Jag har skrivit om detta förut, senast i posten om Wilhelm Reich: hur går det till när idéer dör? Vad jag främst intresserat mig för är ju då arvet från Freud: dynamiken mellan verbalisering och repression, mellan dygden att tala och synden att tiga… Det utmynnar till slut i en krasst praktiskt fråga: gör det någon nytta att dra upp och verbalisera traumatiska minnen, eller är det tvärtom skadligt?

Jag ska genast tala om att jag inte sätter mig emot verbalisering, eller emotionell konfrontation, vad form den nu kan ta, särskilt då i ett kliniskt sammanhang. Att beskriva något är ofta att komma till klarhet om det. Ord frigör i minst lika hög grad som de fängslar. Och i många situationer vet vi helt klart att verbalisering fungerar, inte minst vad gäller minnet av sexuella övergepp på barn, framför allt i den mest instutionaliserade formen av the talking cure, nämligen rättegången.

Vad som blir intressant är traumatiska minnen av situationer där offrets deltagande inte har – som i en familjesituation – något som helst samband med traumats ursprung. Alltså, när man blir offer för en extern, våldsam och oförutsägbar händelse, eller serie händelser. Jordbävningen, som mest emblematiskt. Eller – som jag nämnt förut – 9/11… (se PS nedan!)

Vi vet redan hur mycket skada många psykologer och terapeuter orsakade de överlevande och hjälpsökande offren för just den katastrofen, vilka grymheter de medvetet eller omedvetet begick mot dessa stackars människor. Att dra upp och verbalisera deras traumatiska minnen fungerade helt enkelt inte i många av fallen, det ledde bara till mer trauma. Men ingen har – i alla fall vad jag hittills vetat – förklarat varför det gick så fel.

Nu har vi i alla fall en del av svaret.

Den finns att hämta i nya rön hos neurofysiologin. Jag ska citera Jenny Diski, som skrev en artikel i LRB om minne och hågkomst härförleden (jag låter den stå på engelska för att slippa bråka med medicinska termer på svenska)…

It seems that the emotion of an event is stored separately (in the amygdala) from the recollection of the event itself (in the hippocampus), and that the traumatic memories are physiologically different from the regular sort. A traumatic experience is accompanied by a surge of adrenal stress hormones which increases the strength of the memory, and each time the event is recalled, a renewed rush of epinephrine and cortisol reinforces the event’s emotional impact and its ease of recall. In other words, each time you remember something awful, the memory and its associated stress are strengthened. The trauma is re-created and enhanced with every recollection.

Det är självklart att man inte kan reducera varenda människa till ett antal hormonala processer i hjärnan. Vi är alla olika, även om vi alla i stort sett delar samma kemiska uppbyggnad, och många av oss kan säkert ha blivit hjälpta av att ha konfronterat trauman. Men med alla dessa reservationer, går det inte ändå att säga att det psykonalaytiska ögonblicket har passerat med dessa nya rön, i alla fall i dess kliniska, kurerande skepnad?

Det vore att gå alldeles för långt att säga att det marginaliserar Freud och vad Freud åstadkom, men man kanske kan säga att det “anakroniserar” honom. Det sätter honom i ett bestämt historiskt ögonblick, i en tid – och en sorts borgerlighet – som inte längre finns. Med hjälp av dessa nya rön ser man på sätt och vis mycket klarare det rent litterära avstampet hos Freud och psykoanalysen: de var/är en slags romanförfattare som sätter in verkliga människor, med verkliga smärtor, i strukturer av prosaisk intrig, skiftande tidsperspektiv, och till slut en kulturellt betingad fiktion.

Konturerna av en post-freudiansk syn på minne och det omedvetna? “We might need to fear our memories more,” avslutar Jenny Diski, “and develop a new appreciation of our repressive unconscious.”

PostScriptum: Har äntligen hittat min ursprungliga post om 9/11 och traumaterapin. Den fick titeln “Håll klaffen, bli frisk” och går att läsa i analoga Pressylta den 2 juni 2008, där jag också inkluderade denna intressanta länk.

De tre främsta prosaisterna under det brittiska nittonhundratalet var Ford Madox Ford, Henry Green och Wyndham Lewis. Samtliga “européer”, alltså, snarare än brittiska… Vad som gör Lewis så fixerbar är hans räckvidd. Jag ska inte bry mig om att gå in på hans bildkonst eller hans romaner just nu: här är en html-länk till en artikel jag skrev i DN för några år sen som närmare berör dessa.

