You Have Got To Be Fucking Joking – att detta är en seriös tidningsrubrik i en – lallande och förfelad, visserligen, men ändå tenderande åt seriös – svensk tidning. Inte undra på att folk litar mer på Googleyoutubetwitter… “Hur man gräver sin egen grav”… Papperstidningarna har inga ursäkter kvar….

Som sagt…

This from Andy Holdsworth at Pelham Bell Pottinger:

Please see below the statement that was issued yesterday evening. As I said on the telephone this is a statement from the family and is not attributable to any member of the family. The statement is on Eva’s tragic illness and subsequently her state of mind at the time of the recent statements and emails that have been attributed to her. The family have no comment on the contents of the emails or statements made by Eva.

“Eva Rausing’s tragic illness has been well documented. The Rausing family tried to help her in her long battle with drugs, a battle which ultimately defeated her. Recent statements and emails attributed to her, reflect the illness she fought so hard to overcome. The Rausing family hope that Eva will be remembered for her lifetime work in helping other addicts, and in highlighting the dangers of drug addiction.”

(Detta med anledning av detta)

Det är något Kristus-likt med Neil Armstrong. Och för den som händelsevis undrar, så menar jag inte alls att vara lättvindig om det här. Min utgångspunkt är en av de (fyra-fem) böcker som förändrade mitt liv, den anglikanske teologen W H Vanstones ‘The Stature of Waiting‘. I denna talar Vanstone om väntandes dignitet, ursprungligen i den Kristusfigur som i Gethsemane plötsligt förvandlas från att ha varit subjektet i sin livshistoria, till att bli objektet, mannen som väntar på andras handlingar… Det är här, menade Vanstone, som Kristusfiguren blir som mest människa, som mest fylld av förväntan, och han gör oerhört talande analogier med människan som väntande objekt i sjuksalar, i kyrkorum, t.o.m. vid busshållplatser.

Armstrongs legend, som ju för alltid kommer att leva, har sitt ursprung i en liknande utsatthet, en liknande väntan, en liknande “objekthet”. Jo, visst, hans liv var fullt av “subjektivitet”, han var sina handlingars ursprung, han “fick saker att hända”, han var ju officer och pilot för jösse namn, det kan ju knappast bli mer instigerande, mer aktivt… Men när det kommer till kritan så var ju ögonblicket som definierade honom inte hans, han var mannen som med det fotsteget blev månens första gäst (“waited upon”) och från det ögonblicket handlade historien inte längre om alla föreberedelserna, planeringen, tekniken… Armstrong förvandlades i stegets ögonblick till barskrapat, neutralt faktum. He was there.

Det har blivit nåt vajsing på Pressyltafronten. Kommentarsspalten till höger har förlorat sina tio-senaste-teasers, även om själva kommentarerna finns kvar inunder varje post. Likadant har tjuvar varit framme och lagt vantarna på innehållet i de RSS-bara kategorierna strax ovanför, även om – återigen – posterna i sig finns kvar.

All helgledighet har dragits in för teknikavdelningen, som nu jobbar för högtryck.

På tal om indragen helgledighet. Det är ju runt årsdagen av upploppen här i London. Lägg detta till OS-mixen, och polisnärvaron blir som den blir. Det var lite gäng-hejsan-tjosan för någon timma sen i området där jag har mitt garage, fullt pådrag så klart, och precis som i fjol med ett markant walesiskt inslag. Alla vet numera var “snut” heter på kymriska: “heddlu”…

Och så Twitter, då’rå… Jag försökte komma på en parallell/analogi för själva sättet att kommunicera, enligt modellen att epost är som brev, bloggar är som dagböcker, websajter som ett slags marknadsstånd… Robert Hanks kom upp med tanken att Twitter är ungefär som kontorsskvaller… Eftersom jag aldrig jobbat på kontor kan jag inte avgöra hur adekvat den liknelsen är, men OK…

