Man vill ju gärna tro – särskilt en solig och sommarvarm morgon som denna – att detta kan föreställa början på slutet för en av de mest fåfänga, irrationella och kostsamma (i både reda pengar och människoliv) kampanjer som våra förment upplysta samhällen någonsin företagit sig. Förbuds- och kriminaliseringslobbyn har fått härja alldeles, alldeles för länge. Det är dags att de förklarar kriget mot drogerna förlorat och drar sig tillbaka till någon lämplig skamvrå för att kontemplera det fyrtio år långa, nattsvarta uppehåll i mänsklighetens resa mot ljus och förnuft som de så villigt och illvilligt bidragit till.

Så det så.

FIFA håller på att implodera. Och, handen på hjärtat, vem skulle sörja denna sörja…? Inte ens IOK under Samaranch kunde väl mäta sig i fråga om genomkorrumperad girighet och dreglande gammalgubbighet. Att FIFA måste dras upp med rötterna och byggas upp på nytt är en självklarhet, om den internationella fotbollen överhuvudtaget ska kunna överleva som gångbar sportslig genre.

Men att konstatera detta innebär också man måste hitta en ny balans mellan de nationella förbunden och ligorna. FIFA:s (och i förlängningen, de nationella förbundens) största fiender är ju framför allt de stormrika europeiska ligorna, som ser landslagsfotbollen som en dyrbar och riskfylld sideshow. VM är väl en sak, men de afrikanska och sydamerikanska cuperna, liksom de två lagstadgade omgångarna vänskapslandskamper, är särskilda naglar i ögat eftersom de inte bara utgör kostliga avbrott i ligaspelet, utan därför att dyrbara spelare nästan undantagslöst kommer tillbaka till klubbspelet utmattade och/eller skadade.

Utvecklingen – särskilt om det nu blir som klubbarna vill med en paneuropeisk liga – håller på att gå lite grand som med NHL i förhållande till VM- och OS-hockeyn, dvs att de internationrella turneringarna hamnar i baksätet p.g.a. klubbarnas mediala och finansiella makt. Själv är jag inte helt säker på att en sådan utveckling är av ondo. Jag ser t.ex. fram emot Champions Leaguefinalen i morgon minst lika mycket som jag nomalt ser fram emot en VM-final, därför att fotbollen i nio fall av tio är bättre i klubbfinalerna. Man kanske helt enkelt borde dra konsekvenserna av det.

Senaste nytt, söndag kväll…: Det här är inte ens roligt, det här är Mosebacke Monarki utan det roliga…

Av skilda anledningar – som jag hoppas kunna återkomma till – har jag letat igenom mina brevarkiv de senaste dagarna. Det luktade fuktigt om breven, för de har legat i en källare i sex år…

Hur som haver. Två iakttagelser. Först att man ju aldrig (pre-internet, alltså) sparade kopior på sina egna brev… allt man äger är breven man fick. Det ger en spöklik dimension åt läsandet. Vad var det jag kan ha sagt till Laura som får henne att skriva tillbaka på det här viset? Varför är Norman plötsligt så sentimental? Vad var det jag skickade till Marianne som gjort henne så sur…?

Det andra är… vilka volymer! Gamle polaren Cedric Smith skriver långa, tjutande, frustande roliga brev som börjar längst upp i vänstra hörnet, och fortsätter enkelradigt, inte bara ner till nedre högra hörnet, utan runt på baksidan, lika tättskrivet… Lena Tauson skriver på samma sätt fast för hand, och med stor lärarinnehandstil… utnyttja papperet, inga vita ytor får gå till spillo, man skrev upp i marginalerna, mellan raderna, till och med häftade på små lappar med nytillkomna uppgifter…

Men grejen är att allt var väsentligt… Inga tomheter, inget dummobilt metasnack som “jag sitter på tåget”…  alla breven har något viktigt och reellt att säga, till och med i sina mest banala ögonblick, därför att det tidsmässiga avståndet mellan att skicka och ta emot var så evighetslångt… man koncentrerade sig… ordens resa från mig till Mia fick av nöden ta sin tid, så man fick passa vad man sa…

Och så hittade jag några pärlor jag alldeles hade glömt bort. Ett rätt långt brev från Brian Eno cirka 1975 om hans filosofi bakom Obscure-labeln, om musik versus tal (“tal” var en av mina käpphästar då): “I have tended to steer clear of poets because I am aware of very few whose work I enjoy. I am aware of even fewer who could sustain attention as aural (as separate from literary) experiences…” Ett brev från Christopher Hitchens 1979 där han undrar om beställningsartikeln han just skickat till mig är för “diffus”. Edward Bond om sina skrivvanor. Zhores Medvedev om livets allmäna jävlighet.

