Jag har inget direkt nytt att säga, faktiskt… Sorry.

Jag blev bara så jävla trött på den där beiga krambilden på två dedicated underachievers med “framtiden säker, historien allt mer oförutsägbar”, som det brukade heta i gamla kära Sovjetunionen.

Så jag tog ett tips från vad min farsa alltid brukade säga när han råkade kliva in i ett okänt sällskap: -“Ursäkta mig, är det här brottarna klär om..?”

De här brottarna är uppenbart jättegoda vänner.

Och det är något Pressylta gärna vill medverka till att uppmana till… vänskap.

Om inte annat.

Studie i gäspande hund

(*) Blue har varit hos frissan, och kom tillbaka rätt snygg, tycker jag. Här står han, aningen uttråkad, vid sin zebrabädd, och tänker: “…perchance to sleep, aye there’s the rub…” Han är alltså nästan 18 år gammal.

(*) GAIS ligger tvåa efter 4-0-seger över Trelleborg och 2-0 borta mot Halmstad idag. Bäva, skåningar… (detta riktat till Lasse Oliv)

(*) Ordet, eller begreppet,  jag var ute efter i Tranströmerposten häromdan var inte “hermetiskt”, utan “discrete“. Och om nån tror att jag vill brassa mig och låtsas som om jag kan matematik på den här nivån… det kan jag inte – men jag fattar vitsen!

(*) Och det är nånting göteborgare är väldigt bra på. Fatta vitsen.

(*) “Discreet” är något helt annat, däremot. Det är vad man är om man blir så illa tvungen att släppa lite väderlek på middag hemma hos kyrkoherden och fru Jansson, eller om man har en stormande kärleksaffär med någon som man inte bör ha en stormande kärleksaffär med, eller om ens middagsgäst just beställt steak tartare bien hecho när man en gång äntligen fått bord på El Bulli…

(*) Idag är Tomas Tranströmer åttio år och en dag gammal. Han måste ha en förfärligt massa presenter att titta närmare på, idag.

Vad som kunde varit? Jo, det kunde varit att jag blivit £117 rikare idag.

Dom körde en trepunds sweepstake på Grand National på Broadway Market igår. Min kuse “Surface to air” – avbildad till vänster – inte bara överlevde (två hästar dog…) utan kom in åtta!

Kolla om ni inte tror mig!

Sju platser från rikedomen. Story of my life.

Festfacit? Ska försöka mig på ett sådant. Låt mig veta vad ni tycker, så att nästa baluns blir ännu bättre.

Främsta behållningen? Oj, så mycket! Att så många verkar glada över experimentet, om kommentarer och mail är nåt att gå efter! Tack för det! Men att få se Londi live, tror jag var höjdpunkten för mig. (Bodil, lessen att jag inte kunde visa Blue, men han låg i djup, senil sömn, och drömde om djupa, senila saker, som jag egentligen inte vill veta så mycket om). Hur kul som helst att se bilder på Lennart, Anna och Bodil (men jag ska återkomma till webcam-problemet längre ner).

Jag är också rätt nöjd med att mitt ursprungliga – och lite hemliga, eller outtalade, snarare – uppsåt lyckades: att kasta ner en liten stenbumling i den rätt bekväma damm som det blivit av den här biten av det bloggiska korallrevet. Jag ville få några ringar att sprida sig över den ofta alltför blanka vattenytan. “Ramifications” på engelska… “Ich lebe mein leben in wachsenden Ringen” på tyska.

Negativt? Där finns också en hel del. Webcamproblemet är mångfaldigt, och det handlar inte bara om att det får en att se ut som en obäddad säng i ösregn (belyst av en 40W glödlampa). Ett av de många medföljande problemen är att videon i gårkvällens excercis verkade slå ut kommenterandet och själva medverkandet – som rapporterat av bl.a. Lars H och Malou. Det var inte bra.

Jag tror för min del att kombinationen “YouTube-playlist” + “chattfunktion” är en fruktbar väg att gå. Men jag tror att video och ljud ska vi låta bli tills alla kan greja det. Tills vidare kör vi text, tangentbord, frelskrivningare ju schenare det blir, liksom… Det festdemokratiska imperativet kräver inget mindre.

