(På tal om tiggare, en gammal text från augusti 2005:)

Det sitter en tiggare utanför tunnelbanestationen som jag bekymrar mig en hel del för. Inte så mycket just för att han är tiggare, utan för att han inte tycks ha fattat vad tiggandet går ut på. Han kan nämligen inte hantera sin besvikelse.

Varje gång det går förbi någon som inte ger honom en peng tar han det som en fruktansvärd förolämpning. Han blir så upprörd att han bara får ur sig ett drypande sarkastiskt “Well – thank – you – VERY – MUCH!!!” som sedan sitter som en anklagande logga i ryggen på en, hela vägen hem.

Det är klart man känner sig taskig. Men samtidigt undrar man ju hur han kommer att klara av tiggandet om han blir så oerhört besviken, så traumatiserad, varje gång det går förbi en snål människa. För om det är något som karaktäriserar tiggandet – tiggandets “själ” får man väl säga – så är det ju att en hemskt massa snåla människor går förbi. Om man ska vara tiggare så är ju snåla människor regel snarare än undantag, måste vara det, annars skulle man ju inte behövt tigga.

Eller i alla fall inte behövt tigga så särskilt länge, kanske bara ett par timmar på morgonen, eller ett snabbt kvällsskift.

Det är inte att vara hårdhjärtad och inhuman att konstatera att vi har vissa förväntningar på våra tiggare. Alan Bennett skrev en gång om hur besynnerligt störande det är att killen som sitter utanför Marks & Spencer i Camden Town brukar läsa tidningen medan han tigger. Hur kan man vara tiggare om man har uppmärksamheten på annat håll? Vi kräver hans oavvända blick, förväntansfull och illusionslös på samma gång. Det är ju vi som ska ha uppmärksamheten på annat håll, inte han.

Förväntningarna vi har på tiggaren kommer förstås ur en vältummad historiskt-litterär trop: om syskonparet medlidande och förakt. Tiggaren – och givaren – är problematiska figurer inbegripna i ett problematiskt spel: en central metafor hos Shakespeare, hos Nietzsche, hos Brecht, och många andra. “När den medlidsamme böjer sig ner / för att ge en allmosa / är han full av förakt / han hycklar rörelse för att skydda sina rikedomar / och med sin gåva ger han tiggaren / bara en spark”, säger markisen i Marat/Sade.

Det är denna delikata balans i spelet som inte får störas. Givaren fuskar när han ger för mycket, eller av någon pervers princip aldrig ger. Tiggaren vid tunnelbanan fuskar när han blir så överdrivet ledsen, eller är så överdrivet ointresserad som tidningsläsaren. Att tiggare ska spela enligt reglerna är väl det minsta man har rätt att vänta sig för sin femtiöring.

En av de första saker jag bloggade om i analog-Pressylta var de “artiklar-jag-rivit-ut-och-sparat” år 2004. En av dem hade skrivits av filosofen (och just då TLS:s filosofiredaktör) Galen Strawson, och hade den övergripande rubriken “Against Narrativity” (här finns den längre betalversionen, med abstract, i tidskriften Ratio; den kortare versionen, “A fallacy of our age”, trycktes i TLS den 15 oktober 2004, för den som har tillgång till läggen)

Strawson går helt enkelt till angrepp mot tanken om livet-som-berättelse, dels (för att citera the Ratio abstract) tanken som en deskriptiv/empirisk iakttagelse (“vi lever våra liv som berättelser,” enligt Sacks, Bruner, Dennett, osv) och dels som ett normativt/etiskt påstående: “vi bör leva våra liv som berättelser”, därför att “the basic condition of making sense of ourselves is that we grasp our lives in a narrative’ and have an understanding of our lives ‘as an unfolding story’ (Charles Taylor)

Strawson argumenterar i stället att det finns “narrativister” och “episodiker,” och han gav en mängd exempel ur filosofisk och litterär historia. Episodikerna saknar då the narrative arc, som det brukar kallas i fiktionssammanhang. De lever i stället, och betraktar följaktligen sina liv, som en slags resa mellan olika öar i livets skärgård (jag fick betalt för att skriva sånt en gång i världen, believe me…). Det vill säga, teman och tankestrukturer och värderingar följer med en på resan mer eller mindre intakta, men att resan alltså inte är ett narrativt flöde, utan en serie ständiga pånyttfödelser.

