Vad är historien till för? Bland de mer banala svaren hör väl att den är till för att skänka perspektiv och mana till eftertanke. När en nation, en statsapparat och ett folk som är så rotat i historien som Israel och israelerna är, så är det desto mer chockerande när dom så fatalt tappat greppet om vad deras egen historia har att lära. Linda Grant skriver om Exodus 1947, skeppet med förintelsefångarna som försökte bryta den brittiska Palestinablockaden alldeles före staten Israels tillkomst. Det är melankolisk läsning.

Guardians rapport idag – bevisen för att Israel erbjöd sälja atomvapen till apartheidregimen 1975 – sätter punkt för en hel rad politiska scenarier. Israels officiella “policy of ambiguity” vad gäller innehavet av atomvapen är död och begraven. Israels moraliska försprång, i samtida historiskt perspektiv, om än mindre så idag, har tagit en allvarlig törn. Och, som Gary Younge skriver, Israels personliga attacker mot Richard Goldstone – bl.a. för att ha dömt svarta till döden under hans tid som domare under apartheid – för att leda uppmärksamheten bort från kontentan av Gazarapporten, framstår nu som det kattguldsglansiga hyckleri det alltid varit.

Och tajmingen kunde knappast varit deliciösare, med den närstående New York-konferensen om icke-spridningsavtalet, med fokus på just Mellanöstern. Agendasättande journalistik, som det heter.

En av de modekännare jag har mest respekt för heter Amin Phillips, ni ser honom här till vänster. Jag nämnde det här med stilsökandet idag, jag nämnde bröderna Kray, jag nämnde Mahmoud.

Amin skakade på huvudet och sa i princip, -“Fortsätt på den inslagna vägen, bara… Svart linnekavaj, svart skjorta, vit t-tröja, jeans och svarta Converse All-Stars, funkar hur bra som helst… Det är lite Yoji Yamamoto, lite Commes des garçons över dig… Inga exter…”

Ja, det där sista sa han inte, eftersom han inte är från Göteborg. Men ändå.

Trots det tror jag ändå jag är ute efter nåt vettigt i det här med bröderna Kray. Jag behöver en stram edge. Något rigoröst och oförsonligt, något lätt psykotiskt. Jag behöver en slips.

Fuck politics, det här är riktiga nyheter…

Men det första lekmannen frågar sig är ju hur i hela friden ett hål (svart eller ej) kan slungas nånstans alls? Hur griper man tag i det, för att överhuvud taget kunna slunga det?

Det här blir djup-onsdag på Pressylta, det ser jag nu.

Andrew Roberts, Antony Beevor, Robert Service, Ian Kershaw och Richard Evans  – men förmodligen inte Orlando Figes – är några av de andravärldskrigshistoriker som ska delta på en ny så kallad “website”: ww2history.com. Den är avsedd att lägga fram en mängd detaljerat faktamaterial i svaromål mot förintelseförnekare och andra krämare av historiska fantasier kring 1930- och 40-talen. Mannen bakom projektet är Laurence Rees, nu pensionerad BBC-producent som bl.a. låg bakom de banbrytande serierna “The Nazis: A Warning from History” och “Auschwitz: the Nazis and the Final Solution”, som jag tror också gick på svensk teve.

Och det kan nog bli bra när det blir färdigt.

[Källa: The G]

Ni minns posten om den antropocena epoken? Läs då detta:

Vi har verkligen utsöndrat en människans tidsålder ur oss själva precis som spindlarna utsöndrar sina nät: ett väldigt, allt innefattande tak … som stänger ner det synbara på alla sidor medan det absorberar alla fordom naturliga beståndsdelar i sin omgivning, och förvandlar dem till sin egen människotillverkade substans. Men inuti denna horisont av immanens vandrar vi lika främmande som stamfolk, eller besökare från yttre rymden, alltmedan vi beundrar dess oföreställbart komplexa och spröda filigransarbete och ryggar undan från dess bottenlösa jättegrytor, står och hänger vid en regnmur av exotiska och artificiella växter, eller våndas bland giftiga färger och dödliga stjälkar som vi aldrig blivit tillsagda att undvika. Den värld som är människans tidsålder är en estetisk förevändning för malande skräck eller patologisk extas, och i dess kosmos, varav allt hämtats ur själva fibrerna av vårt eget vara och satts i förening med varenda post-naturliga cell mer främmande för oss än naturen själv, fortsätter vi att mumla Kants gamla frågor – Vad kan jag veta? Vad borde jag göra? Vad får jag hoppas? – under en stjärnhimmel som inte är mer mottaglig för oss än en spegel eller en rymdfarkost, utan att förstå att de behöver ett bihang i form av en ful och byråkratisk representationell kvalificering: vad kan jag veta inuti detta system? Vad borde jag göra i en värld som helt och hållet uppfunnits av mig själv? Vad kan jag hoppas på ensam i en helt och hållet mänsklig tidsålder?

Ur Fredric Jameson: ‘Valences of the Dialectic’ (2009); citatet hämtat ur denna recension i LRB. Min övers.

En iransk präst säger att det är lösaktiga kvinnor som ligger bakom jordbävningar. (Andrew skriver också om det på Cif).

Jag har nu slutat läsa Flann O’Brien för den här gången. Jag menar, what’s the point?

Jag försöker som vanligt att posta nåt varje dag, det är därför man bloggar, det är bra disciplin, hjärna och muskler får hundra meter nerför kolstybben, och man håller döden på armlängs avstånd.

Men ibland funkar det inte. Det är för mycket som händer just nu. Stora, avgrundsdjupa saker. Jag borde skriva om valet, jag borde skriva om allt annat än ingenting, som detta. Sorry. Jag återkommer när jag har nåt att säga.

Och det är ju ovanligt, bara det.

Det här är min vän och konfidant Mahmoud Usmani, min huvudsakliga stilikon sedan en lång tid tillbaka. Innan vi går vidare till bildgalleriet, några ord om Mahmouds filosofi. För Mahmoud är essensen av stil helheten, det kompletta, det fullbordade (“Varde ljus!” skulle man också kunna uttrycka det). Så till exempel hade han valt idag söndag för sin debut på Pressylta, en solig, småkylig och lite blåsig aprildag, något av det vackraste som finns att finnas i. Bakgrundsmusik? Ännu en coup de théatre typisk för Mahmoud: etiopisk jazz, i form av Mulatu Astatke. Bada-väldigt-mycket-bing.

(more…)

[Källa? Dum fråga…]