Bara hans samhällskritik från 1920-, 30- och 40-talen är så många år före sin tid att vi i en del fall ännu inte nått fram till dem: “Time and Western Man” (med helt up-to-date analyser av bl.a. reklam och komedi), “The Caliph’s Design” (om arkitektur, kunde ha skrivits i morgon), “America and the Cosmic Man” (den eviga frågan, vad är Amerika?) och den vidunderliga “The Art of Being Ruled“, en grundkurs i modernistisk statsvetenskap…

För de som är intresserade av komplicerade författar- och konstnärskap kan jag inte föreslå något bättre än ett studium av The Enemy. Bara det att han hatade Bloomsbury är ju rekommendation nog (i en satirisk nyckelroman, ‘The Apes of God’, kallade han Virginia Woolf för “Rhoda Hyman”). Nej, det här är alltså ingen trevlig bekantskap: vill man ha trevligt ska man fortsätta läsa Evelyn Waugh, och liknande. Lewis är kantig och vass, ofta svårtydd, omöjlig att ta blicken ifrån.

Den som vill veta mer, på mer kontintuerlig basis, om en av den anglosaxiska modernismens förgrundfigurer kan inte göra bättre än att spendera 32 fattiga euros (c:a 280 spänn) på att gå med i Wyndham Lewis Society. För detta erhåller man inte bara äran att kunna räkna sig till ett av de mest excentiska samfund jag själv någonsin tillhört (och det vill, med min bakgrund, inte säga lite…). Man får då också rätt att närvara och rösta vid årsmötet, som vanligtvis hålls på Courtauld Insititute i London, samt rabatter på många evenemang, som exempelvis detta.

Dessutom dimper i brevlådan ner det årliga nyhetsbladet Lewisletter, samt runt novembertid den imponerande Journal of Wyndham Lewis Studies, vars senaste nummer bland mycket annat innehöll Owen Hatherleys fascinerande resonemang kring “frånvaron av ett brittiskt avantgarde”, och Jamie Woods högintressanta ‘A Long Chuckling Scream’: Wyndham Lewis, Fiction, and the First World War…

Enklaste sättet är nog att betala med PayPal via den här länken. Wyndham Lewis Society kommer inom kort att ha sin egen hemsida. Den som har frågor eller andra kommentarer kan alltid maila mig.

…and still none the wiser…

Den som råkar leta sig ner till botten av den här sidan – djupdykarna, kallar vi dem – ser att vi befinner oss på den hundrade WordPress-sidan… Med tio poster på varje, tja… För att inte tala om fyra års analogt bloggande, samlat under ‘Pre-WordPress Archive’…

Jag anser mig nu ha den fårade, luttrade, lätt huttrande veteranblicken hos en George Smiley… eller kanske ‘Mannen från vidderna’ som rider in i Sergio Leone-filmen, kisande, orakad, tystlåten, trigger-sad…

A fistful of spaghetti, som Alberto y Lost Trios Paranoias benämnde just denna känsla av…  åldrande, stoisk visdom…

Det ska bli mer chark inom snar framtid här på Pressylta. Back to our roots! Nu på söndag kommer ju också nya söndags-Sun, Murdochs försök att fånga tillbaka de 1.4 miljoner läsare som slutade läsa söndagstabloider överhuvudtaget när NotW lades ner, och alltså inte emigrerade till Sport eller Mirror… S-S ska bli mer “familjevänlig”, tydligen. Mer incest, antagligen. Det börjar bli dags att skriva mer om musik också, bland annat Henry Purcell och Max Hansen med ‘Kys hinanden’. Men dessutom börjar det dra sig mot flyttdags för oss, så det kan också bli mer sporadiskt än t.o.m. nu.

Kom dock alltid ihåg Pressyltas motto: “If you lived here, you’d be home now”.

Nedan följer två engelska versioner av en dikt av Paul Celan, “Es ist nicht mehr”, som Bodil försökt sig på att översätta till svenska. Jag lägger dem här för att inte ta upp för mycket plats i Bodils kommentarsfält.

Jag vet inte vem upphovsmannen/-kvinnan är till den första, men jag hittade den i Gisela Brinker-Gablers “Encountering the others”:

IT IS NO MORE
this
occasionally with you
sunken into the hour
gravity. It is
an other.

It is the weight that
holds back the emptiness
that would go
along with you.
It has, like you, no name
Perhaps
you two are the same. Perhaps
one day you will also name me
so.

