Vid den här tiden på året brukar man alltid få en gratis insyn i organiserat religiöst tänkande, för det kommer alltid nån frompelle från ena eller andra kyrkan som fördömer Halloween… Så tittar man på ungarna som springer omkring med sina gummimasker och sina risknippen och ropar “Huuuuh..!” och så försöker man absorbera det faktum att Vatikanen betraktar detta som ett slags konkurrens… så till den grad att man ser sig föranledd att fördöma det. Unbelievable, bokstavligen.

Mycket läsvärda, om än lite sällsynta, The Planet of My Dreams är tillbaka, och återintar sin givna plats i bloggrullen.

Wow… Det här är nog, i bildväg, nåt av det mest islamofobiska jag sett (Källa Daily Mail, skrålla ner en aning). Det är en affisch från Zürich inför omröstningen om huruvida man ska tillåta eller förbjuda byggnationen av minareter. Visst är det ett stürmerskt bildspråk, vem kan förneka det? Och den har tillåtits. Yttrandefriheten.

PS lite senare: Men kolla också hur skickligt och lurigt Daily Mail låtsas verka “neutrala” och bara “rapporterar” den här frågan. Hur då låtsas? Jo, genom att lite längre ner presentera ett byråfoto av hur minareter “egentligen [actually]”, alltså “orasistiskt” ser ut… Och då väljer man förstås en bild av den blå moskén i Istanbul, från en vinkel där minareterna är nästan lika många och ser precis lika mycket ut som missilerna på Schweizaffischen.

Ibland undrar man varför folk väljer att inte läsa tidningar längre, och ibland undrar man inte alls.

Idag är det jämnt ett år sen jag begick bloggpremiär, efter att ha varit sisådär-treårig innehavare av en blogoid. Jag höjer ett glas Pommac i riktning mot mig själv och utbrister i ett rungande jaha. Det jag fruktade mest var trollen, men jag är nog inte kontroversiell nog – eller snygg nog? – att attrahera såna varelser i större utsträckning (jag tror jag har totalled två stycken, bara). Frid och fröjd, med andra ord.

Bengt O, tixempel, har märkt att fler och fler av de glittrande fiskarna i vårt speciella korallrev börjar dö ut. Karin och Malte är två. Johan är en tredje (oder was?). Tid, mina vänner, är vad klockan är just nu, minus ett hårdkokt ägg. Jag har en känsla av att bloggsfären till viss mån kommer att bli ett tillhåll för den generation människor som var unggamla nog att precis hinna fatta vad internet handlade om, innan staten gav dom gratis bussresor.

No worries, though. Min bevandrade son och arving tar sig för pannan när jag säger att jag inte är särskilt intresserad av miljontals hits, utan finner en oresonlig glädje i det faktum att jag har – enligt statistiken – cirka 48 trogna läsare, och att jag känner namnet på, tja, några stycken i alla fall. Om jag slutade skriva för er fyrtioåtta skulle jag nog kapsejsa som en stillastående cykel i lovart. You are all beautiful, and I want to kiss you on the mouth.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad har judisk börd… Jo, det är visserligen Daily Telegraph som rapporterar det, men ändå… Hör nu flåset av amatörpsykologer som rättar in sig i ledet och gör honnör. Det kan knappast bli mer förutsägbart. “Förnekandet”. “Förintelsen”. Det finns säkert manualer för hur man skriver sånt.

Internationella Blasfemidagen…? Nej, för jösse namn, lyss bara till Flann O’Brien: “One should never blaspheme. If there is no God it’s pointless, and if there is one it’s dangerous.”

Om exakt en månads tid, på morgonen fredagen den 23 oktober 2009, kommer jag att packa min lilla resväska med tandborste, chokladkex och lätt lektyr och fara iväg, per allmäna färdmedel, till Barking Magistrates Court, East Street, Barking, Essex, IG11 8EW för att där underkasta mig lagens hela majestät.

Rättvisan har hunnit ifatt Pressylta.

Jag står anklagad för att ha agerat “Contrary to section 36(1) of the Road Traffic Act 1988, regulation 10 of the Traffic Signs Regulations and General Directions 2002 and Schedule 2 to the Road Traffic Offenders Act 1988.”

Vaba…? frågar sig genast läsaren. Sanningen går att läsa i min post “Nicked!” från i mars. Den repressiva kapitaliststatens version lyder så här:  “On 09/03/2009 at BOW, E3, being a person driving a vehicle, namely large goods vehicle or passenger carrying vehicle, CITROEN EN57 UAP, failed to comply with the indication given by a traffic sign, namely a red traffic light signal, lawfully placed on or near a road, namely BOW ROUNDABOUT.”

Två saker här, innan vi fortsätter. Min bil är inte nån “large goods vehicle” (långt mindre en “passenger carrying vehicle”) utan en “small goods vehicle”. Och något sådant som “Bow Roundabout” existerar inte – den heter Bow Interchange!

Ha! Gotcha! Free on a technicality!

Nej, allvarligt talat. Sextio procent av såna här “minor traffic offences” blir avskrivna på grund av att det enda vittnet, polikonstapeln i fråga, inte har tid att ställa upp i rätten. “I rest my case…”, med andra ord. Blir det korsförhör och Perry Mason av det hela, så har jag min bevisföring klappad och klar. It’s a cinch. No worries.

