[Den här hade jag totalt glömt av att jag skrivit. Daterad januari 2001. Jag tror inte den blev publicerad någonstans.]
Jag avskyr bevingade ord. Vad jag inte kan med är deras egenrättfärdighet, deras snorkighet, deras 25-öresvisdom, deras låtsasdjup. Bortsett från att de ofta helt enkelt har fel.
Aftonbladets kultursida, som är något av en syndare i det här sammanhanget, hade för en tid sedan ett Linnécitat: “Naturen tar aldrig några språng”. Visst gör den det. Fråga Stephen Jay Gould, som med sin teori om ett ‘punctuated equilibrium’ visat att “ta språng” är precis vad evolutionen gör.
Detta är problemet. Linné kan mycket väl ha ett giltigt argument här – om man bara fått se sammanhanget, transportsträckan som bär läsaren fram till den poetiska sanning som möjligtvis ryms i sentensen. I stället framstår han bara som en primitiv frasmakare, överspelad av bättre vetenskap.
Jag tror min motvilja väcktes när någon gav mig i present Sture Alléns Svensk Ordbok (1986) som av någon pervers anledning inkluderar bevingade ord på alfabetiskt lämpliga ställen. Bredvid “förlåtelse” kan man till exempel läsa en sentens av Runer Jonsson som är lika enfaldig och sexistisk som den är osann: “Vill du göra din nästa till ett nervöst vrak, så be henne om förlåtelse medan hon ännu har sina bästa argument kvar”.
Och bredvid “minne” kan man läsa Jean Pauls “Minnet är det enda paradis som man inte kan bli utdriven ur”. Om man inte har Alzheimers, vill säga. Bredvid “misstag” får vi oss till livs Martin Vaubees (Jonsson, Paul, Vaubee: var har de hittat alla dessa djupingar?) “Lär av andras misstag, ty du kan inte leva tillräckligt länge för att själv hinna begå dem alla”. Nej, det lönar sig inte att läsa den en gång till, den är lika idiotisk för det.
Vad är det egentligen aforismer förväntas åstadkomma? Hur är det meningen vi ska reagera? Jag tror vi förväntas utbringa åtminstone en livserfaren suck och ett “Ja-a, det är så sant som det är sagt”. Men allra helst bör vi drabbas av en livsfilosofisk aha-upplevelse, en plötslig och skarp ljusstråle riktad in i den mänskliga okunnighetens och förvirringens dunklaste skrymslen.
För dem av oss som bläddrat i ett nummer av Det Bästa är det här välbekanta trakter. Inte bara hittar man en massa imbecilla sentenser i varje nummer, Det Bästa är i sig själv ett slags utdraget bevingat ord, en halvfilosofisk soundbite för dem som inte orkar ta reda på hela historien.
Kanske är det därför man bäst kommer ihåg “anti-aforismerna”, som W.C. Fields “Det är bara att lyfta tjuren i svansen och titta den rakt i ögat”. Eller den genuine djupingen Ingemar Olofsson, som myntade den sentens som idag hänger på varje kvällstidningsredaktions vägg: “Förtala är silver, förtiga är guld”.
Faktum är, jag skulle vilja föreslå en publicistisk regeländring: varje gång man publicerar ett bevingat ord måste man också publicera ett som går omkring i nedvikta gummistövlar. Som exempelvis “Krigets fasor roar ingen” (Olofsson igen).