Kan inte nog rekommendera Perry Andersons essäserie om det moderna Indien i LRB (gratisläsning dessutom: del 1, del 2, del 3). Det är inte bara lysande essäkonst av en av samtidens främsta radikala historiker/kritiker. Ämnet i sig är ju fullkomligt fängslande. Bland höjdpunkterna: omvärderingen av Gandhi; om romantikern/cynikern Nehru; hela problemklungan postkolonialism/nationalism/religion så som den manifesterade sig på märkligt likartade sätt i Irland, Israel och Indien; det historiografiska vakuumet i indisk lärdom (“Historia är bara ett avbrott i naturen” enligt Gandhi); kastsystemets roll i (bristen på) folklig mobilisering; och inte minst hur det samtida Indien mestadels väljer att blunda för det institutionaliserade våldet och korruptionen. Briljant. Bortsett då från att det säkert kommer att bli ett jävla bråk om Andersons oskrädade ord, dessutom…

Irländsk folkmusik fungerar inte om den inte har ett platsnamn i titeln. Här är bevisen. Luke Kelly sjunger Raglan Road. Paddy Reilly sjunger The Fields of Athenry. Van the Man sjunger Carrickfergus. Ronnie Drew (som nog var Gud, det är bara det att han glömde tala om det för oss) sjunger Merry Ploughboy (Dublin, alltså). Och till sist – för att ni förtjänar det – min vän och din – Daniel O’Donnell med Galway Bay…

Det är här tårarna börjar rinna. På allvar.

Nu när jag lyssnat på Jens Lekman förstår jag varför jag fortfarande aldrig har hört talas om honom.

Jag satt och läste Tidskriften Respons nya temanummer om historia (3/12) medan spanjorerna barriendo la alfombra med Italien häromkvällen.

Jag tycker för övrigt, rent generellt och så här långt in, att Respons är rätt givande läsning. Ett av dess stora fel är egentligen inte dess eget fel, utan är generiskt för hela branschen: att svenska akademiker på det hela taget skriver som krattor.

Men hur man ska åtgärda detta ska jag inte ens försöka svara på.

Nå, medan jag satt där och läste om storhetstidens Stockholm var det eftersnacket på teve. Programledaren och chipsmånglaren Gary Lineker ställde vad han och producenterna säkert tyckte var en tankeväckande och intressant variation på frågan om det här är det bästa laget genom tiderna: “Skulle 2012 års Spanien slått 1970 års Brasilien?”

Medan Alan Shearer och Alan Hansen svävade lite på målet, vägde för och emot, och till slut satsade på kryss, garderat med brassarna, så utbrast en tålamodsprövad Gianluca Vialli: “Självklart skulle de det…!”

Vilket man väljer av de två sätt det finns att närma sig den typen frågor, definierar på sätt och vis om man fattat det här med “historia” eller inte. Vialli har fattat, för italienare kan ju sin historia (att de sedan ignorerar den allt som oftast är en annan femma…). Det vill säga, han besvarade den fråga som Lineker ställde.

1970 års Brasilien – om man satte dem i en tidsmaskin och spolade framåt – skulle inte haft en chans, av en rad olika skäl, inte minst fysiska: spelet idag är antagligen dubbelt så snabbt (brassarna skulle ju spelat på träningshalvfart i jämförelse) och det är en väsensskillnad mellan spelarnas storlek och styrka (trots Xavi och Iniesta…), och det fysiska spelet blir därefter: försvars- och mittfältskonstellationer, tacklingar, huvudspel, etc etc.

Om man däremot respekterar historisk kontext, och genom olika tweakningar av de fysiska, taktiska och strategiska förutsättningarna gjorde att de två lagen kunde spela på a level playing-field (ungefär som man gjorde med de där kontrafaktiska boxningsmatcherna på film) så skulle frågan anta mycket intressantare dimensioner.

Min åsikt är dock att resultatet skulle blivit detsamma, dvs. Spanien hade vunnit. Inte bara att det är något totalfotbollskt relentless med det här spanska laget, jag tror inte brassarna skulle fått huvudena runt det här med den obefintliga centerforwarden, “spök-9:an”, tills det var alldeles för sent…