För dom av er som delar mitt grundromantiska intresse för motståndsrörelsen mot nazismen… Efter många år, äntligen ett erkännande till Noor Inayat Khan.

Hennes sista ord, efter att SS-officeren hade slagit henne sönder och samman i Dachau, var “Liberté!”

Jo, det är ett romantiskt intresse. Men också något annat. Man undrar ju ibland hur man själv skulle agerat, och det är lite för lätt att följa sina hindsight-instinkter och låtsas att man skulle varit lika modig eftersom 2:a VK idag framstår som så svart-vitt: nazismen var ond, end of story.

Så var det inte då. Inte i England, inte i Indien och sannerligen inte i Sverige. Det är på den ambivalensen ens beundran för dessa människor måste vila.

This month sees the launch of a new design by Paul Cocksedge. The price is £50. (Books not included).

With this new piece Paul Cocksedge asks the question: would you want to own something, when all you can see is what it does, not what it is?

Invisible Bookend is a lightweight, free-standing object suitable for a desk, shelf or the floor which requires no mechanical fitting. It easily holds more than a metre and a half’s length of books, of all shapes and sizes.

Paul explains: “I wanted to discover if other people would enjoy as much as I do seeing books displayed without any other object to distract attention from them. This is a design which is not about appearance, only function. That’s the beauty of it.”

Available to buy at www.paulcocksedgeshop.com. Photography © Mark Cocksedge 2012.

Och för att då avsluta gitarrserien, Segovia spelar ett preludium av Bach… det här är på något sätt vad gitarren skapades för, hela dess klangregister finns med, plus haktappande teknik (trots usel ljudkvalitet på just det här klippet, men det finns massor annat att hitta på Youtube)

För ett litet utifrån perspektiv om fallet, läs dagens The G Observer (så klart) här...

Bara några allmäna reflektioner, som avslutning, inte som debattinlägg, egentligen…

Varför föll det sig egentligen så naturligt är tänka på just den övernationella unionen som en lösning på det blodiga historiska problemet Europa? Varifrån hämtade man receptet, så att säga? För om man tittar på de två närmast till hands liggande exemplen i modern tid – USA och Sovjet – så inger de ju inte precis förtröstan…

Freden? Trots politisk, finansiell och (västerut växande) territoriell union drabbades USA av ett blodigt inbördeskrig som fortfarande lämnar djupa sår efter sig. Demokratin? Ja, rösträtten har ju sällan eller aldrig varit hundraprocentigt garanterad i USA, inte ens idag med alla de vidriga manipulationer som äger rum för att frånta särskilt svarta, demokratiskt lutande röstare möjligheten att ens bli insläppta i vallokalerna i november; eller med en Supreme Court som helt enkelt skänker segern till valets förlorare (Bush d.y.).

Sovjetunionen, i sin tur, behöver man väl inte ens resonera särskilt mycket om: en stålglansig polityr av union baserad på våld, förtryck och lögn. Men i fallet USA: det är självklart, om de amerikanska staterna hade varit oberoende nationer skulle så klart inbördeskriget näppeligen kunnat inträffa. Vad hade själva unionen allmänt för materiell och avgörande roll i USA:s eventuella framgångar och motgångar som nation?

Gör tankeexperimentet “Hur skulle Europa idag sett ut utan EU?” Vi kan lämna de flesta kontrafaktiska detaljerna därhän, utom att säga att i den givna historiska situationen måste man låta NATO och öst-västkonflikten (även kontrafaktiskt!) existera, samt att Västtyskland genom Marshallhjälp och annat snart kom på fötter igen.

Men inget EU, alltså… Skulle vi fått en kontinent sönderriven av konflikt och oroligheter, kanske t.o.m. krig, av demokratiska underskott och begränsad frihet, och en europeisk ekonomi som stapplar från depression till handelskrig till kris och tillbaka igen…? Det finns så klart många anledningar att tro det. Men också en del anledningar att inte tro det.

