Jag är helt utmattad efter en VM-final i cricket som England vann, trots att det blev “oavgjort”. Den började 10:15 i morse och tog just slut 19:30. Ordet “rysare” hör till kvällstidningarna, men jag har bankat bordet och sprungit runt i små cirklar hela dagen allt eftersom det här dramat utspelat sig. Helt otroligt.

Nästa vecka börjar det bli allvar igen. Agendan är satt: BJ som PM, inte minst. Jag funderar på en längre bloggpost rubricerad “Ingen återvändo” om hur vi aldrig kommer tillbaka till vad som varit. Och kanske är det lika bra det. Eller inte. Och Evert Taube. Och kanske cannabis.

En av mina läsare har problem med att kommentera på Pressylta. Jag har kollat alla mina inställningar och ser inte att jag oavsiktligt spärrat någon eller något. Har någon annan haft problem? Vilket i och för sig är en dum fråga att be om svar på om man inte kan kommentera… Men maila då min (tillfälliga) skräpadress gaisarn(kringla)yahoo.com.

Jo, ett par saker om damfotbolls-VM, nu så här efteråt. För det första är kvaliteten på spelet generellt – och i alla fall på landslagsnivå – nu så mycket bättre att man inte längre, avsiktligt eller oavsiktligt, kan vara sexistisk och komma med ursäkter som att damfotbollen inte haft tid att utvecklas, att resurserna inte finns, att gräsrotsspelet inte hunnit breda ut sig tillräckligt, osv. Mycket av detta stämmer ju fortfarande i vissa avseenden, men de duger inte längre som ursäkter. Tack och lov.

Det innebär att man å andra sidan kan vara lika kritisk som man är mot herrfotbollen. För att generalisera ganska hårt, mitt huvudsakliga intryck av nästan samtliga lag som deltog, inkluderat USA, är att spelet mellan straffområdena är av mycket hög kvalitet: passningsspelet, taktiska omställningar, interaktionen mellan backar och mittfält, osv. Men om man konstaterar det så nuddar man än en gång vid genusstereotyperna, dvs vad som är bra med damfotbollen är just något som kvinnor-som-grupp behärskar väldigt väl: samarbete, intuitiv inbördes förståelse, empati, solidaritet.

För där jag ofta tyckte det brast i spelet är just när det kommer till straffområdena, särskilt i anfallet, där det ofta krävs individuella prestationer, en viss egoism, att sluta passa och bara skjuta. Inget illustrerade det bättre än USA i finalen när en anfallspelare (minns inte vem) två-tre gånger i andra halvlek kom ensam mot en försvarare + målvakten, när det bara ska bli mål enligt alla möjliga spelmallar. I stället för att snabbt hitta en av många vinklar hon hade tillgängliga, försökte hon dribbla sig förbi försvararen, förgäves. Det påminde om svensk hockey på 80-talet när man skulle passa in målen, inga slag- eller dragskott från distans.

Och så säger jag bara: Sofia Jakobsson… Snabb som vinden, stensäker blick, spelkänsla. The real stuff.

Jag har stängt av kontaktfunktionen här pga spam. Om du vill ta kontakt via Pressylta Redux, lämna en kort kommentar så hör jag av mig via den epostadress du har fyllt i.

+ Jag lägger upp den här posten allt emellanåt när Statcounter (när Statcounter fungerar, vill säga, för det är en av de risigaste, långsammaste tvåtaktsmotorer som mopedinternet lyckats åstadkomma, enligt min erfarenhet). I alla fall, när jag emellanåt ser att någon klickar på min nerstängda kontaktlänk, åtta gånger i rad, så lägger jag upp den här posten. Just so you know.

Pressylta just nu är ett slags Bir Moghrein, en ökenstad i Mauritanien där man har en WhatsApp-grupp för att spåra förrymda kameler. Och inte mycket mer. Det är torrt, hett, ingenting händer. Tanken befinner sig i andra sfärer, andra geografier. Kroppen befinner sig visserligen i London, men ändå långt därifrån. Paris, kanske.

Jag återkommer när jag landat igen.

En vän skickade mig just den här gamla (aug 2017) artikeln ur The G om att John Milton och Galileo Galilei verkligen träffades i Florens i slutet av 1630-talet, hur det kom att påverka Milton och Paradise Lost, och så vidare. Sådana osannolika möten får man alltså noga mäta på bevisvågen, men Milton/Galileo verkar ju väga ganska tungt på skalan. Aningen mindre så med det möte Strömberg och jag skrev om i en radiopjäs 1979, mellan Groucho Marx och Ezra Pound: att de båda bevistade Eliots begravning 1965 är säkert, men allt därutöver, kalla det kreativa spekulationer…

Ännu mindre sannolikt är det mest fantasieggande och hårresande av alla. Det finns dock mer än en chans att Adolf Hitler och Ludwig Wittgenstein möttes. De gick i samma årskurs på samma skola i Linz, den hette Fadingerstrasse Bundesrealgymnasium. Hitler skriver tydligen (har inte läst den) i ‘Mein Kampf’ om en långväxt, snygg jude från en rik familj som hade skrattat hånfullt åt honom i skolan pga någon händelse. I sitt ökända tal från 1939 om judarnas framtida öde säger han också att “de kommer nog inte att skratta så mycket längre till” (ej ordagrant, har källorna någonstans om så önskas).

