Johan Lundberg skriver om skillnaden mellan fascism och konservatism, och definierar den senare som följer:

Fokus [i konservatismen] ligger på det icke-impulsiva, icke-revolutionära, på respekten för traditionerna snarare än på en vilja att skapa framtiden här och nu. Man ser det som viktigt att bibehålla regelverk som kontrollerar och hämmar impulsivt agerande. Man ser kultur och utbildningsväsende som viktiga medel för att skapa incitament för ett civiliserat, ödmjukt och ansvarsfullt agerande hos individen gentemot omvärlden.

“Hämma impulsivt agerande”… “ovilja att skapa framtiden här och nu”… “civiliserat, ödmjukt och ansvarsfullt”… Nu plötsligt fattar jag varför konservatismen alltid varit sådana instinktiva motståndare till den fria marknaden…

Jag säger, som alltid, vad gäller Johan Lundbergs Axess: Sverige förtjänar en mer kompetent konservatism.

En av LRB:s styrkor som tidskrift är området historia, och det nyss utkomna numret är speciellt givande. Inte bara det, tre av de mest läsvärda texterna har ingen betalspärr: Perry Andersons fascinerande recensionsessä över Carlo Ginzburg, “The Force of the Anomaly“; Mary Beard om Caligula; samt Eric Hobsbawm om Tony Judt.

(Ej gratis i samma nummer är för övrigt en text om Karl Popper, som än en gång bekräftar för mig att Popper och Isaiah Berlin var två av de mest överskattade tänkarna som kunde sägas haft politiskt inflytande under mitten av 1900-talet… Jag minns inte vem det var, men någon påstod en gång att Berlin var för politisk filosofi vad Alfred Brendel var för pianomusik: magisterial, self-regarding and pompous…)

Hur som helst, Mary Beard är särskilt intressant, dels om språkbruket under det romerska kejsardömet, hur man använde och mer relevant inte använde double-speak, och i förlängningen hur språk fungerar i diktaturer. Och dels den rent historiografiska frågan om hur och varför historien om det kejserliga Rom berättades av de samtida krönikörerna.

Det visar sig att samtliga romerska historiker, utan undantag, inkluderat Tacitus och Plinius, helt enkelt skrev för att rädda sitt eget skinn…

Augustus, den första kejsaren, åstadkom en hel del vad gäller omvandlingen av den romerska staten, skriver Beard. Men vad han inte lyckades åstadkomma var en successionsordning, dels därför att Rom inte hade lagar om t.ex. förstfödslorätt, och dels för att Augustus och Livia inte hade några barn tillsammans. En del historiker har t.o.m. påstått att varenda en av Augustus efterföljare blev mördad. Det kejserliga Rom var i vart fall en synnerligen blodig historia.

Roms historia under den här epoken skrevs alltså av människor som fann det av yttersta och skyndsammaste nödvändighet att avslöja den förfärliga sanningen om den nyss avlivade tyrannen – en sanning som dessa skribenter hade haft priviligierad tillgång till, förstås… “Grabbar, ni anar inte vilket monstrum det här var… saker jag har sett, alltså… jag ska berätta…”

Betänk detta: historieskrivning helt och hållet som ett inside job. Tanken svindlar.

Mary Beard skriver: “Even the most hard-headed and cynical of ancient Roman historians are implicated. Tacitus, who devastatingly exposed the corruption of the regime of Domitian (81-96 AD) after the emperor’s death, had himself been a beneficiary of Domitian’s patronage during his reign and had been rapidly promoted by that monster in the Roman imperial honours race…”.

Det är ju mer som analogi än något annat som den här insikten speglar nutiden. Historien skrivs inte av djupt implicerade statstjänstemän som känner snaran dras åt om halsen… Inte bara, i alla fall…

Men när man ser alla dessa påkostade BBC-serier om historiska figurer och skeenden, så blir man ju matad med en historieskrivning som är så etablerad och så långt bort från ifrågasättande den någonsin kan bli; det enda nya är väl bara att historikerna ser lite snyggare ut än de brukade göra, och att de flåsar när de pratar.

Men historia skriven i ren självbevarelsedrift… Det borde låta mycket mer främmande i samtida öron än det faktiskt gör…

…är ett av mina engelska favorituttryck, när de mörka molnen lägrar sig över grannkommunen, som de har för vana att göra i aprilväder.

Det här är det vänstra – för att inte säga det radikala – perspektivet från mitt arbetsfönster i vår nya boning…

Till vänster en gammal fabrik som blivit svindyra bostäder (This is Islington, darling, we’re too posh for Hackney…).

Till höger en bit av Leroy House, ett kontorskomplex där allehanda välgörenheter och radikala organisationer håller hus…

Om ni har tur ska jag omsider presentera högerperspektivet ur mitt arbetsfönster, med ett särskilt livligt avsnitt av Balls Pond Road…

(Inte undra på att jag har så många läsare… alla dessa hundratusentals… det här är ju gripande stuff, edge-of-the-seat, I mean…)

Och som extra bonus ska ni få se en annons jag just lagt upp på Gumtree… jag vill nämligen bli av med min gamla soffa, som inte gick att få in trappvägen, hissvägen, eller fönstervägen… Tragiskt, men sant… Om nån av er vill ha den så får ni nog snabba på…

“Waiting for the Electrician, or Someone Like Him” heter ett gammalt album av Firesign Theatre, och beskriver väl rätt väl orsaken till mitt lätt uttråkade innesittande just nu, denna torsdagseftermiddag. Därför kör vi lite konsumentupplysning för att fördriva tiden.