Jag har fortfarande tillräckligt mycket av historiematerialist kvar i mig (eller också har jag förläst mig på Arnold Ljungdal på sistone…) för att i alla fall nära tanken att Europa skulle sett mer eller mindre likadant ut idag. Efterkrigskapitalismens logik – kolonialismens övergång i nykolonialism; konkurrensen om råvaror och hela tredjevärldenproblemet; finanskapitalets ökade dominans, ofta på bekostnad av industrikapitalet; etc etc. – skulle helt enkelt dikterat en näranog identisk historisk utgång.

Bland mycket annat skulle det då inneburit att europeiska krig inte längre längre var nödvändiga, t.o.m. kontraproduktiva, beroende på att de kapitalistiska ekonomierna bara kunde maximeras om de grundade sig på inomeuropeisk fred och liberal demokrati, medan man plundrade resten av världen på olja, bauxit och dadlar. Much like today, in other words…

Jag vet inte. Ingen vet. Men jag hissar denna kontrafaktiska vimpel – och ser om någon vimplar.

Till slut kanske det förvånar en del läsare att få reda på att jag faktiskt är anhängare av EU. Inte av principiella skäl, inte heller av idealistiska, utan helt enkelt av krasst politiska anledningar. EU har blivit en mer eller mindre effektiv garant för rättvisa, hälsa och säkerhet i arbetsliv och arbetsmiljöer; en ganska effektiv spärr mot konstigheter och farligheter i mat och läkemedel; och en förhållandevis principfast juridisk motkraft mot monopoltendenser och civilrättsliga hot från bolag som Google och Microsoft, etc etc.

Det vill säga, jag är anhängare av EU när det passar mig som vänster-om-mitten-varelse, och kritisk när det passar mig som samma sak. Eller med andra ord, jag lånar lyxhorans affärsidé: easy but not cheap.

“The integration of the East into the Union is the major achievement to which admirers of the new Europe can legitimately point. Of course, as with the standard encomia of the record of EU as a whole, there is a gap between ideology and reality in the claims made for it. The Community that became a Union was never responsible for the ‘fifty years of peace’ conventionally ascribed to it, a piety attributing to Brussels what in any strict sense belonged to Washington. When actual wars threatened in Yugoslavia, far from preventing their outbreak, the Union if anything helped to trigger them.”

Perry Anderson i LRB 29/18 (sept 2007)

Lance Armstronghistorien (nu ska han tydligen åtalas för mened…) är haktappande på så många sätt, och har många talande paralleller med Jimmy Savilehistorien (nu ska han tydligen ha våldfört sig på handikappande barn…).

Båda förde medvetet och avsiktligt och hemligen inte bara ett brottsligt liv, utan ett storskaligt brottsligt liv, vad gäller doping resp. pedofili. Båda kom undan så länge därför att de kunde skydda sig bakom glansen av idrottsliga framgångar och cancerofferskap resp. kändisskap och välgörenhetsarbete.

Båda var dessutom bullies, 25-örestyranner och skolgårdspåvar, och – kanske viktigast av allt – verkade i en miljö där deras brottsliga aktiviteter när det begav sig accepterades som ett slags pris man fick betala för att showen skulle stay on the road, så att den offentliga fantasin inte skulle punkteras av något så futtigt som andra människors privata lidande.

Ett av de sorgligaste av många sorgliga historier i Armstrongfallet är ju Vande Velde, som börja cykla därför att han ville på hälsosamt sätt komma bort från ett drogberoende han sett ta död på sin farsa, men sedan själv tvingades in i det av en testosteronsjudande skitstövel som Lance Armstrong.

De sorgliga historierna förknippade med Savile förtjänar inte ens att relateras här.

Jag har för vana att alltid posta nånting på National Poetry Day, men limericken var alldeles för ful, så jag langar bara in den gamla versen, all-together-now…

She was poor, but she was honest,
Pure unstaind was her name,
Till the local squire came courting,
And the poor girl lost her name.

Chorus:
It’s the same the whole world over,
It’s the poor what gets the blame;
It’s the rich what gets the pleasure;
Ain’t it all a bleedin’ shame?

Et cetera, et cetera…

Varför har ingen berättat för mig om Alf Robertson..?!?!? Karl’n är ju geni…