“Strindberg var episodiker!” skrev jag omedelbart till Strawson, och fick ett slags sympatiskt “Jaså minsann!” till svar. Jag själv är episodiker. Vännen Ragnar Strömberg är narrativist. Jag tror Bodil Zalesky är episodiker, och att Rasmus Fleischer är narrativist. Man kan hålla på så i (spekulativa) evigheter, och dessutom fundera över vem som har rätt att placera en i den ena eller andra kategorin – är det upp till en själv eller andra? Är det självmedvetenhet eller historia?

Men så mycket episodiker jag är så dominerar naturligtvis berättelserna mitt liv, särskilt just nu. Det pågår berättelser i tre olika tempon: largo, andante och allegro. Largo är familj, lojaliteter, blindstirra bakåt, kisa framåt. Andante är inkomster, veckoplanering, tandläkaren. Allegro är journalistik och skrivande, det är flirt och SMS, Arsenal och GAIS.

Men ingen av dessa berättelser bestämmer vad mitt liv är, i ordet bägge betydelser: jag är inte deras slav. Faktum är, jag önskar att de flesta av dessa berättelser inte angick mig så till den grad som de faktiskt gör, jag strävar helt enkelt efter att befria mig från mina berättelser i såpass utsträckning att “episoditeten” återtar sin definierande plats i mitt livsschema. Det är i den grekiska arkipelagen jag hör hemma, inte i den här skummande forsen strax utanför Luleå.

Hur paddlar man då sin kajak från den ena till den andra? Jag tror man måste sitta i ständiga förhandlingar med sig själv, och framför allt inse att just för att man haft som yrke i många år att sätta saker och ting i ord, och därför är i predestinerad att falla in i ett narrativt modus vivendi, så måste man ständigt ha för ögonen att berättelser bedrar helt enkelt genom att vara berättelser.

Det gäller framför allt the illusion of contingency, slaskjournalistikens gudsord: illusionen att det ena följer av det andra, eventualitetens tyranni, det som gör oskyldiga till skyldiga så fort pressen, eller för all del rättvisan, fått tag i dem. (För att vara övertydlig: det är fanimej inte händelse att Murdochpressen och snuten blev sådana själsfränder!) Journalistiska historier har ju börjat “skriva sig själva”, precis som romaner en gång i tiden brukade göra; eventualiteten har blivit inte bara publicistiskt utan moraliskt och etiskt ledande princip. Det är hårresande.

Lösningen måste finnas i en ny, eller eventuellt gammal, sorts fiktion. Kanske är den David Eggers, kanske är den Sebalds, kanske är den till och med Laurence Sternes. Jag har ingen aning, men så fort jag har en aning återkommer jag. The truth is out there.

Det här är nu officiellt världens vackraste try. Man behöver inte veta särskilt mycket om rugby för att se det, bara kanske att man inte får passa framåt, bara sidled eller bakåt. Det är 1973 och Barbarians v. All Blacks, dvs. britter mot nyazeeländare. Sweet.

Den av Fatoumata Diawara organiserade fredssången för Mali kom idag…

Jag är ingen större Springsteen fan, men med John Fogerty i tribut till Roy Orbison funkar det perfekt…

Harriet Sherwood skriver i dagens Observer om hur Israel marscherar högerut. Läsningen är nödvändig, men det gör en också mer och mer förtvivlad. Inte minst siffrorna: “Among Israel’s 7.9 million people, only 14-15% now describe themselves as secular Jews…” Det finns idag inte en enda kibbutzrepresentant kvar i Knesset.

