Det är intressant, och lite skrämmande på samma gång, det som händer med Pakistan. Med vilket jag menar att landets anseende verkar ta den ena törnen efter den andra, och man tycks ha allt svårare att hämta sig efter varje stöt. Det har börjat vila något av hopplöshet och förtvivlan över landets öde, med en korruption som inte bara är endemisk och allätande utan inbyggd i själva nationens väsen.

Pakistans storpolitiskt schizofrena roll, dels som USA:s bortskämda alliansbarn, dels som sponsor av den talibanska offensiven i Afghanistan, har det skrivits hur mycket som helst om: de två skribenter jag helst läser i ämnet är Observers Jason Burke samt William Dalrymple, som ofta skriver i New Statesman.

Översvämningskatastrofen, i sin tur, har varit lika fascinerande skrämmande att följa, inte minst som mediafenomen: katastrofens själva långsamhet, bristen på dramatiska bilder, de relativt låga dödstalen, den politiska elitens brist på empati och praktiskt engagemang, de enorma summorna i hjälppengar som redan försvunnit i rymliga fickor, den förlamande känslan av meningslöshet och oundviklighet, att världen liksom inte orkar bry sig…

Inte bara det. Häröver uppmärksammade man nyligen att brittiska pakistanier är tretton gånger mer benägna än resten av befolkningen att få barn med genetiska störningar, beroende på att det är så vanligt med giftemål mellan förstakusiner: Channel 4:s “Dispatches” gjorde också ett program om saken. Bilden av brittiska pakistanier färgas alltför ofta av den här regressiva stamkultursaspekten av islam, en social och kulturell belastning som många bland andra och tredje generationen nu försöker komma bort från.

En av de få ljuspunkterna brukade vara cricketen… Pakistansk cricket har under åren producerat rader av enstående spelare, inte minst på bowlersidan, som det nya geniet Mohammad Aamer. Så i söndags briserar i New of the World en av de största mutskandalerna som någonsin drabbat sporten. Aamer och två av hans medspelare, bl.a. lagkaptenen Salman Butt, ska medvetet ha kastat tre “no-balls” – ogiltiga bollar p.g.a. övertramp – för att ett spot-bettingsyndikat ska kunna kamma hem stålarna.

Nyheten att pakistansk cricket är korrupt är väl i och för sig lika sensationell som nyheten att påven är katolik, men det här satte flera rekord i skamlöshet. Man har nu börjat studera en hel mängd underligheter i det pakistanska landslagets form på sistone, inte minst hur i hela friden dom lyckades förlora mot Australien i Sydney i fjol, när dom satt med en synbarligen ointaglig ledning.

Det är en klyscha-men-sant att internationell cricket har skakats i grunden av den här skandalen, och det kommer att ta åratals för Pakistan att komma tillbaka som spelbar nation överhuvudtaget, låt vara med den sportsliga hedern i behåll. (Sajten CricInfo är som vanligt bästa källan till mer bakgrund).

Och naturligtvis tornar i bakgrunden till allt detta… Indien. Det är för många pakistanier en källa till outsäglig vrede och frustration att landet verkar sitta fast i denna vattensjuka sörja av korruption och bakåtsträvande, medan ärkerivalen i syd tar sin plats bland globala emerging powers. Och det slående är ju dessutom att Indien sannerligen inte saknar problem, varken vad gäller bakåtsträvande eller korruption, men att dessa problem under senare år kommit att framstå som i alla fall överkomliga.

(Nå, det här blev kanske lite väl mycket av skoluppsats… Men vafan, det är ju tisdag.)

Jag ville bara förbereda er på att hur mycket levalätt och levasmart man kanske unnar sig, så kanske det inte alltid stämmer överens med vädret just den dagen. Det handlar om skönhet. Jag läste på Thereses blogg just att skönhet har med “trygghet” att göra. Nope. It don’t. Det är det sista det har att göra med. Skönhet är mysterisk, och därför otrygg. Väder. Och mera väder.

View Larger Map

I denna park, i morse, på min vandringsväg från Broadstairs till Ramsgate, mötte jag en kvinna som förde en tom barnvagn framför sig och hade en sovande bäbis på axeln. Det var knappt att jag la märke till henne, mina tankar kretsade kring Mars, långt långt därifrån, tills hon sa, alldeles som vi passerade varandra:

-“Dry your eyes, mate”

Jag stannade och sa: -“Eh…?”

Hon upprepade: -“Dry your eyes”.

Och jag sa: -“But… I’m not crying”.

Hon ryckte på axlarna och gick.

Jag förlorade. Böter på £160 och tre prickar på körkortet. 17 också, för att nu inte använda något starkare uttryck, som 18 eller 19. Här är några av the highlights.

Ljus B kom inte ens upp på dagordningen. Snuten hävdade att han aldrig sagt nåt om två röda ljus. Han hävdade däremot att ljuset slagit om till rött (på Ljus A, alltså) redan när jag var tio meter från det. Tio meter! Det vore ju för fan att klassa som självmordsförsök, snarare än en trafikförseelse.

Och här är en underlig liten detalj. Snuten som skrev ut boten den 9 mars i fjol körde motorcykel, var c:a 1.90 lång och hade tordönsstämma. Snuten som vittnade i rätten var, som jag, c:a 1.80 och hade en röst som knappast gick att höra, och som sa att han färdats i bil när han “stoppade mig”, inte MC. Jag kanske borde bett om fotolegg.