Det outsägliga. Det utsägliga.

Det har varit lite för mycket me-me-me den senaste veckan. Så nu tänkte jag förklara varför Lionel Messi är så bra.

Det är som när man lär sig köra bil. Att lära sig köra bilen är inte särskilt svårt, det tar tre-fyra lektioner: ratten, bromsen-gasen, kopplingen och växelspaken (när sådana fanns), backa runt ett hörn, ligga på mittläget (eller vad det heter) när man stannar i uppförsbacke, osv osv…

Det som tar tid att lära sig är ju trafik. Framför allt att fatta de tre avstånden: det som händer närmast inpå en (barn som springer ut i gatan), det som händer i medeldistans (det där ljuset ska just slå om till rött, sakta ner), och det som händer på långavstånd (stockning där framme, jag tar genvägen här).

Samma med Messi. Titta på vad han gör när han tar sig igenom försvaren. De är så nervösa att de ställer sig i försvarsläge, dvs med benen isär, och Messi bara nutmegs them. (Vad heter det, att spela bollen mellan benen?) Det är så han funkar, det är så han kommer vidare in i motståndarnas straffområde. Lägg därtill att han har ett balanssinne som inte är av denna världen.

Men – det är trafiken som räknas. Det som om han har en personlig drönare ovanför plan, som ser hela schemat, som ser hela dramaturgin, från början till slut. Det finns miljoner “10 bästa Messigrejerna” på YouTube, men titta på dem noga och se att han tittar upp mer än han tittar ner. Som med bra hockeyspelare behöver han inte veta vad klubban gör med pucken just då, bara vart den är på väg.

Geni av den sorten är en balans mellan taktik och strategi (underbyggt förstås av fysik och skicklighet, jo jo) men det är balansen mellan det lilla och det stora, det lokala och det universella. Ingenstans inom sporten har jag sett den balansen mer perfekt, tror jag. I alla fall inte inom fotbollen.

+ På tal om bilar. Igår eftermiddag stod Paul, Phil och jag på parkeringsplatsen och beundrade Pauls nya Ford Mondeo kombi. Så ska man ju säga något beundrande om den, det hör ju till. –Rymlig och bra, sa jag. Phil, i sin tur, är kanske inte det vassaste verktyget i lådan. –Nice colour, too, sa Phil. Det blev tyst. Det är en vit bil.

Det är en massa konstiga flygfarkoster i skyn. USA-imperialismens hårdvara. Nåt mer tänker jag inte säga om The Munsters besök. Jag följer cricketen istället, vansinnigt spännande England-Pakistan, de förra behöver 57 runs på 5 overs (30 bollar). Nagelbitare.

Pakistan vann med 14 runs. Snyggt jobbat, särskilt som de kraschade mot Västindien i första matchen. England har saker att se över.

Kvällens underhållning:

Bara ett snabbt (gratis)lästips, innan jag försöker fundera ut vad i hela helvetet Ikeas rullgardinsinstruktioner betyder. David Runcimans artikel i nya LRB om Muellerrapporten är något av det bästa jag läst, inte bara om rapporten utan om Trump själv. Vad gäller obstruction of justice, jo, där finns mycket att bita i. Men vad gäller att ha konspirerat med ryssarna – ordet Trump brukar använda, collusion, är inte en juridisk term i USA – så står det ganska klart att någon konspiration aldrig ägde rum. Anledningen är enkel. Trump – likadant med hans medarbetare, som praktiskt taget alla är chancers, som Trump – “gör” inte konspiration. Han är inte kapabel till det. Det är aldrig chancers. En konspiration kräver samordning, kontroll, follow-through, och framför allt tystnad, helst i form av plausible deniability. Inget, säger inget, av detta ingår i Trumps psykologiskt-politiska profil. Tvärtom, faktiskt, när man ser på hur han ständigt saboterar sig själv. Nu senast i hans tweet om att “I had nothing to do with Russia helping me get elected”, som ju bara är språklig förvirring, men en mer än talande sådan.

För man kan ju alltid trösta sig med att vi har en bra sportsommar framför oss. Det börjar i kväll med Arsenal-Chelsea i Europacupfinalen – i Baku… På lördag Spurs-Liverpool i CL-finalen i Madrid. Och så semifinalerna i Uefa Nations League (Portugal-Schweiz, och England borta mot Holland) i början på juni. Därpå damfotbolls-VM i Paris, där England ska ligga bra till. Och så Cricket World Cup här i England under mycket av sommaren, där England också hör till favoriterna. Detta följs av den klassiska Test Matchserien mellan England och Australien, The Ashes. Wimbledon skiter jag i, jag har nästan helt tappat intresset för tennis.

Nå, nu ska jag ut till Ikea och köpa rullgardiner och knäckebröd.