(Men vill nån starta en kampfond, så gör gärna det, ähem…)

Den som följer historien om mordet på Yalestudenten Annie Le kan kanske ha intresse av att läsa om dess föregångare, mordet på Yalestudenten Suzanne Jovin år 1998, som jag postade en lång sak om på Pressylta helgen 27-28 augusti 2005. En mycket underlig historia, som DN satt på en lång tid, tills deras jurister sa nej. Likadant med en version på engelska, där både LRB och Guardian kukade ur. Hur som haver, jag har från tid till annan försökt uppdatera den, men inte särskilt mycket verkar ha hänt sen jag skrev den.

Man har hittat en etsning som föreställer Hitler och Lenin när de spelar schack. Bilden lär ha deras namnteckningar på baksidan. Den är daterad 1909 och utförd av en judisk teckningslärarinna, Emma Lowenstramm (ska vara Löwenstamm?), som lär ha bevittnat händelsen. Och, jodå, tveksamheterna är många och en del av dem omnämns i Telegraphartikeln, bl.a. att Lenin sannolikt inte var i Wien under 1909. “En gloriös fantasi,” kommenterar en historiker.

Och som “fantasi” har den ju inget som helst att sätta emot det avsevärt intressantare sammanträffandet att Hitler gick några klasser under Ludwig Wittgenstein i läroverket i Linz. George Steiner är en av dom som skrivit utförligt om detta. Den kan rent av vara så att det är Wittgenstein som är den långväxte, stilige juden från den rika familjen som Hitler skriver om i Mein Kampf. Han är lite vag om vad som hände den dagen på skolgården när han först blev medveten om judarna, men det slutade med att Hitler av någon anledning förnedrades av att den långe, snygge judepojken skrattade åt honom.

Rulla då framåt i tiden, till vad jag tror var de årliga partidagarna i München, där Hitler alltid höll tal. Tre år i rad – från 1940 till 1942 – berör han varje gång judarnas öde, och varje gång använder han nästan identiskt samma formulering: “Dom skrattade åt mig när jag sa att judarna skulle få känna av det germanska folkvets vrede, men nu skrattar dom nog inte så högt” (ej ordagrant, men finns att läsa i Kershaws Hitlerbiografi). Det är denna fullkomligt hisnande tanke George Steiner är så fixerad av: att Wittgenstein – av alla fenomenalt omöjligt möjliga människor – på något sätt var utlösaren av Hitlers medvetenhet om judarna. Wovon man nicht sprechen kan, darüber muss man schweigen, som sagt.

Jag behövde fräscha upp mina kunskaper om Ted Kennedy och Chappaquiddick, och Wikipedia visade sig ett utmärkt ställe att börja på. En av de första sakerna man slås av är alla de nittonhundratalslitterära övertonerna: det här är ett av den amerikanska verklighetens mer lyckade försök att bräda Theodore Dreiser. Och om det låter lite väl cyniskt så kan jag med all rätt skylla på sällskapet. Så här står det i slutet av Wikipediaartikeln:

Efter [Ted] Kenndys död påstod Ed Klein – redaktör för New York Times Magazine och författare till ett flertal böcker om familjen Kennedy – att ett av Kennedys “favoritämnen att skämta om faktiskt var just Chappaquiddick. Han brukade fråga folk, ‘Har du hört några nya skämt om Chappaquiddick?'”. Klein uppgav också: “Det var inte så att han inte kände samvetskval över Mary Jo Kopechnes död, utan snarare att han alltid såg den andra sidan av saken och den löjliga sidan av saken också”.

Medan ni plockar upp era hakor från parkettgolvet så går jag och lagar en kopp kaffe, OK? Vi ses om en stund.

Nåt av det första man ska lägga märke till är hur snabbt hela historien förvandlas och förminskas – också nu, idag, av Wikipedia självt – till en “incident”. Det är ett fenomenalt lurigt ord, “incident”: det är ett slags distillat av alla starkare ord (event, catastrophe) där inslaget av tragedi har dunstat bort. Det är en slags ansvarsfri katastrof. Mary Jo Kopechens död är nåt som, liksom, bara hände.

Det andra, mer dreiserska inslaget är ju hur “maskineriet” nästan omedelbart rullar igång. Alla dom där telefonsamtalen som var så viktiga att dom måste avklaras innan Kennedy ens registrerar att han nånstans, nån gång är tvungen att prata med polisen. Eller till polisen: han har ett redan utarbetat statement klart att ge dem följande morgon, och sen är det inte mer med det, förrän teveframträdandet nästa kväll. Om man hade en lista över dom samtalen så skulle man nog ha en rätt så fullgod karta över den tunga politiska och juridiska makten i Massachusetts sommaren 1969. Romaner har byggts på mindre.

Så Ted Kennedys “dark night of the soul” där på hotellet under den följande natten är naturligtvis ingen sådan själsvånda alls. Han träder ner i lobbyn följande morgon och ses småprata hur lugnt som helst med den lokala regattans vinnare. Vad natten har handlat om är hur man bygger en presidentkanditatur på en död ung kvinnas kropp. Straffpåföljden är i princip redan avklarad: det värsta men inte särskilt troliga som kan hända är dråp, det troligaste “failture to report a fatal accident” och ett tillfälligt indraget körkort. Men över alltihop hänger ju det förlösande ordet  i glittrande silverbokstäver: “villkorligt”.

Så visst kan man med all rätt diskutera – som Joyce Carol Oates gjorde häromdagen – hur Ted Kennedys “återkomst” (om inte rent av apoteos) gick till, särskilt om man inte har The Great Redeemer att anlita, den store samvetskonsulten med alla de rätta svaren. Trots allt, “samvetskval” är en sak. Skam är en helt annan.