Där satt jag alltså i bilen på Queensbridge Road i eftermiddags och väntade på att ljuset skulle slå om. Blicken vandrar mot klisterkuvertet i nedre hörnet på vindrutan – och det slår mig att bilskatten gick ut för en vecka sen! Hur det är i Sverige vet jag inte, men här får man inte ens parkera på gatan utan giltig skattstämpel, och det är dryga böter därtill. En del trafiksnutar kan visserligen vara hyggliga och låta en köra direkt till närmaste postkontor för att greja det, men trogna läsare vet att trafiksnutar och jag inte kommer så väl överens som vi borde göra.

Jag bestämde mig alltså för att köra direkt till p-huset på White’s Row och ställa den långt inne i skuggorna… Men det löjliga är att på vägen dit försökte jag liksom göra mig osynlig i trafiken… man försöker inte dra nån uppmärksamhet till sig, särskilt inte till vindrutan, för jösse namn…! Sen slår en tanken att här har man kört omkring sjukt olagligt sen nyårsafton, utan att ens ha fått känna nåt av kriminalitetens lätt pilska frisson, att ständigt titta sig över axeln, en jagad man, en uppfälld krage, a life on the run…

Kriminell glömska, how romantic is that…? Ho hum. Hundratio pundare kostade det i alla fall, för sex månader.

Jag gjorde ikväll nånting jag inte gjort sen c:a 1999: jag googlade “gunnar pettersson“… Det var en uppenbarelse!

Det visar sig att jag var , eller är (inte riktigt klar på detta) naturmålare (det visste jag dock sen förut), hockeyspelare i Edmonton, trummis i Tottas Bluesband, bridgespelare i Ystad, samt antikhandlare i Paris. Who’d’ve thunk it?

Och inemellan hittade jag nåt av det första jag gjorde, samt nåt av det sista jag gjorde.

Det första var, tror jag, min premiärartikel på engelska: ett “Letter from England” i PN Review från februari 1987. “PN” stod för Poetry Nation och dess chefredaktör var saligt hädangångne Michael Schmidt, som också var chef för kvalitetsförlaget Carcanet Press, vars utgivning jag ofta recenserade i Allt om Böcker, när den stod under Nordal Åkermans regi. I länken kan man bara läsa de första två-tre styckena utan att prenumerera, dock. Kommer inte riktigt ihåg vad jag skrev i det följande, särskilt inte nu när mitt tidskriftsarkiv försvunnit. But I wouldn’t bother, if I were you.

Det andra är från i somras och är lite pinsamt, ärligt talat. Andrew Anthony på Observer citerade mig i en Observerartikel om Göran Lindberg i augusti, vilket fick australiensiska radiobokprogrammet “The Book Show” på ABC, med your hostess and mine Ramona Koval, att göra en intervju (det finns en ljudfil att lyssna på, dessvärre). Det är höggradigt svammel, det mesta, för vi hade suttit uppe sent nere i Broadstairs, det var nio på morgonen, solen sken mig i ögonen – och sen vet jag ju inte ett dyft om Sverige, heller…

Jag lägger alltså upp länken enbart, va ska man säja, in the interests of accountability and openness. Not art.

Det här är min hund Blue. Bakom honom står min julgran grön. Hunden och trädet och jag önskar er alla, mina trogna och otrogna läsare, en extatiskt lycklig midvinterblot.

Å ena sidan blir det haggis, neeps and tatties till middag, såsom varande S:t Andreasdagen. Å andra sidan kraschade just boilern, så vi har ingen värme eller varmvatten, tills i morgon eftermiddag.

Å ena sidan har vi gott om filtar och rödvin. Å andra sidan är det snöstorm och minusgrader.

Å ena sidan sprang jag och köpte sista kvarvarande varmvind på Argos för £22.50. Å andra sidan visade den sig vid hemkomst vara en badrumsvärmare som saknade kontakt, med jord.

Å ena sidan är jag nog, trots allt, optimist. Å andra sidan är jag nog också aningen korkad.

Först Tom Lubbock, nu Hitchens: se här ett förhandsklipp av en intervju om cancern, med Jeremy Paxman. Hela intervjun visas på måndag. Hitch är bra, som vanligt, men sorglig förstås.

Och han ser trött ut på det där långsamma viset som alkoholister gör när dom måste sluta dricka för att överleva.

Jag vill gärna tro att jag gav Hitchens hans första utländska break. Jag beställde en artikel av honom år 1979, för Tidskrifts Englandsnummer. Som var jävligt bra, både artikeln och numret. Ho hum.

Det här är min barberare, The Best Gents Hair Salon på Banner Street, EC1. Den drivs av Ahmed och hans turkiska kusiner. Idag ser shopfronten mycket snajdigare och modernare ut, för den blev tyvärr upprustad i våras. Men jag lägger upp en bild på den gamla, som en slags honnör till hur det fortfarande borde vara.

Det har blivit ett av mina månatliga små nöjen att gå till min turkiska barberare för en c:a halvtimmeslång, ähm, “ansning”, får man väl kalla det. En N:r 4-stubb, och en N:r 2 på hjässan. Ögonbryn och näshår trimmade, öronfjun bortbränt. En lätt massage över huvud och axlar, med en vagt citrondoftande olja. Ibland rakar jag mig, med heta handdukar efterpå.

Det är en av de saker i livet som är fysiskt och spirituellt djupt tillfredsställande utan att ha ens en antydan av sexuella övertoner, ungefär som klinket av ett par odruckna vinflaskor på väg hem en tidig höstkväll, eller det underligt mänskliga thoraxbrummandet från en Chevy Camaro V-12 i silikondraget mellan andra och tredje växeln.