De tre lagmännen hade en femton minuters överläggning, kom tillbaka och sa att dom fann mig skyldig på två huvudsakliga grunder.

(1) Jag uppgav att jag legat bakom en buss på uppfartsvägen mot Ljus A. Denna buss hade sannolikt skymt sikten för mig och polisen i bilen tjugo meter bakom mig hade sannolikt bättre sikt än jag. On balance tror vi därför på snuten.

Min invändning: “Detta trots alltså att jag vittnade under ed att jag såg ljuset oskymd under hela resan mot och förbi Ljus A…?”

Deras svar: “Ja. On balance tror vi mer på polisen”.

(2) Jag medgav under förhöret att jag inte protesterat mot boten på plats, när snuten skrev ut den, vilket måste tolkas som ett tecken på medgivande att snuten hade rätt.

Min invändning: “Detta trots alltså att jag vittnade under ed att jag inte sa något, dels därför att jag var stum av förbluffning, och dels därför att jag väljer mina egna slagsfält: jag tänkte inte stå och orda med en target-chasing snut på 1.90 på en gaspumpstation i Bow, då för jag hellre fram mina argument inför en domstol som denna. Ska denna förtröstan på lagen alltså räknas till min nackdel…?!”

Deras svar: “Ja. On balance för vi nog tolka er tystnad vid tillfället som ett tecken på att polisens observationer var korrekta”.

Eller med andra ord, ten pounds of bollocks in a five pound bag. Nu är jag sur. Riktigt sur. Nu går jag till puben.

Vi börjar närma oss avgörandets stund. På onsdag kl. 14:00 bänkar jag mig inför rättvisan, i form av Barking Magistrates Court, anklagad för att ha kört igenom ett, alternativt två, röda ljus i mars i fjol. Veteranerna bland er känner till detaljerna. För er andra finns den ursprungliga posten om händelsen här; Det Stora Matteproblemets lösning finns här; och vårt eländiga västgötaklimax här.

Fakta i målet kvarstår som tidigare beskrivet. Men ett par problem har tyvärr inte gått att lösa. Ni minns att om polisen hävdar att jag bara körde igenom Ljus A på rött, så står hans ord mot mitt och då förlorar jag sannolikt. Om han däremot hävdar, som han sa till mig den dagen i mars i fjol, att jag körde igenom både Ljus A och Ljus B på rött – då har vi honom! För, som ni minns, då hade jag plötsligt fått bromsat ner från 23-25 mph till 5.59 mph för att klara tiosekundersintervallen utan att köra mot gult eller grönt.

Detta baserar sig på min egen visuella beräkning på plats att avståndet mellan Ljus A och Ljus B är c:a 25 meter, samt att intervallen är på just 10 sek. Detta ville jag naturligtbvis ha officiellt bekräftat av den myndighet som har ansvar för Bow Interchange, vilket råkar vara Transport for London (TfL). En av deras ingenjörer mailade mig i fredags och sa att sådana uppgifter tar minst 8 veckor att ta fram och att det kostar £200 per trafikljus…!

Fuck. Nä, nu är detta i och för sig inte den katastrof man kan tycka, eftersom jag knappast kan fara med osanning om något som alla kan gå och titta på och mäta själva. Och om avståndet är 20 meter i stället för 25, och intervallen 12 sek i stället för 10, så spelar inte det heller någon särskild roll, eftersom mitt körbeteende ändå skulle fått vara så absurt för att klara av rött på båda, om det nu handlar om 5.59 mph eller ens det dubbla.

Men det är irriterande att inte ha officiell backning i ryggen. Idag och i morgon, emellan tandläkarbesök och likvakor och bankärenden, ska jag med sonens hjälp se om det går att få fram i alla fall avstånden med hjälp av Google Maps/Earth, eller nåt annat webbigt. Om ni har några tips, så hör gärna av er i kommentarerna. Uppdateringar följer.

… så ska man bara läsa Bengt O:s lysande essä om Sigrid Gillner. Punkt slut.

Fick just reda på att en nära bekant dött, plötsligt, i lördags. Hjärnblödning. Hon hette Linda, vi träffades regelbundet ett par gånger i veckan, och kom utmärkt väl överens. Rolig, smart, storrökare, mager som en kratta, alltid snyggt klädd.

“Livet är kort,” har jag aldrig tyckt. Jag har snarare alltid ansett att det är an elegant sufficiency: “An elegant sufficiency, content, / Retirement, rural quiet, friendship, books, / Ease and alternate labour, useful life, / Progressive virtue, and approving Heaven!” (James Thomson, 1700-1748). Men nu är jag inte så säker längre. Det är nog rätt kort ändå.

Nej, det är inte första april, det här är hur ballt som helst: Jesus brinner upp!

Mina tre myter är Josef och bröderna, den förlorade sonen, och Odysseus. Alla tre handlar om omöjligheten av att komma hem. En recension i TLS styr mig mot en bok jag måste läsa.

“In the lassitude after love, Odysseus asks Circe, ‘what is the way to the land of the dead?’”

Som nån sa, “I’m so over the top, I’m meeting myself coming back”…

Jag borde skriva om Israel. Om Robert Boyles önskelista. Om Stendhals De l’Amour. Om Stephen Stills. Om det fattiga England. Men jag orkar inte. Talk amongst yourselves.