De flesta som Sherwood talat med lägger, av förklarliga skäl, den stora omställningen vid 1967. De förklarliga skälen är egentligen två: dels att tanken att annektera hela eller delar av Västbanken blev en legitim och genomförbar tanke, och dels att – som artikeln egentligen inte går in på – att IDF blev en politisk aktör av sedan dess kraftigt växande format, en roll som den nu knappast kommer att lämna ifrån sig frivilligt.

Amos Oz varningar om slutet för Israel via en aparatheidstat är sobering reading, milt uttryckt. Problemet är att så många av hans landsmän verkar druckna på skräck och paranoia.

Ett av Bengt O. Karlssons bästa inlägg: om Vattenfall och det nya trettioåriga kriget. Det finns inget som funkar så bra som indignation och kunskap i ett och samma blogginlägg. Detta är måsteläsning, och det blir skriftligt prov i ämnet på fredag eftermiddag, sal 13A, vässade pennor redo.

Jag läser just (här) om att Large Hadron Collider vid CERN kommer att underkastas reparationer från och med mars (dvs. på skadorna som uppstod efter kraschen 2008). Men när den väl kommit igång igen, och det med väsentligt högre energier, så kommer forskarna att kunna ägna sig åt även andra frågor än Higgsbosonen, framför allt två stycken: att lista ut vad “dark matter” består av, samt att lösa mysteriet “varför naturen tycks föredra materia framför antimateria”?

Vad gäller den sista frågan tycker jag dock sunda förnuftet ligger vetenskapen lite grand i förväg. Materia är ju bara trevligare att ha att göra med än antimateria, eller hur? Mycket lättare att handskas med, väga och mäta, laga och äta. Vem orkar vara “anti” hela tiden…? Med en så helt negativistisk inställning blir inga vidare barn gjorda i den här världen, det vet ju alla. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om det visade sig att forskningen kom fram till något annat.

På balkongen mitt emot dansar en ensam gul ballong dagen-efter-tango i den kyliga brisen.

Det är väl så här nyårsdagar ska vara, med den blåa himlen och solskenet, en rekonstituerande promenad i parken, en pint of Guinness och en cheese-on-toast på The Hop & Glory…

Mitt nyårslöfte till mig själv är som vanligt att ha mycket mer skoj. Jag funderar på att börja röka igen, cigariller är förfärligt goda ibland, det är bara det att det blivit så jävla dyrt. Och utomhus.

Närmast i planeringen ligger som sagt dock att bygga min pop-up studio i badrummet: hur det ska gå till med akustiken ska jag dryfta med ett par ljudtekniker inom kort, men jag siktar nog på ett stort draperi framför badkar och annat porslin, för att få ner ekot.

Faktum är, den här posten skriver jag egentligen bara för att det ska stå “January 2013” i arkivet… Nästa år är det nästan tio år sen jag började skriva blogg. Blimey.

Här kan man läsa om den första foten, förresten.

Nyårstraditionen här är att kolla Jools Hollands “Later Hootenanny”…. Alltid suveränt… Här är den av alla saknade Kirsty MacColl från 1995…

Och så Terry Callier och Beth Orton med Bosco på percussion…

Nu har jag i alla fall fixat så att man kan se samma klipp på youtube i stället…

Och förresten, för jösse namn, gitarristen i Callier/Orton-klippet är ju Angus va-fan-han-nu-heter-i-efternamn, en skotsk tummeman som Bosco ofta anlitade och som var den som fick sparken av Dylan en gång, jag har berättat det nån gång i det förflutna: Angus var nämligen studiomusiker på nån av Dylans album i New York (tidigt 2000-tal tror jag) när plötsligt, mitt i en låt, Dylan avbryter och säger att han måste “rest my voice”, och går ut i kontrollrummet. Så fort Dylan försvunnit säger Angus, “What fucking voice…?!” utan att komma ihåg att mikarna fortfarande är på. Två timmar senare satt han på planet hem.