Ett foto från rymden: Israel/Palestina, Döda havet, ingången till Suezkanalen längst t.v. Fast på Mars. [Källa: Daily Telegraph]

Det var Purim idag, tills solnedgången, så jag är glad att jag inte behövde köra upp till Stamford Hill för att besöka min bank. Dom ortodoxa judarna blir helt bindgalna, fulla som trattar, dom dansar, lekfajtas, gör oväsen, och går för en gångs skull långsamt (ortodoxa judiska män verkar alltid ha oerhört bråttom). Det är en mycket underlig syn, en av de underligaste man kan se.

Purim är den mest hänsynslösa av “dom försökte döda oss, men vi överlevde, låt oss äta”-festerna i den judiska kalendern, som Steven I. Weiss beskriver det i en högintressant artikel i Slate. Weiss text är en påminnelse om vad som å ena sidan är så skrämmande med blodtörstigheten i all religion (“Think Amalek”, som en av Netanyahus rådgivare sa om Iran nyligen) och å andra sidan den barmhärtiga, förnuftiga ickevåldskärnan i judendomen.

Hur som haver, den här posten är egentligen bara en liten uppvärmning i en fråga vi kommer att närma oss inom en snar framtid: hur ett liberalt, demokratiskt samhälle genom lagstiftning kan begränsa religionernas inflytande och samtidigt förbli ett liberalt, demokratiskt samhälle. Melodifestivalen är det inte, precis, nej.

En spansk journalist vid namn Manuel Lozano Garrido (även kallad “Lolo”; d. 1971) kommer att bli den förste yrkesjournalisten att helgonförklaras. Fast motiveringen har egentligen mer att göra med att han genomled en svår sjukdom med stort kurage, och kunde fortsätta som skribent förvånansvärt länge. Lozano Garrido arbetade förstås under Francotiden, och tycks ha gått en väg som många gick: från rätt starkt falangstöd till en slags neutralistisk opposition. Hur allt detta speglar Vatikanens syn på journalistik mer allmänt är något John Hooper i sin Guardianartikel inte vågar spekulera om förrän fler biografiska fakta kommit fram.

Man undrar ju också om någon någonsin helgonförklarats för chark?

[Å andra sidan, om det är lidande det gäller så borde ju alla gaisare ha helgonförklarats för länge sen…]

Västgötaklimax. Två och en trekvarts timmars väntan – och målet adjungerat till 14 juli 2010 kl. 14.00.

Målet före mig drog ut på tiden. Det var en kille i 30-årsåldern, vi hade suttit och pratat, men jag vet inte vad hans grej gällde. Kvart i fem kommer han i alla fall utrusande, storgråtande, omfamnar mig och snyftar, “They found me Not Guilty, man…!”

-“Det här börjar ju bra,” tänkte jag.

Och MC-polisen dök faktiskt upp. Och ska tydligen dyka upp i juli också. We live to fight another day. Och alla som bidrog till matteproblemets lösning igår kommer att tilldelas Pressylta Reducii förtjänstmedalj “Volvum Volare” (Å.H.) av första graden, föreställande en fallfärdig hemlängtan i lovart, mot bakgrund av ett industrilandskap i förvälld kexchoklad.

I morgon står Pressylta inför rätta, läs bakgrunden i posten Nicked! Nästan ett år efteråt har det nu kommit dithän att målet kommer upp en Magistrates Court i Barking i morgon klockan 14.00. För jag kryssade naturligtvis i rutan för “Icke skyldig” på blanketten. Det finns dock en chans att snuten inte dyker upp, och därmed avskrivs målet. Men om han gör det vill jag vara förberedd. Det handlar om 70 pundare och tre prickar på körkortet.

Det är nu inte omöjligt att snuten vill hävda att jag körde igenom två röda ljus, vi kallar dom ljus A och ljus B. Dom är på 25 meters avstånd från varandra. Intervallen mellan att ljus A slår om till rött till ljus B slår om till rött är 9.94 sekunder, låt oss kalla det 10 sekunder för enkelhetens skull. Jag skulle alltså fått bromsa ner (från c:a 40 km/tim) och köra otroligt långsamt för att kunna köra mot rött på ljus B.

Problemet är alltså: hur långsamt (uttryckt i km/tim) skulle jag få köra för att färdas exakt 25 meter på 10 sekunder?

Både jag och hustrun har gått bet, och hon är jävligt bra på matte. Posta lösning i kommentaren så snabbt ni kan, men senast fem i två GMT i morgon eftermiddag. Jag har också just gått med på ett matteforum för att se om dom kan hjälpa.

Ursäkta gårdagens rätt konstiga post, osammanhängande och känslobelastad som den var. Men jag ska låta den stå kvar, androm till varnagel. Det var bara en sån chock att få syn på Billy Pop nere vid Barbican igår eftermiddag. Det tog mig goda femton sekunder att känna igen honom. Uttrycket “en skugga av sig själv” fick en fasansfull bokstavlighet. En sårig, blåmärkt, illa tilltygad skugga.