Visste ni…

…att man kan få offsideregeln grafiskt förklarad för sig på baksidan av ett 50-pencemynt? (Tänk om de satt den på fel sida…)

…att “purjo” är ett av de ytterst få svenska matorden som härleds från spanskan? (Bortsett alltså från “Zarzuela de Mariscos a la Catalana”…)

…att man i engelsk lag inte kan förolämpa ärekränka de döda? (…menade jag ju… de döda är ärelösa…)

Först, flytten nu klar… i princip. Lite byråkratiskt kvar, telefonräkningar och sånt… Livet kommer inte att återgå till det normala inom snar framtid, däremot, beroende på att den nya lägenheten ser ut som ett bombnedslag…. Jag sitter och skriver detta i en slags dalgång mellan berg av papplådor, skåp och onödiga attiraljer. Ibland klättrar jag upp på en av höjderna och blickar ut över mitt nya landskap, ungefär som Friedrichs vandringsman med käppen, uppe på klippan…

Om ingen annan har något att bidra med så får en diskussion om Celandikten vänta tills Bodil blivit strulfri. Jag ville skrivit så mycket mer om Earl Scruggs, men i flyttan och villan blev det inte mer än ett par yt-klipp. Ska försöka åstadkomma något mer matigt, för det handlar om musikaliska – host-host – paradigmskiften, och sådana finner jag förfärligt intressanta… Det är faktiskt inte helt fel att kalla Scruggs “banjons Segovia”… och när gapskratten dött ner ska jag förklara varför.

Skulle velat skriva något om Falklandskriget också, det är ju 30 år sen det hela startade… Det var en underlig tid, inte minst för mig personligen: min andra roman ‘Reträtten’ skulle komma ut den hösten, jag skrev (vad jag minns) mycket i Aftonbladet, hustruns affärer började komma igång på allvar… Och så drabbas man av detta sanslösa, senilimperialistiska, kukcentrerade, bravadoflämtande pang-pang-evenemang på en ö där inte ens pingvinerna kände sig hemma… Simon Jenkins idag förklarar resten.

Trött som en pannkaka i lovart, är jag faktiskt. Nu tänker jag ta mig ett glas vin och titta ut över min nya huvudgata, Balls Pond Road… Ballardammsgatan… Som jag brukar säga: “If you lived here, you’d be home now…”

Teknik

Show

Allt mitt bohag, dyrbara tavlor, glittrande juveler, oskattbara förstautgåvor, min vinkällare, min ökällare, och min Festiskällare, samt personalens bostäder, en mindre armé av faktakollare, mina tre privatsekreterare Lucy, Suzy och Floozy, samt ett gym, en bar, och ett utedass (för gamla tiders skull), och en kajplats med rum för två snedseglare i Majnabbe…

…ska jag från och med i morgon lasta in i denna sagolika farkost.

Vilket betyder att inte ett knyst kommer att höras från Pressylta under större delen av veckan. Talk amongst yourselves.

Ron Rosenbaum är en alltid läsvärd skribent. Han skriver mycket i Slate, bland annat. Första gången jag stötte på honom var 1998 när han gav ut en av de bästa böckerna om Hitler jag läst, “Explaining Hitler“, som förlaget gav en onödig och fånig  undertitel, “The Search for the Origins of His Evil”, men som helt enkelt är ett panorama över hela tolkningsapparaten kring Herr Schicklgruber (kapitlet om David Irvings Hitlertolkning fick titeln “The Big Oops”…)

Nu skriver han i Slate om Iran och kärnvapenhotet, och det är sobering reading, som det heter, läsning som gör en nykter. Inte minst därför att han medvetet drar sig undan det sterila, trötta språkbruk, och den dito begreppsvärld, man så ofta stöter på i dessa sammanhang: international relations-jargongen, kan man väl kalla den, där internationell politik bedrivs av äldre män i rökfyllda rum och där “parterna flyttar fram sina positioner” och liknande.

Rosenbaum fokuserar i lika hög grad på emotionella, irrationella faktorer. Vilket sannerligen inte gör dessa scenarier mindre skrämmande. Ett angreppskrig mot Iran har på sätt och vis kommit att bli definitionen på storpolitiskt vansinne.

Jag fångades i en kort men betydelsefull femminuterstrans i ett teveprogram om Venedig på BBC4, i vilket man intervjuade ett par unga venetianskor om den förestående karnevalen…

Inget särskilt väsentligt, det handlade om något slags luciatåg med änglar och madonnor och guvetvad, förmodligen.

Bodil och andra kommer säkert att rätta mig, men vad jag tyckte mig höra var detta: om man pratar italienska med göteborgsk intonation så har man en perfekt venetiansk dialekt!

Säg t.ex. följande mening på italienska “Voglio sposarsi in grande castello” och lägg på din mest extrema, hejsan-hejsan, glennströmbergiga göteborgska – och du är mer eller mindre infödd i Venedig…. Jag lovar.

Det är samma med walesare som pratar engelska. Alla walesare är från Guldheden. Tror jag.

Detta blir ganska långt. Hav tålamod. Jag läste Torsten K:s intressanta post om “Heine, Sandler, m.m.” och kom att tänka på en kort men givande sväng jag tog genom kryptologins fascinerande historia, det var kring 1997-98, när jag som bäst höll på med Ericssonboken. Historien behöver dock lite kontext.

(more…)