Det är förmodligen inte särskilt pushing-the-envelope att säga det, men jag tycker Slate är nåt av det bästa i magasinsväg som (bara) finns online. Den ser snygg ut: överblick- och navigerbar, lyckade illustrationer och inspirerad rubriksättning, och framför allt roliga vinklar.

Som när Jack Shafer skriver idag om “The Worst Sentence Ever Written About Chappaquiddick”. Det var den brunnäste James Reston på NYT, som inledde sin första artikel med “Tragedy has again struck the Kennedy family”. Offret, Mary Jo Kopechne, blev till slut omnämnd i fjärde parran. Unbelievable…

Joyce Carol Oates skriver om Ted Kennedy i Guardian, för övrigt.

Om det nånsin kommer dithän att teknologin – i en kombination av avancerad cybernetik och ‘Groundhog Day’ – tillåter en att reboota en hel dag, så skulle jag sen flera timmar tillbaka tryckt på knappen och börjat om från början igen. Inget direkt katastrofalt – inga katastrofalare katastrofer än vanligt, i alla fall – men inte en enda av siffrorna har stämt hela dan, inget av kryssen hamnade i rätt box, och svaret på varenda fråga blev hello-good-afternoon-herr-yxskaft.

Man vänder sig alltså till sin närmaste medmänniska på Amhurst Road, i det här fallet en mamma med tre barn i släptåg, och frågar om det här ska föreställa ett skämt, och hon svarar, med perfekt timing, “If it is, I don’t get it”, och jag säger, “If you do, would you phone me and tell me?” och hon bara skakar på huvet. Hon har inte mitt nummer. Det är det inte många som har.

Och det spelar ingen som helst roll hur mycket man försöker fylla i luckorna för folk, så att dom ska fatta vad man pratar om, för dom bara pratar om sig själva ändå. Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig, brukade min pappa säga i sina mörkare stunder. Och hans mörka stunder var rätt ljusa. Det är nåt jag ärvt av honom. Ett blekt, dassigt ljus.

Denna post är en del av Pressylta Reducii rullande serviceprogram “If you lived here, you’d be home now”…

Under mitt utrikesletande i den sisådär-seriösa pressen i Sverige fick jag syn på en (några veckor gammal iofs, men ändå…) artikel om Lockerbie i DN. Detta triggade (is the word nowadays, I believe) en åminnelse om att jag återupplivat ett par döda länkar i Pre-WordPress-arkivet.

Den ena är då en text (pdf) om Allan Francovich, som gjorde den kontoversiella filmen om Lockerbie, och om mitt samarbete med AF i fråga om Palmemordsfilmen-som-aldrig-blev. (Texten ursprungligen postad på Pressylta 12 oktober 2005).

Den andra texten är – and you’re gonna love this – en introduktion till cricket… It takes all sorts, som Mr Bassett sa. (Ursprungligen postad 22 oktober 2005).

Jag önskar jag hade något annat att berätta för dig än att Paulo Coelho brukar lägga upp sina böcker på Pirate Bay och att vädret har varit fint idag. Ibland blir man – ni kommer ihåg Dagars Kemi, osalig i åminnelse – som förtrollad av hågkomsten av rader och av musik, och man stannar till en hel dag, ett helt dygn, flera dygn, mitt i allt som pågår och allt man gör.

“…denna slagsida, denna lutning i viljan…“.

Jag har (för övrigt) monterat ner den där serien om dagars kemi (den lyfte liksom aldrig) men, det måste jag säga, om en dag nånsin smakat mer av segt gödsel och låtit mer av ostämda fioler än torsdagen den 26 mars 2009 så vet fanimej inte jag när det skulle vart. Gör ni?

Det där med fioler är (för övrigt) en privatreferens som jag lika gärna kan göra publik: klockan fem på torsdagseftermiddagar hade jag fiollektion under några år i lågstadiet, och kom till slut att avsky tarmgnidandet så mycket att jag började avsky torsdagseftermidddagar i största allmänhet, och det långt efter att jag slutat med lektionerna. Torsdagseftermiddagar är på nåt sätt dassbruna och tandvärkiga.

På en gladare not kan jag meddela att vi nästa onsdag återupplivar en ännu kortare tradition på Pressylta, från 1 april 2006 (se arkivet): “Skämt åsido, sa han som sorterade ägg”, alltså antiaprilskämten, “de stilla lunkande allmänsanningarna”.

Update: Det blev dessutom en gödseltorsdag som avrundades med en präktig maliciösattack på servern. IT-avdelningen har utfört ett heroiskt fältarbete i samarbete med Haverian-haverakommissionen, och vi är tillbaka: större, bättre, hellre.

Detta är ganska spooky, alltså… Idag introducerades Google Street View i UK, och det första man gör är så klart att rusa hem och kolla där man bor, och inte bara det – min bil är med! Klicka på den här länken, klicka därefter fyra gånger på högerpilen i övre vänstra hörnet så att man vänder 180 grader och – kazaam! i det syrenfärgade huset finns Pressylta Reducii högkvarter. Bilen är den vita Berlingon som skymtar bakom den blå cykelskylten. Flippat, eller?