Även om salongen är full med kunder, i stolarna och väntande, som den var idag, så är det nästan helt tyst. Bara Ahmed, lågt: “Tea, coffee, while you wait?”, eller jipp-jippet av en sax, eller en vindpust från en tork. De få gånger jag ansat mig hos barberare i Mellanöstern har det gått livligare till. Men det tysta känns också rätt.

[PS: Den sista strofen i tredje stycket skulle låtit på engelska: “…the strangely human, thorax hum from a Chevy Camaro V-12 in the silicon draft between second and third gear”. Håll med om att jag kan prata högklassig skit. Är det riktigt guldkantad horseshit du behöver, så är Pressylta för dig, ingen tvekan.]

Så här fint väder var det inte dag… (Bleak House uppe på kullen)

Tillbringade en dag, och en natt, i Broadstairs igen. Jag hade erbjudit mig att köra ner en säng som Tim behövde, och parkerade efter uträttat ärende uppe vid Bleak House. Därifrån kan man vanligtvis se världens nu största offshore vindfarm. Den är byggd av Vattenfall, som det råkar sig, och har just tagits i bruk: här är ett inslag om den från Channel 4 News. Men i morse såg man bara några armar då och då blänka till där ute.

Badorter i septemberdimma är gräddkola för oss melankoliker. Jag har för vana att äta frukost och läsa tidningen på Beaches café runt hörnet, men idag tänkte jag posha till det lite grand och gick till Albion Hotel i stället, Broadstairs’ motsvarighet till Statt, med fin havsutsikt. Men det skulle jag inte gjort. En bedrövlig frukost: sönderstekt bacon, torr äggstanning, en lam fläskkorv, och hash browns som smakade tre dagar gammal matolja.

Ett av mina många snedsteg i livet.

Jag skulle gått min sedvanliga promenad till Ramsgate utefter stranden, men därav blev intet.  Jag hade kommit en bit vidare med Cavalcanti ute i Tims cabana, när regnet ändå började smattra mot taket. Men så fastnade jag i “…e de cor volontate…” och frågan huruvida denna vilja kommer “ur” eller “från” hjärtat, jag vet aldrig det. Det första man får ge upp när åldrandet blir biologisk verklighet är prepositionerna, tycks det.

På hemvägen lyssnade jag på Percy Sledge. You Are My Everything. Och sånt.

Blogg-Nytt 1: Så har då stunden kommit. Det var väl oundvikligt. Men hur man än förbereder sig så, ja, det skär i hjärtat. Malte Persson har nu lagt ner Errata. Och om det fanns en “den litterära bloggens storhetstid” så hörde väl Errata till den, särskilt kring 2005-6, skulle jag sagt. Med tiden blev dock kommentatorerna argare och argare, i takt med att dom blev mindre och mindre intresserade av litteratur. Men som sagt: Bliss was it in that dawn to be alive / And to be young was very heaven…

Blogg-Nytt 2: Thomas Nydahl å sin sida skiftar inriktning en aning, och överger Occident till förmån för den nya bloggen “Vaka över ensamheten” (orden är EM Ciorans). Thomas utlovar både gammalt och nytt på det nya forumet, men nån “parti- och pariapolitik” ska vi inte förvänta oss. Nej, det är lite svårt att föreställa sig Thomas i en serie partiledarintervjuer, till exempel, eller i ett inlägg om skattepolitik. Och det kan väl inte ses som annat än ett friskhetstecken.

Blogg-Nytt 3 (senare): Detta missade jag i första versionen, Håkan Lindgrens nydesignade och tjusiga The Loser. Way to go! Mycket inbjudande och fräscht, syns det mig.

Telefon-Nytt: Jag har numera en mobil med touch screen… Fuck me! Åtta gånger i sträck ringde jag nån, helt av misstag. Man behöver ju bara nudda vid fel bit av skärmen så framstår man plötsligt för vänner och bekanta som en gravt sinnesstörd stalker. Såna här prylar är ju livsfarliga, för helvete… Men skojiga också. Och den vet alltid var man är nånstans. Vilket är tur det.

Middags-Nytt: Ikväll blir det pub grub: steak & kidney pie med ärter och mos. Det, ni.

Tonen i artikeln nuddar kanske lite väl ofta vid det pompösa, men Johann Hari i Independet häromdagen har otvivelaktigt rätt. De romerska katoliker som väljer tystnaden under påvens kommande besök i Storbritannien väljer därmed också samtycket till vad han gjort och – vad viktigare är – inte gjort i frågan om prästers sexuella övergrepp på barn under många decennier. Protesten är inte bara a moral choice här, den är ett moraliskt måste.

Ett hälsotecken är att intresset inför besöket, som börjar på torsdag och varar i fyra dagar, verkar påfallande svalt. Man skyller på “administrativa problem” att så många biljetter finns kvar.

Det har också kommit en ny bok av den framstående advokaten Geoffrey Robertson, “The Case of the Pope: Vatican Accountability for Human Rights Abuse“, som påpekar att Vatikanens anspråk på att utgöra en stat vilar på olagliga grunder och bör i rättvisans många namn upphävas: boken recenserades av Terry Eagleton i Observer igår.

Bildtext: “The body of an alleged drug dealer killed outside his home. The [Mexican] government has urged the media to report deaths not as murder victims but as ‘one less criminal'”.

Foto: Guillermo Arias.

Källa: The G:s specialrapport om drogkrigen i Mexico.