Sist av allt vill jag gärna få Thomas-grejen ur vägen. Eftersom Thomas nu tagit bort inlägget från sin blogg vill jag gärna tro att den blev skriven, vad ska vi säga, i affekt. Och jag vill lika gärna tro att min gästfrihet – och det en-och-en-halv-timmas arbete jag la ner på att rigga upp det hela – inte blir missbrukat till att folk börjar ösa ovett över varandra, vare sig på Pressylta eller annorstädes. Vi är vuxna människor. Låt oss komma överens att agera som sådana.

It’s my party, and I’ll cry if I want to.

Instruktioner kanske överflödiga? Playlistan är som synes inbakad i posten, klicka på “play” om den inte redan börjat, man kan förstås bläddra fram och tillbaka, pausa, etc. Klagomål på musikvalet kan riktas till dörrvakten Benny “The Business” Benedetti. Chatten ska finnas längst ner på skärmen: singelklicka på “Video chat” till höger (video valfritt dock) och logga sedan in, helst med förnamn. Boogie on down!
(Den fina bilden till vänster är en partyvägg från Bodil!)

Haaretz rapporterar (detta via Greenslade) att en kazakhstansk-israelisk mogul, Alexander Machkevitz, planerar att etablera en israelisk rival till Al-Jazeera.

Det är ytterligt tunn is här, det är jag medveten om, och även om kanalen uppges bli “självständig” från “alla regeringar och specialintressen”, så måste man nånstans fråga sig – är det verkligen ett extra tillskott i propagandaarsenalen Israel behöver?

Det påminner lite grand om hur politiker allmänt handskas med motgångar, som exempelvis den brittiska koalitionens aktuella problem med sjukvårdsreformen, dvs. man gör det till ett kommunikationsproblem snarare än ett substantiellt politiskt sådant: “vi har inte fört fram vårt budskap tillräckligt effektivt”, brukar det heta.

Valum Votan, Closer of the Cycle and President of the Foundation for the Law of Time

“We represent the hot, luminous tip of a galacto-magnetic vortex,” förklarade en gång Valum Votan, som “uppsteg” på Kin 89 i den röda spektralmånen, 72 år gammal.

Jag har alltid haft en svag punkt för såna här dunderhippies, för dom representerar på ett så strålande sätt det som skiljer människan från djuren: vår oändliga kapacitet för att inte bara prata strunt, utan att också hitta folk som tror på det.

Jag öppnade ett nytt bankkonto idag. Under den nära timslånga proceduren – som egentligen är mer sales pitch för olika finansprodukter än något annat – sa vid ett tillfälle min nya kompis Ahmed: “Jag ska nu ta en titt på din credit rating, Gunnar…” och så klickade han med musen.

Jag tänkte, “Oh shit…”

Pling, sa till slut datorn, och Ahmed utbrast: “Perfekt! Du har en perfekt credit rating!”

“Jag tror jag vet varför,” sa jag.

“Varför då?” sa Ahmed.

“Jag har inga pengar,” sa jag.

Ahmed såg inte det roliga. Efteråt tog jag en espresso på cykelfiket “Look mum, no hands!” Namnet kändes ovanligt passande, av nån anledning.

Historikern Mark Mazower påminner om att det är 100 år sen det allra första bombanfallet med flyg skedde. Gissa var…? Här.

Jag kan inga vitsar. Pötsligt, idag, får jag höra två. Lika bra att jag förmedlar dem. Ni avgör.

Den första är sann. Gilbert och George promenerar uppför Brick Lane. Ett nytt curry-house har öppnat i vad som brukade vara en offentlig herrtoalett. Den nye innehavaren ler inställsamt mot de båda konstnärerna, och säger: -“Welcome! It’s eat in or take out…!” George ler avmätt och svarar: -“It always was, dear…”

Den andra är inte sann. Hur många feminister behövs det för att skruva i en glödlampa? En. Plus tre, för att starta stödgruppen “Att lära sig handskas med mörker”.