Nytt  meddelande från Simon Singh. Ni som är uppdaterade fick det per epost, men det finns också att läsa bl.a. här. Jag funderar på att ändra min tagline till “Yttrandefrihet och korv”.

Varje människas död är något att beklaga, och bör leda till allvarsamma tankar om den flyktiga caprice som är ett mänskligt liv. Men nyheten att herr Eugene Terre’Blanche har blivit ihjälslagen och hackad till döds har gjort det fenomenalt svårt för mig att lokalisera exakt var någonstans den sorg finns som jag möjligtvis borde känna inför ett så brutalt slut på en människas liv. Men jag hittar inte ens någon empati. Mina känslor är i friläge.

Det är konstigt och vemodigt och förunderligt hur många människor googlar på “hur man slutar älska” och hamnar i min förfelade post om Tim Hardin härförleden. Hur som haver, i morgon kommer min årliga 1:a-aprilpost “Skämt åsido,sa han som sorterade ägg”. Och förhoppningsvis på fredag kommer bilden (bilderna?) på Mahmood, min stilikon.

Om du är irländsk katolik och har upplevt sexuella övegrepp av en präst, så fick du nyligen ett brev från påven som talade om för dig: “Ni har genomlidit smärtsamma plågor och jag ber uppriktigt om ursäkt. Jag vet att ingenting kan göra dessa orätter ogjorda. Er förtröstan har blivit förrådd och er värdighet har blivit kränkt.”

För en praktiserande katolik i Rwanda måste detta brev vara outhärdligt. Det talar nämligen om för dig hur lite du betyder för Vatikanen. För femton år sedan hackades tiotusentals katoliker ihjäl inuti kyrkor. Ibland var det präster och nunnor som iscensatte slakten. Ibland gjorde de inget under det att den pågick. Dessa var inga isolerade händelser. Nyamata, Ntarama, Nyarubuye, Cyahinda, Nyange ocvh Saint Famille var bara några av de kyrkor där massakrer ägde rum.

Till dig, katolsk överlevande efter folkmordet i Rwanda, säger Vatikanen att dessa präster, dessa biskopar, dessa nunnor, dessa ärkebiskopar, som planerade och utförde morden, inte agerade enligt kyrkans instruktioner. Men det moraliska ansvaret förändras dramatiskt om du är europeisk eller amerikansk katolik. Till de präster i den irländska kyrkan som våldförde sig på barn har påven detta att säga: “Ni måste svara för det inför allsmäktige Gud och inför behörigt konstituerade tribunaler. Ni har förverkat det irländska folkets högaktning och bringat skam och vanära över era kolleger.”

Läs resten av Martin Kimanis chockerande artikel i Guardian idag. Gör det.

Å andra sidan – and you’re gonna love me for this – så har de bruna skorna gått från infradig till very-much-dig (kulturell referens nr 1: ett av Zappas tidiga mästerverk, med perfekt illustration).

Kulturell referens nr 2 har jag ingen bild på, men jag ska ta en när jag träffar honom på onsdag. Det är min vän och konfidant Mahmoud Usmani, kreatör av avancerade lädervaror, som idag hade ett par urfräcka ljusbruna mockabrogues på sig.

Mahmoud är min stilikon, helt enkelt, och jag tror Pressyltas läsare förtjänar en bild på honom. Watch this space.

En pisseregnig, småelak, might-as-well-go-home, varför-i-helvete-sökte-jag-inte-kulturrådsposten, med-lotto-har-man-ju-i-alla-fall-en-chans, total-fuck-off-dag. Har det varit. Torsdagar är förbannelsens veckodag för mig. Har alltid varit. Läs memoarerna för detaljer.

Men.

Så fick jag ett mail, på min Blackberry (jag ärver mina mobiltelefoner av min son, som jag antar att många andra fäder gör). Det var från en av mina voice-over agenter, som undrade om jag kunde flyga (you know, aeroplane, type thing) till “Skandinavien” för en film nu i helgen. Dom behövde en “skandinavisk” skådespelare med följande prestanda, och jag citerar ur mailet:

Brief:
Sex: Male
Age: 49-50+
Character: Jolly-Sporty

Ni som är mina läsare och – vill jag gärna tro – mina vänner och supporters, jag vill nu högtidligen fråga er: ska jag ta det här jobbet? Även om det är porr? Är jag tillräckligt Jolly-Sporty?

Det här lär vara de teckningar med vilka Adolf Hitler sökte till Wiens Konstakademi, där han då inte kom in, för vilket han då blev jättesur, och jag menar verkligen jättesur. Teckningarna ska nu gå på auktion, rapporterar Telegraph.

Och om teckningarna är genuina, ja, inte undra på att det blev refus. Taffligt är inte ordet. Men man hoppas samtidigt att de inte är genuina, därför att det då kanske hjälper till att blockera denna den klyschigaste av amatörpsykologiska genvägar till en förklaring av Hitler.