Den andra är av Brian Lynch / Peter Jankowsky “Paul Celan: 65 Poems”

IT IS NOT ANYMORE
this heaviness
occasionally sunk, together with you,
into the hour. It is
another one.

It is the weight that holds back the void
which would otherwise
go off with you.
It has, like you, no name. Maybe
you are the same. Maybe
you too will some day call me
so.

Olof Petersson skriver idag om 75-årsdagen av Krister Reuterswärds död, 21 år gammal, i slaget om Jarama 1937. Två decennier efteråt skrev Kristers syster Maud i Clarté:

”Med två delar vantrivsel, en del äventyrslust och ett mått idealism blev inbördeskrigets Spanien ett tänkbart mål i tillvaron. Vad, eller vem, som kom honom att söka sej dit, kan göra detsamma. Verkligheten omgjordade honom inte, förrän han spände patronbältet kring höfterna, den natten gruppen smugglats över gränsen från Frankrike.”

Då han stupade för en dumdumkula, då solen glödgade stenbrotten vid Jaramafronten, tror jag att han fann det han sökt, fortsätter Maud Reuterswärd:

”Frihet och trygghet. Det fanns inget varför mer, och inget förgäves. Och han som hela sitt liv slogs en fruktansvärd kamp mot mörkrädslan, lyckades göra det vi många gånger kretsat kring. Dö snabbt, ung, bland kamrater och han slapp en gråtgrav med sten och namn.”

Den som intresserar sig för debatten om Jan Guillous skildringar av tysk kolonialism i Afrika – jag skrev om det i september – så finns i senaste LRB en mycket intressant artikel i ämnet (som vanligt betal, men värt det) av en av de främsta specialisterna på tysk historia, Richard J Evans, och den ger faktiskt starkt stöd åt Jackie Jakubowskis uppfattning att Guillou slätat över och romantiserat verkligheten, men går inte så långt som att se “en röd tråd” till Förintelsen.

-“German colonialism does seem to have been more systematically racist in conception and more brutally violent in operation than that of other European nations, but this does not mean that it inspired the Holocaust,” sammanfattar Evans.

Från tragedi till fars i två enkla handvändningar… Jag lämnade in bilen till besiktning i morse och väntade mig väl sådär 3-400 pundare för service och reparationer (på en fyra år gammal Citroën Berlingo, drygt 18,000 km på klockan)…

I’s a fool…

Båda främre bromsskivor, avgasrör, nytt höger framdäck och vajsing hjulbalans, arton olika glödlampor, nya vindrutetorkare – inte ens tutan funkar…! På 1,200 pundare blir det inte ens över till en gräddkola. Jävla tur att man har en privat förmögenhet att falla tillbaka på när rallarsvingarna börjar svischa förbi en…

Det märkliga är att vid senaste besiktningen, i februari i fjol, var det bara ett par bromsplattor som behövdes. På elva korta månader har den här bilen i princip gått från Friskis & Svettis till intensiven på Östra, till ett totalt jävla sammanbrott. Jag skyller på samhället.

Och på Citroën… Aldrig har väl det namnet varit mer passande. What a fucking lemon…

Veteranerna bland er vet att Pressylta traditionellt tillbringar nyårsaftons förmidddag på IKEA, den här gången filialen i Edmonton (jag drar mig så klart för att kalla den “IKEA Tottenham”, som en del gör…).

Syftet med denna tradition är tvåfalt. Dels att inhandla kvällens viktualier i form av Leksands knäcke, två sorters sill (inlagd och senap) och en bit av vad som brukade kallas Västerbotten, men numera fallit under ikeabrand-nivelleringen och bara kallas “ost lagrad”.

Det andra syftet är av mer melankolisk art: att kasta ett årligt rheumy eye över Billyböckerna, dvs. den svenskspråkiga litteratur som IKEA köper in som metervara för att göra hyllorna mer, ähm, levande…

Vilka av ens generationskamrater har gjorts den äran i år…? Lyckligtvis tror jag de flesta restupplagor av mina böcker sedan länge bränts upp, så jag tycker mig gå ganska säker… Vet gör man dock aldrig.

Jodå, jag klarade mig i år också… Men tre som inte kunde skatta sig lika lyckliga är Theodor Kallifatides med “Ett enkelt brott” (jag räknade 63 exemplar, sedan gav jag upp), Staffan Söderblom med “Ursinnet” (47+ ex), samt gamle vännen Lars Anderssons fina roman “Vattenorgeln” (22+)…

Så med mitt litteraturhistoriska anseende ännu någorlunda intakt ber jag att få önska mina läsare Feliç Any Nou och ett 2012 som är mödan värt!