Update: Det har förstås blivit en massa tjosan om privatlivets helgd och annat, och Google har redan svärtat ut vissa bildvinklar (som man tydligen kan “gå runt” och sedan se samma sak från andra hållet, hä hä hä…): bland andra en man som kommer ut från en sexklubb i Soho (inte jag), och nån som spyr utanför en pub i Shoreditch (inte jag heller).

Dom av er som har minnesfunktioner som täcker in förra måndan kommer ihåg en posting (Nicked!) om att jag blivit haffad av snajden (som det brukade heta i Tynnered) för att ha kört genom, inte en utan två kommunistfärgade trafikljus. Som jag informerade er vid tillfället: det är oxbabb med smör på. Det var grönt hela vägen.

Problemet är att det kommer att bli rättegång, eller ja, nån slags mindre trafikdomstolstjosan, eftersom det visade sig att jag får tre prickar på körkortet vare sig jag betalar böterna eller ej. Det har jag helt enkelt inte råd med. Jag måste ta det till rättvisan. Nu hänger en hel del på tidsintervaller på trafikljus i rondeller, och detta är nog den mest flippade frågan jag nånsin ställt på Pressylta, men är det nån av er som vet nåt om tidsintervaller på trafikljus i rondeller? Principiellt, alltså, tekniskt kan jag nog mäta själv, men all input är välkommen.

För övrigt, vad blir parollen? “Free the Gothenburg One!”…? Nån som har recept på tårta gjord på “fil”mjölk? En helikopterräddning? Fundera, grabbar. Fundera, tjejer.

Pressylta Redux åkte fast för polisen för en stund sen. Brottet: att ha kört mot rött ljus, inte en utan två gånger. Böter £60. Enda problemet – för mig, inte för den fete snuten – är att det är ett brott som aldrig begicks, utan som snarare härstammar ur lag- och ordningsindustrins egen politiska ekonomi.

Efter några bankärenden och annat satte jag iväg mot Bow Interchange för att tanka LPG på Autogasstationen. Utefter hela Mile End Road åkte dussintals mc-snutar fram och tillbaka, och det stod ett par piketer vid en spärr på andra sidan Bow Station. En vanlig sätta-dit-bilister-drive, eller som snutarna tydligen kallar det själva: Target Filling Day…

Man sänker alltså farten, kollar backspegeln oftare än vanligt, håller avstånd fram och bak, oskyldig min. Jag svänger in på den stora rondellen under A12:an, ligger direkt bakom en buss. Vid första ljuset slår det om till gult precis som jag kör igenom: i såna lägen ska man alltså inte tvärnita eftersom bakomliggande bilar då kan åka in i en seriekrock. Vid nästa ljus trettio meter längre fram i rondellen – jag ligger alltså fortfarande direkt bakom bussen – är det helt grönt, bokstavligt och bildligt, så jag kör igenom och in på Autogas.

I backspegeln ser jag en mc-snut.

Jag är alltså hundraprocentigt säker på att jag körde ljusen lagenligt, och att snuten ljög rakt uppåner när han sa att båda var röda. Varför så säker? Två anledningar. Dels att man som bilist är alldeles extra försiktig när det är Target Filling Day på gång. Dels att jag låg direkt bakom en buss: det är ytterst sällan busschaffisar vågar jump the lights, eftersom det så jävla farligt och trafikkamerorna (och bussarnas egna kameror!) har dom så på håret, det är inte bara avsked utan dryga böter därtill. Med andra ord, om ljuset slog om till gult medan bussen passerade (vilket det inte gjorde) så vore tidsintervallen ändå alldeles för kort för att jag efterpå skulle hinna bromsa in, än mindre köra mot rött.

Snuten i fråga hade förmodligen till uppgift att samla på sig 20-25 böter före klockan fem, så att hans stationschef kan fylla i statistiken vid månadsslutet och få guldstjärna i boken. Köra mot rött ljus är dessutom “an endorsable offence” (prick på körkortet om man inte prösjar), så det blev extrapoäng också. Hade jag börjat bråka om det där med sanningen, så hade han nog kunnat lägga till “disturbing the peace” eller nåt sånt, och fått en karamell vid dagens slut.

Ack ja. Det är tur att det finns internet så man kan skriva av sig sin ansvarskännande medborgerliga indignation, innan man girerar boten. Oder was?

Några smärre förändringar här på Pressylta Redux, allt enligt vårt servicemotto “If you lived here, you’d be home now”. Hemma är alltså Verdana i stället för Arial, svart-på-vitt i stället för grått-på-vitt, mer kategorier, mer taggar, mer trackbacks, mer konjak.

PS: Vad jag menar är ju att det ser ut mer som gamla Pressylta, fast med fartränder.

PPS: Och allt har inte blivit kategoriserat/taggat ännu, jag jobbar baklänges på den uppgiften, som med så mycket annat. Bear with me.

“I see a bad moon rising, I see trouble on the way…” [Ett mönster börjar visa sig: musiken som definierar mina dygn är väldigt dunka-dunka 2/4-låtar… vad kan det ha för betydelse?]

Thrift [och nödvändigheten därav]

Solrosfröbeströdda bagels från Grodzinsky’s i Stamford Hill. [För ett väldigt thriftypris av 35p stycket]