Juli månads ABC-siffror för brittiska rikspressen har kommit: The G:s rapport här. Läsarhungern efter skräpjournalistik verkar lika stark som förut: det är uppåt värre för de kvarvarande fem söndagstabloiderna. Den stora vinnaren är porrmagnaten Richard Desmonds Daily Star Sunday, vars anspråk på att överhuvudtaget vara tidning – i bemärkelsen “nyhetsförmedlare” – vilar på osäker grund. I den något mer anständiga ändan av sprektrat gick det också bra för Sunday Mirror. Men man ska också ha i tankarna att alla fem satsade hårt med prissänkningar och erbjudanden, i kölvattnet på NotW:s frånfälle. Notabelt är också att Murdochtidningen Sunday Times för första gången på länge låg under 1 miljon ex. Om detta signalerar en allmän läsarflykt från Murdochpressen är väl dock tveksamt.

Det har hela mitt liv funnits en tills nu oupptäckt “garage”-sekvens i mitt DNA. Jag har hyrt detta garage för att stuva in mitt bråte inför flytten. Och jag gillar mitt garage. Det heter “Nummer 55″… 55:an och jag fann varandra omedelbart. Det var bara en blick så sa det klick, ungefär som med kungen och Silvia. Och jag hoppas så klart att mina läsare också ska ha nöje av denna nya bekantskap.

Det är nog nånting med oss äldre karlar, egentligen. Av vad jag sett hittills är nästan alla garagen hyrda av män i övre medelåldern. Det är i garaget man har sina grejer, det är i garaget som man går och puttrar, som en gammal dieseldunkande Evinrude. Garagen är för de flesta en blandning av verkstad och rent glory-hole, alltså rummet där vi män förvarar sådant som säkert kan komma till användning en dag: rostiga muttrar, porrtidningar, bra kartonger.

Det har blivit augusti. Tryckande högsommarvärme. Jag har just lämpat in ett par gamla bokhyllor i 55:an och ställt dem mot bakväggen. Där ska jag ha gamla dokumentboxar och mappar, böcker jag inte behöver omedelbar tillgång till (Östergrens ‘Nusvensk ordbok’, till exempel), och kanske några lådor med rostiga muttrar.

Visst fan måste jag skriva nåt om Murdochhistorien… Det kommer. Men tills vidare detta: amerikanska aktieägare i News Corp har (långt om länge) börjat ifrågasätta ägandestrukturen med A- och B-aktier, varmed Murdoch äger 12% av aktierna men har 40% av rösterna på bolagsstämman. Det kallas även “Hur man spenderar andra människors pengar utan något särskilt ansvar”.

Och vem uppfann just det ägandesystemet? Man är stolt att vara svensk. Ivar Kreuger.

Gårdagens kväde får bli mitt tills-vidare valedictorium. Det kommer alltså att bli tyst på Pressylta för överskådlig, och skälet heter strul. Återkomst förhoppningsvis nån gång i höst. Jag hoppas däremot ha tid att ställa till besvär på andra bloggar, allt emellanåt.

Kom ihåg: inga diagonalpass i egen zon!

Detta oss emellan. Jag gjorde ett voice-overjobb idag, för ett STORT läskedrycksbolag, en internvideo om konkurrensrätt. Blev presenterad för upphovsmannen, från Stockholm, vårt ultimata Stureplanstjosan, tajta brallor, lösa tankar. Vi skakade hand.

-“Joakim… Företagsjurist,” sa han.

-“Gunnar… Pettersson,” sa jag.

Bada-bing! Jag har kommit underfund med att jag är en professionell Pettersson, en yrkespettersson. Och det krävs talang till det. I massor.

–“No, I’m not 60…! I’m 59.95 plus freight and handling”.