[Senare: Kan vi inte ha en liten minitävling här? Ge titlar på dom båda teckningarna. Den till vänster heter “Hej på dej jag är gay, men min vänsterarm sitter fast i min bröstvårta”. Den till höger vet jag inte riktigt: “Mamma i snålblåst”…? “Studie av förvriden kvinna”…? “Näsan pekar åt öster, munnen  åt väster, och högerögat tittar runt hörnet”…]

Jag Trodde Inte Jag Skulle Gilla Det, Men Jag Tror Jag Tar En Till (Tre)

På tal om Irland. En av de klokaste saker jag nånsin gjort var att ta med mig min annoterade amerikanska pocketupplaga av Finnegans Wake när jag åkte till Dublin 1971, där jag bodde i ett drygt år. Jag tog alltså med den i akt och mening att läsa den “på plats”. Jag fattar fortfarande inte riktigt hur jag bar mig åt för att vara så klok… Det måste ha varit drogerna.

Vilket jag då gjorde, läste den alltså, från första raden till sista. Och sen måste man ju ge efter för frestelsen och börja om från början igen, och läsa de första tio sidorna än en gång, bara för att få cirkeln ordentligt sluten. Fast “läsa” är ju då ett högst diskutabelt ord i det här fallet. Vad man nästan omedelbart upptäcker är att läsningen sker på helt andra förutsättningar än i konventionell prosa.

Lite av samma sak sker med Gertrude Steins repetitiva manér. Man växelvis kanar fram på glashal is ena stunden; i nästa stund studerar man texten i mikroskop; det handlar om ett slags höjdförskjutningar, ständiga nivåväxlingar. Ena stunden är det det lätt porriga, burdusa, fenomenala barnspråket – det hjälper ju att Joyce är så jävla rolig också – och i nästa stund en bit mager oxfilé av narrativ exquisiteness, till exempel en dialog som fokuserar allt man liksom inte trodde gick att fokusera.

Bit för bit träder berättelsen fram om pappa HCE (“Here Comes Everybody”), om mamma ALP (“Anna Livia Plurabelle”), om sönerna Shem författaren och Shaun brevbäraren. Och om puben, och om vad pappa hade för sig den där kvällen i Phoenix Park. Nånting hände där i parken, en del vill mena av sexuell natur, andra vill mena av mer spirituell d:o. Men ALP klarar skivan, hon får på något sätt Shem att författa ett brev, som Shaun levererar. Det finns några glänsande vackra kärleksförklaringar mot slutet, från ALP till HCE, som bitvis påminner om Mollys monolog.

Slutet gott, allting gott, alltså. Försåvitt man inte börjar om från början igen, för då kan det gå hur som helst.

“Jag kan verkligen rekommendera denna bok, och ser fram emot författarens nästa” (Jules Feiffers recension av Bibeln)

Vi avbryter tillfälligt resonemanget om demokrati och religion för att i stället påminna oss om ännu en Evig Sanning: att vissa föds med stil, andra får mödosamt lära sig stil. Försök placera Edward Khil i rätt kategori:

[Källa: The Times] Till vilket man väl bara kan tillägga att “Communism’s loss is Capitalism’s gain”…

För det andra hörde jag ett radioprogram om Muhammad Ali igår (hittar inte detaljerna just nu). Ali hade ju för vana att säga till mer eller mindre varenda människa han träffade: “You’re not as dumb as you look…!” Det var liksom hans visitkort. Det potentiellt mest ödesdigra tillfället var när han träffade påven, John Paul II… Man undrar ju lite grand hur Wojtyla reagerade, inombords. Kanske med en uppgiven suck och konstaterandet att somliga föds med stil, andra ej.

Tidens tecken nämnde med förlåtlig stolthet häromdagen (kommer inte ihåg var – jo, här!) sin Volvo 940, en bil som stammar ur det historiska skede då dessa gick att laga med “skiftnyckel” och “skruvmejsel“.

Jag fick ännu en påminnelse idag om att bilar numera i själva verket är mer rullande hårddiskar än nåt annat: det var en mindre mjukvarukonflikt mellan de två bränslesystemen, bensinen och LPGn (propangas, i princip). LPGn slog på aningen för tidigt, innan motorn hunnit bli tillräckligt varm, och bensinen kände väl sig lite åsidosatt och ignorerad (det är ju lätt hänt).

Men än en gång blev problemet löst helt enkelt genom att dom kopplade verkstadsdatorn till bilens USB-port, eller vad det nu är. Bortsett från en växellänk som bara ramlade av, så har samtliga problem jag haft med bilen (en Citroen Berlingo) under de 2 1/2 åren jag ägt den handlat om fel signaler från en del av motorn/bromssystemet/växeln till en annan, om mjukvara alltså. Själva det mekaniska är ju numera så stabilt och lättviktigt och enkelt utbytbart att man sällan ens lägger märke till det.

Parallellen med vad som håller på att ske med den mänskliga kroppen – i dessa cyborgerliga tider – är ju påfallande, för övrigt.