Jag beklagar den relativt långa frånvaron från the Pressylta coalface – och önskar samtidigt mina tjugoåtta läsare en munter midvinterblot med detta exklusiva spektralfotografi inifrån Pressyltas hemliga vitsverkstäder.

(Nej, allvarligt talat, Higgs Boson är den lilla pricken snett vänster om den där grunkan som ser ut som en buss)

För dom av er som kommer ihåg Paul Cocksedges Kinaprojekt (länk 1, länk 2) så kan jag nu presentera ett besläktat projekt från alldeles nyligen, nämligen Fêtes de Lumieres i Lyon 8-12 december. Vad ni ser är en serie electroluminescent sheets i samma vindpust som griper tag i en räkenskapsbok här, en diktsamling med stålarken som i Beijing… Och detta utspelar sig på innergården i en av de allra mest orgiastiskt barocka byggnader som finns: Hôtel de Ville i Lyon, en gräddtårta i porös sten och maktfullkomlig ornamentism… Men visst är det en installation att förundras över… I mörkret såg ingen trådarna, ingen såg hur det var gjort…en total triumf… Lyons borgmästare svimmade av lycka och fick återupplivas med en flaska Ramlösa… Jag själv höll mig i bakgrunden, med en världsvan suck och en faktura som hette Duga…

[Samtliga dessa frågor har rimliga svar. Den som levererar de flesta vinner… tja.. nånting…]

(1) Varför heter Polens parlament samma på engelska som det gör på polska?

(2) Varför finns inte Blackberrymobiler i Sverige?

(3) Varför påstod George Bernard Shaw att ordet “ghoti” uttalas “fish”?

(4) Varför flyttade Galicien till Spanien?

(5) Varför är Irans parlament uppkallat efter tanten som arbetade i kiosken på Styrsö Bratten?

(6) Varför finns inte tomten?

(7) Varför har Jens Christian Brandt bara försvunnit?

(8) Varför dricker ingen punsch längre, när vi har all denna is?

(9) Varför är Kroatiens parlament skapat efter spansk smak?

(10) Varför finns det inga porrtidningar på Island?

(11) Varför stämmer ingenting… överhuvudtaget?

(12) Varför är fönsterglasen frostade på flygplansdass?

(13) Varför är det i parlamentariskt hänseende berättigat att tala om alltings början?

Det franska etablissemangets reaktion på Dominique Strauss-Kahns arrest i New York i våras var väl ett av de mest motbjudande spektakel en ärrad och skärrad värld haft oturen att få beskåda: ett slags circle jerk av förnämsta symbolpolitiska värde, när en hel samhällsklass  som på given pavlovsignal tappar masken, och för detta bör vi egentligen vara DSK evigt tacksamma.

Det tar emellertid inte något ifrån det faktum att själva historien om vad som utspelade sig på Sofitels tjugoåttonde våning den 14 maj i år är, och förblir, en fascinerande historia, som möjligtvis har en hel del sprängstoff kvar. Edward Jay Epstein skriver i senaste NYRB artikeln “What Really Happened to Strauss-Kahn?“, och det är vad man med en mer vetenskaplig term kan kalla en jävla bra fråga. Läs och begrunda.

Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira var den stora trösten för dom av oss som “talked a good game” men aldrig platsade, inte ens på reservbänken. Kedjerökare, storkonsument av iskall öl, utbildad läkare, demokratiaktivist under militärdiktaturens år – men framför allt en man som för det mesta tog det väldigt, väldigt lugnt…

Visst kunde han explodera, och i hans högerfot satt en laddning TNT (se bara det berömda 1-1-målet c:a 53 sek in i Youtubeklippet: den luckan mellan Dino Zoff och målstolpen finns ju egentligen inte – förrän skottet tränger igenom…)

Han var, som någon sa, en spelare som lade om matchens “arkitektur” tills den passade hans spel, och i Italienmatchen 1982 ser man väl det tydligaste exemplet på det: en av de bästa fotbollsmatcher som någonsin spelats, inte minst i det att den hade “fel” utgång…

(PS: Ursäkta det där med “en laddning TNT”… Något händer med hjärnan när män ur min generation skriver om sport… Jag kan bara beklaga.)

Lars Gustafsson skriver om den gamla bromiden att demokratier aldrig för krig mot varandra. Tanken kommer ursprungligen från Immanuel Kant och talar egentligen om “rättsstater”; i det här fallet dyker den upp i en ny bok av Jürgen Habermas.