För att nu koncentrera oss på det “lysande”… Efter tredje avsnittet, just inmundigat, framstår det klarare än någonsin att iscensättningen av Dickens i dessa teveserier vinner så mycket av sin filmiska kvalitet beroende på att man insett att 1800-talet var mörkt…

Ljusättningen av Dickens – som ju redan David Lean fattade i filmatiseringen av Great Expectations 1946 – måste spela med mörkret, och graderingar av mörkret, vilket var något som gick tevefolket förbi totalt, tills för sisådär tio år sen…(inte så underligt, kanske, med tanke på hur tevestudios var byggda, one size fits all…)

Vilket fick mig att tänka på att samma sak hände med scenuppsättningar av Ibsen i Norge, det var slutet av 60-talet, början av 1970-talet. Och det var en svensk ljussättare som jobbade på en Ibsenproduktion på Nationalteatret, som föreslog att man kanske inte alltid borde ljussätta hans pjäser uppifrån galleriet, utan ta vara på det faktum att ljuset i 1800-talets verklighet kom från stearin, fotogen och, i bättre bemedlade situationer gas, och att det alltid kom från människohöjd, sällan uppifrån, såvida det inte rör sig om kristallkronor på stora baler (och det gör det sällan i Ibsen). Skuggor och mörker blev plötsligt den del av Ibsen på norska scener, som Ibsen nog själv hade tänkt sig.

Jag fick detta berättat för mig en gång av både Jerry Jergander, fenomenal ljussättare på Folkan i Göteborg, och av Marianne Carlberg, scenograf på både Folkan och Riks (och kostymansvarig på Widerbergs ‘Joe Hill’, bland annat). Men vem den svenske ljussättaren var, som revolutionerade Ibsenuppsättningar i Norge, det fick jag aldrig reda på. Och norrmännen har väl gjort allt för att glömma hans namn… Nån som vet?

Ezra Pounds dotter, Mary de Rachewiltz, vill stoppa en nyfascistisk italiensk gruppering som kallar sig “Casa Pound” (vilket var namnet på en rätt blygsam men vacker villa högt uppe i Rapallo, en av Cinque Terre i Ligurien, där Pound levde ut sina sista år).  Läs The G:s rapport här.

Och det gör hon förstås alldeles rätt i. Även om man kan tycka att timingen är lite ur led… what took you so long? A murder…?!

Min andra roman “Reträtten” kom ut 1982. Den är en slags parallelberättelse till Ezra Pounds liv under krigsåren 1943-44, när han flydde Rom och de annalkande allierade trupperna, färdades upp norrut i Italien för att hitta sin dotter Mary, som inkvarterats i den italiensk-tyrolska byn Gais. (Jo, jag vet, börja inte ens tjafsa om detta… jag kan alla replikerna…)

Min “hjälte” William Otis hamnade till slut i Salò, som Pound inte gjorde, och sedan i krigsfångeläger, som Pound gjorde. Otis slutar med att förlora sitt språk: det fragmenteras, splittras, blir ingenting, dör. Pounds språk i samma situation förädlades. Han skrev “Pisan Cantos” i den där apburen, där det finns avsnitt som är något av det vackraste som skrivits på engelska i modern tid, särskilt av antisemiter: “…what thou lovest well remains, the rest is dross…”.

Allt vilket egentligen bara tjänar till att namndroppa igen. Som underlag för att skriva boken tog jag mig för att resa ungefär samma väg som Pound, från Rom och norrut. Jag hamnade förstås till slut hos Bo Cavefors i Merano, där  Mary de R:s Schloss Brunnenburg också ligger. Tyvärr var Mary de Rachewiltz bortsest just då, men Bo C var den perfekta värden och visade mig runt alla relevanta platser.

Det tål dock att upprepas att Mary de R har skrivit en av de finaste böcker någonsin om “Ezra Pound; Father and Teacher”. Den innehåller bl.a. hans långa brev till sin dotter, skrivet just under flykten norrut 1943, en av de mest gripande och sanna texter jag någonsin läst, särskilt av en antisemit. Så komplicerat är det. Lika bra att vänja sig.

PS 14/01/12: En väldigt vänlig intervju med Mary i The Guardian idag.