Billy Pop var en gång en alldeles utmärkt sångare och pianist, i det ena pubrockbandet efter det andra, runt Camden och West Hampstead. Det var väl därför jag kom att tänka på Tim Hardin, som Billy Pop faktiskt inte var helt olik, om än inte i graden av sångskrivargenialitet. Hur som haver, det blev inte mycket sagt mellan oss igår. Han såg ju min fasa. -“Don’t I look a treat?” sa han. Han bad mig om fem pund, och det fick han ju.

En drogpolitisk poäng till kan jag inte låta bli: något som borde vara allmänt känt, men enligt min erfarenhet inte är det.

Det är inte heroinet som gör människor till skuggor, det är skiten. Skiten dom lägger i heroinet och dom skitiga nålarna, framför allt, men dom skitiga kvartarna, och dom shit-for-brains dom delar kvartarna med, hjälper ju inte heller. Jag kände ett par amerikaner, man och hustru, som gick på heroin i näranog tjugo år och levde helt normala liv, hade normala jobb (han sociolog, hon bokredaktör), och en normal umgängeskrets.

Skillnaden var att dom hade det gott ställt, och hade råd med rena varor, steriliseringsapparater och privatkliniker. Drogpolitik är alltför ofta synonymt med klasspolitik.

Jag har haft fem stora förälskelser i mitt liv, och en av dem är jag fortfarande ihop med, tack och lov. En annan, för många decennier sedan, ska jag bara kalla M. Hon var finsk-engelsk, fantastiskt vacker, rasande intelligent. Det var kring 1976-77.

Men jag hade en rival. Och M var helt klar med detta, total transparency, hon sa bara: “Jag tycker om Tim lika mycket som jag tycker om dig, trots att han är den han är, jag kan inte hjälpa det. Jag älskar dig, jag älskar Tim. Jag vet inte vad jag ska göra”. Och i och med att Tim var den han var, så visste jag att hon talade sanning.

Tim var Tim Hardin, mannen som skrev ‘If I Were a Carpenter”, “Reason to Believe”, “Simple Song of Freedom”, ett av dom största låtskrivargenierna vi har förlorat till heroinet. Och därmed ännu ett argument varför Isobel och jag och andra har så jävla rätt om drogpolitiken: vi får inte förlora fler genier och icke-genier. Sluta moralisera, vi måste avkriminalisera beroendet.

Hur kunde jag inte sluta älska M…? En dag på våren 1979nånting gick jag alltså upp till M för att göra slut. Tim var ett 98-procentigt vrak vid den här tidpunkten, han låg på M:s soffa, flintskallig, stum, dreglande. Jag hade inget att säga. Jag tittade på M, hon på mig. Och så gick jag hem. End of story.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta. Annat än att jag stötte på en gammal kamrat idag, som har gått under, och för att än en gång försöka hamra hem poängen om att vi inte får bestraffa beroende. Dom är våra medmänniskor, och dom behöver rena sprutor, för helvete, det är väl det minsta vi kan klara av: varför är det fortfarande överhuvudtaget en debattfråga i Sverige? Vi måste vänja av dom med rent tjack och rena sprutor. Receptheroinet är det enda som funkar.

När det sedan gäller Tim Hardin ska man alltid lyssna på originalet. Simple Song of Freedom. If I Were a Carpenter. Och hans mästerverk Reason to Believe. Lyssna på Reason to Believe först.

Ni kommer ihåg månbågen i Yorkshire? Här är en från Hawaii [källa: Daily Mail]. Vi har också tidigare studerat dimbågar, bl.a. hos Turner. Det blir läxförhör på allt detta på fredag efter lunch.

Som ni vet har jag alltid undvikit att publicera foton på mig själv när jag är äldre än – fffssshhh – tjugo…(se upp till höger). Men Harry Sewell (hemsida här) har gjort en sån jävla fin grej på sin serie från Broadway Market att jag inte kan låta bli att posta den.

Så här ser jag ut: arg, men rolig. Kommentarerna på flickr vill jag inte ens kommentera.

[PS: Det här är alltså nästan exakt ett år sen. Jag är mycket snyggare idag.]

Fast jag hade nog valt “golf” för “nej”… Det är inte världens mest originella sak att säga, men detta att man nu kan kommunicera med människor i vegetativt tillstånd är ju helt enastående. Inte bara för att det är ännu ett steg på den långa resan mot en helare förståelse av det mänskliga medvetandet, utan för att det håller dödsänglarna från eutanasibrigaden ännu lite längre bort från lasarettens bäddar. -“Vill du att vi ska ta livet av dig, farmor Anka? Hemma eller tennis?”