Och om det är första gången jag citerar en t-tröja, så må det vara. Age before beauty: vid min avancerade ålder har man rätt att vara lat. Det var trots allt jag som byggde landet. Jag, och några till… Bengt O. Min mamma. Stig Järrel. Dom, liksom…

Känns det annorlunda då, detta att vara neo-40? Ja, det gör det, faktiskt. En annan t-tröjetext är “So what, 60? Just give me my fucking discount…”. Man har emigrerat till Rabattlandet. Gratis buss och tub, till exempel. Man hoppar groda över hundranio pubertetsnissar i bostadskön; allt jag behöver nu är ett fysiskt eller mentalt handikapp, and the high life is mine! Fan vet om man inte kommer in billigare på bio också…

Och naturligtvis respekten. –“Yo, Uncle Geezah, wot’s da lo-down…?” frågar mig ungdomarna häromkring, och jag ger dem några minuters Q&A att ta med sig på livsresan. Det tycker jag man kan bjussa på.

Däremot innebär ju “60” att man också blir skottfritt villebråd. Den som haffar en iförd manchesterbyxor, eller tweedkavaj, eller med blomsterkrans i “håret”, har rätt att skjuta en och inkassera 500:- från Naturvårdsverket.

Ragnar Strömberg – här avbildad som en barbiturathärjad Lasse Lönndahl – skriver briljant i Aftonbladet om fotbollen, pengarna och maffian:

Hur mycket de asiatiska spelsyndikaten som fixade en match i finska ligan som slutade 8-0 för bortalaget, hade betalat i mutor till självmålsartisterna har aldrig blivit klarlagt, men klart är att profitkvoten är fan så mycket högre därnere på snedsparkarnas grusvägar än i de stora ligornas gräddfiler.

Och som en uppföljare till posten om Fifa härförleden kan vi nu meddela att korruptionsanklagade Jack Warner, mäktig chef för Concacaf och “the kingmaker” i fotbollens Blatterversum, avgått från alla uppdrag i Fifa. Hur reagerar då Fifa:s “etik(fniss)kommission” på detta…? Jo, alla procedurer mot Mr Warner “have been closed and the presumption of innocence is maintained”.

You couldn’t make it up, som sagt…

…mina läsare är alldeles för ausgeflippt just nu… Ähem…

OK, då återgår vi till frivoliteterna och en ny reklamfilm för Swedbank, denna gången om glass…!!!

Det här är ett ytterligt intressant område, men också ett ytterligt känsligt sådant. Jag är självklart inte förmögen att ta ställning åt ena eller andra hållet, utan förmedlar bara historien och inväntar kommentarer. Det finns ju trots allt människor som kan ämnet mycket väl i just den här biten av bloggvärlden. Bästa stället att börja på är Ray Fismans artikel i Slate “The Persistence of Hate“, postad igår.

I korthet: ny forskning har alltså visat att att tyska städer och områden där antisemitismen var särskilt virulent under digerdöden på 1300-talet (framför allt beskyllde man ju judarna för att ha förgiftat brunnarna) är i princip samma områden där man var som mest mottagliga för, och gav våldsammast uttryck åt, antisemitism under den nazistiska tiden: exemplet man drar fram är staden Würzburg, ofta då i jämförelse med det näraliggande 27.3 mil fjärran Aachen.

Sexhundra år… och hatet består.

Förutsatt att forskningen, eller närmare bestämt analysen av tillgängliga data, inte är helt upp åt väggarna, så är ju det här intressant ur en hel mängd synvinklar. En av dem nämns i Fismans artikel: i vilken utsträckning skänker detta stöd åt Daniel Goldhagens kontroversiella (ökända?) tes att det existerar ett uråldigt, organiskt och “eliminatoriskt” judehat i den tyska kulturen?

Det andra är hur detta inverkar på en väsensskillnad en del vill göra mellan medeltida antisemitism (“global”, mystiskt/religiöst färgad, osv) och modern d:o (“lokal”, rationellt/politiskt färgad, osv) – är det alltså bara en fråga om gradskillnad?