga marknader* och billiga luder och dödlig tyfus och annat sånt trendigt. Heathrow, till exempel, ligger numera i Amerrka för mig.
(*) Undrar om det finns enahanda marknader nånstans?
Update: Här kan man se en kort Guardianfilm med Iain Sincalir vandrande runt Hackney (och just mina bitar av Hackney dessutom… Jag kom – i skrivande stund – just tillbaka från Ridley Road Market. Spooky…)
Det kom skit i förgasarn nån gång i morse, servern har legat nere större delen av dan.
Jag har förresten lyssnat lite grand på den streamade Piraträttegången. Legalspeak är under alla omständigheter, på vilket språk det än är, ett av de mest kalhuggna språkgebit som finns, och måste så vara, eftersom man inte har råd med de motsägelsefulla vagheter vari språklig grönska ofta finner näring. Men det här är väl väl prosaiskt, kan man tycka. Man får hoppas att vittnena har några färgburkar med sig i morgon.
“A las cinco de la tarde…” [Har nån nånsin översatt ‘La cogida y la muerte’ till svenska? Är det nån som vet? Jag fattar inte hur man skulle bära sig åt med “eftermiddagen”. Men “En pojke bär fram det vita skynket” är ju given… Hur som haver, Lorca har gått på loop hela dan…]
“Fuitt fut fut fuitti fut fut” – mannen som visslade introt till “Dock of the Bay” har, så att säga, visslat färdigt.
Ägg.
-“Där kan du väl för fan inte parkera!” skrek hon och pekade på sitt skyltfönster. -“Det är för mina kunder!”
Hon sålde lingerie, och jag hade inga shoppingplaner (just då) på den linjen. Men jag samlade mig.
-“Ni får inte skrika åt mig”, sa jag. -“Jag är konfliktundvikare.”
-“Eh?” sa hon.
-“Jag är svensk”.
-“Oh…”, sa hon. -“OK, en kvart då. Men sen ringer jag polisen.”
Jag hittade henne i en TLS-recension av Richard Dawkins och jag är totalt nyförälskad, ain’t she pretty…?
Vi tar oss nu några dar i Phuket och pratar över framtiden. Talk among yourselves.
Men visst är det patetiskt av SVT att inte sända Ingos begraving live. Att Stockholm är världens största småstad vet vi ju sen länge, men allvarligt talat, don’t make a fucking career out of it…
“One, Two, Three…” med Country Joe and the Fish (CJ är en usel sångare, och det är en usel sång, men det här med dagars kemi är inte nåt man har full kontroll över…).
“Sorry” (ett ord jag har hört hela dan, allra först i morse av en p-vakt [av alla människor…])
Salta pinnar (av polskt fabrikat)
Håll med om detta: klicka på länken och titta in i Andrej Arshavins ansikte och säg mig att du inte tänker “agrarproletariatet”, The Eternal Muzhik, och att visst hade Lenin nånstans fog för sina hårdhandskar…
Just kidding. Welcome to the Arsenal.