Jag står lite häpen över hur entusiastisk jag måste ha varit under de här åren. Jag jobbade verkligen på det, och skrev säkert lika enkelradiga, textöverbefolkade, högväsentliga brev som Laura och Anders och Marianne och Jerry, som säkert ligger och luktar fukt i deras källare.

Breven, alltså, inte Jerry. Jerry bor på Öland, och har det hur bra som helst, senast jag hörde.

[Och på tal om Hitchens… Han har nu förlorat rösten, i stadium 4 av cancern. Han skriver i Vanity Fair, det är hur bra som helst]

“Bara för att man ställer upp på de förtrycktas sida, så behöver väl det inte betyda att man är ‘politisk’?”
-Dylan i intervjun med Jeff Rosen, inkluderad i Scorcesefilmen

Mitt bidrag till festligheterna är att (än en gång) vidarebefordra en Dylanhistoria som gått i den här stan i många år. En del kallar den en vandringssägen, andra garanterar att den är sann.

Nån gång i början av 90-talet höll Dylan på att spela in en platta och ett par av spåren skulle han spela in i Dave Stewarts studio i Crouch End i London, en studio som han byggt i ett vanligt bostadshus i vad som är en ganska vanlig stadsdel. Hur som helst, Dylan landar på Heathrow, sätter sig i limousinen, och säger till chauffören att han ska till, säg, 54 Rosemary Avenue i Crouch End. Nu är Crouch End som många andra stadsdelar av den typen, dvs. att näraliggande gator heter förvirrande lika: Rosemary Avenue, Rosemary Road, Rosemary Crescent osv. Dylan kommer alltså till 54 Rosemary Avenue, kliver ur limon, och går fram och ringer på dörrklockan.

Därinne befinner sig då en kvinna i 35-40-årsåldern, som går och öppnar och ser att – herrejävlar, det är ju Bob Dylan! Då säger Dylan: “Hej, är Dave hemma?”. Då råkar det sig så att den här kvinnans man också heter Dave. Och inte bara det: Dave råkar vara en total Dylannörd, har alla plattorna, alla böckerna, allting. Så hon tror att Dave, hennes man, vunnit nån slags tävling eller nåt, och bestämmer sig för att spela med: “Nej,” säger hon till Dylan, “Men han kommer hem från jobbet rätt snart, du kan väl komma in och vänta?” Och det gör Dylan, sätter sig i soffan i vardagsrummet, avböjer en kopp te, väntar, konversationen kommer ingen vart.

Efter en evighet hör då kvinnan äntligen en nyckel rassla i ytterdörren, så hon springer ut i hallen och fram till sin man, och säger, “Du anar inte vem som sitter i vardagsrummet – Bob Dylan!” Och Dave svarar: “Bråka inte nu, jag har haft en jävligt taskig dag på jobbet…”. Men hon insisterar, drar in honom i vardagsrummet, Dave får syn på Dylan, och får ur sig ett “Hallå, Bob!”, innan han svimmar. Hur som helst, missförståndet reds upp, Dave får några autografer, Dylan drar iväg.

Och jag vet i alla fall två personer som känner nån som känner nån som känner nån som frågade Dylan om det verkligen hände. Och Dylan ska ha sagt ja. Och om det inte hände så borde det ju ha gjort det.

Han själv

Ner från den blåa himlen
kom Eros och tog av sig kläderna,
hans skjorta feniciskt röd

[Sapfo, via Guy Davenport, via mig + R. Motherwell ‘Untitled (Phoenician Red) 1976]

Fast det är bara en förkylning, så det gör mig nog inte “mänskligare”, på troztigskt vis. Kristna arketyper funkar sällan när det kommer till saker som ryggont, fotknölar och snuvighet.