Även om man kan förstå resonemanget, kanske mest för att det är så politiskt lockande, så ligger hos mig alltid en misstanke kvar att det är en idé som aldrig går att bevisa. Antingen hamnar man i en självuppfyllande profetia, eller också i ett cirkelformat non sequitur.

Antingen kan kantianerna hävda att kontrahenterna inte utgör fullvärdiga, kvalificerade demokratier (i första världskriget, till exempel) i fråga om parlamentarism, rösträtt, och just rättsliga aspekter. Men då begränsar man tillämpningen av principen till ett antal demokratier som för det första är relativt få till antalet, och dessutom inte har existerat som fullvärdiga demokratier särskilt länge. Ge dem en chans…!

Eller också kan kantianerna hävda att det inte rörde sig om fullvärdiga, kvalificerade krig (som när USA å United Fruits vägnar störtade den demokratiskt valda regeringen i Guatemala 1954). Men då väljer man ju att blunda för det ovedersägliga – och högst relevanta, i sammanhanget – faktum att fullvärdiga, kvalificerade demokratier är minst lika krigsbenägna som totalitära stater. Exempel? Ja, herregud, var ska man börja…?

När vi nått en punkt i fråga om politiskt omfång och historisk distans där tanken kan gå i övertygande bevis, så ska jag sträcka upp händerna i fullvärdigt demokratiskt lov. Tills dess fortsätter jag betrakta den som vacker banalitet.

Vi fick honom som valp för sjutton år sen. På kenneln hade dom burrat upp hans päls så han såg ut som en jättelik svart snöboll… Ursäkta jag är krass, men vi fick honom ganska billigt, för ena testikeln hade inte ramlat ner så han kunde inte bli show dog. Så fort vi köpt honom ramlade testikeln ned. Ha! Men visade vi honom? Not on your Nellie…

Blue hade som roligast (1) att visa whippets att ingen kan springa fortare från stillastående start än en grand caniche (bortsett kanske från greyhounds, då’rå), och (2) att rota omkring i trädgårdens allra avlägsnaste hörn, där urbanrävarna gräver sig ner-under-uppför trädgårdsmurarna. Blue var fascinerad av rävar.

För tre veckor sedan gick han igenom en större operation. Men han hämtade sig magnifikt, tillbaka i sina gamla skuttande vanor, sugen på godis, kelsjuk och härlig. Fjorton dagar senare, i eftermiddags, kom vi hem och hittade honom kollapsad på köksgolvet. Ilfärd till RSPCA Harmsworth: “Det är inte mycket att göra, tyvärr…” sa veterinären.

Och det var det inte. Något väldigt lugnande, bara.

Ett litet mellanstick, apropå det där med sanktioner som jag berörde i en av Kinaposterna nedan. George Monbiot skriver idag om det ständiga dilemmat inneboende i sanktionernas väsen: hur få den att drabba enbart regimen, i detta fall Syriens? Ju bredare man gör sanktionerna desto hårdare drabbar de befolkningen (se Irak). Till och med den syriska oppositionen är splittrad i frågan. Monbiot förkroppsligar på sätt och vis den intellektuella hederligheten, och han får till slut lov att erkänna sig (tillfälligt?) besegrad: “Det finns inget rätt svar.” Tänkvärt.

En dammsugare som inte suger är en dammsugare som suger.

Har jag just upptäckt. Det är sån där cylinderrotationstjosan som heter “Vax”. Borde hetat “Skit”, om sanningen ska fram.

Evig sanning #263b… Ett par timmar efter att jag postat ovanstående fick jag läsa följande:

In the late 1950s, Don [Van Vliet, aka Captain Beefheart] was for a time a vacuum-cleaner salesman in California. Doing his rounds near Palmdale, he knocked on the door of a stone house and Aldous Huxley answered. Don recognised him from a photo he’d seen. He takes up the story: ‘I said, “I assure you Sir, this thing sucks” – I was holding this vaccum claner. And he laughed. He said “Bring everything you have in the car in this house, I’ll buy everything you have!” He was funny, was he funny! I walked and talked with him many times after that. But that’s the last vacuum cleaner I ever sold.’

David Stoker, “Captain Beefheart (1941-2010) and Wyndham Lewis: A Relationship, Lewis Letter 29 (News from the Wyndham Lewis Society Summer 2011).

Eller med andra ord, en del vitsar är inte bara gamla, de har konstnärliga anor.