Nej, det är bara en sån där lätt febrig, lätt frossig apparat som får en att känna sig som om man sitter inuti en ond aladåb, genom vilken passerar en pulserande svagström… Jag känner mig precis så gammal som jag är, och roligare kan man ha.

Jag får ingen rätsida på det här.

Teven stod på i morse. I ena ögonvrån ser jag att det sitter två män i soffan. Den ene heter Aldo och ägnar stor del av sin tid åt att hjälpa de hemlösa på alla sätt och vis. Bredvid honom sitter den lite yngre Gary, en av de som blivit hjälpt av Aldo. De träffades just när Gary tagit 25 paracetamol och skulle kasta sig från Brighton Pier. Aldo berättar:

“So I said to Gary – don’t commit suicide, life’s too short!”

Är detta verkligen sätt sak att säga om man vill övertyga någon att inte ta livet av sig? Att livet är alldeles för kort, är det verkligen en tröst för någon som tänker ända det? Det låter ju snarast ganska cyniskt, nästan hånfullt. Om livet ändå är så förtvivlat kort, tja… why hang around…?

I dunno. You tell me.

Husets modem har gett upp andan, så allt internätande sker på min mobil i ett par dagar framåt.

För första gången har jag börjat titta in i skrymslen och vrår där jag tidigare aldrig satt mitt pekfinger. Jag har hela natthimlen ett par klick härifrån. En ung dam som heter Tanya vill bjuda mig på erotik, men jag är lite tveksam. Jag vet EXAKT var jag är nånstans, lati- och longitudinellt.

Det är androidmobil, och jag måste säga att koordineringen med ens Googlekonto är ganska maffigt. Jag önskar bara jag inte hade så tjocka fingrar. Framtidens människor kommer att evolvera touchscreenfingrar.

Mitt i alla hänförda skriverier om det nya Wittgenstein-arkivet som uppdagats, får man i en liten faktaruta reda på att det var denne det outsägligas filosof som myntade uttrycket, “We’re not here to enjoy ourselves”…

Jag har förstås, i sann Watergateanda, försökt få detta bekräftat från minst två andra källor, men har inte lyckats. Men om det är sant, ja, inte undra på att han aldrig blev inbjuden till några fester…

Nu när vi fått reda på avsevärt mer om (den inledande) jakten på Osama bin Laden – genom den nya omgången Guantanamodokument via Wikileaks; Jason Burke skriver om ObL här – så framstår ju “kriget” mot terrorismen som ett ännu större strategiskt misstag än man trodde möjligt…

Vad som bl.a. slår en är vilken central roll reda pengar spelade i alltihop… Cash talks, som sagt. ObL är till exempel väldigt mån om att de lokala krigsherrarna som försåg honom med fri lejd norrut från Tora Bora i november/december 2001 skulle få de summor han lovat betala i utbyte, och skickade sina löjtnanter med kontanter kors och tvärs. Allt som allt ska en miljon dollar (av saudiarabisk provenans, naturligtvis) ha gått åt till att säkra ObL:s flyktvägar.

Eller med andra ord, “kriget” borde alltså – som många från början hävdat, bl.a. Zbigniew Brzezinski – ha varit en massiv internationell polisinsats, utrustad med en sagolik mängd kontanter. För det är ju helt uppenbart, med vad vi nu vet, att man skulle kunnat muta sig fram genom östra Afghanistan och norra Waziristan, krigsherre för krigsherre, och till slut – en trekvarts miljon dollar senare – stå utanför ObL:s toa i Jalalabad med slutfakturan i hand. Job done.

Omnämnd blir också “doktor” al-Zawahiri… “bin Ladens sidekick, som uppenbarat sig straight out of central casting: extrempolitikens evige andreman, som ständigt hänger i rockskörtarna på starkare personligheter; den våldskåta låtsashjälten, som alltid är den förste att tjalla, vid första fängelseförhöret; charlatan, urkundsförfalskare och usel kirurg, med den intellektuella kapaciteten hos en genomsnittligt begåvad schnauzer… Whadda guy.” (Saxat från Pressylta 14 juli 2008, apropå en mycket läsvärd text av Lawrence Wright om konflikterna inom jihadismen, “The Heretic“)