Så har man varit med och sjösatt sitt första Kickstarterprojekt, som ligger uppe från och med idag. Det handlar om en oerhört fiffig anordning som heter The Vamp, en slags Bluetoothlänk mellan ens smartphone/padda och de gamla fina hi-fi-högtalarna som ligger och skräpar i våra källare och garderober. Och som fortfarande faktiskt är rätt oslagbara vad gäller ljudkvalitet. Så det rör sig om en slags akustisk återvinning, dessutom.

The Vamp är byggd och designad av Paul Cocksedge, som veteranerna bland er vet att jag skriver copy för titt som tätt. Här har jag väl haft en hand med i det mesta av textmaterialet. Kickstarterprojekt ligger alltså uppe i fyrtio dagar, och det ska förstås bli spännande att se hur det går. Jag tycker själv the pledge tiers är rätt väl genomtänkta, summorna man kan investera ligger ju till stor del i den lägre delen av spektrumet. Videon (gjord av Toma Jablon) funkar också utmärkt, som jag ser den: rappt och to-the-point.

Kickstarter finns alltså sedan i höstas också i en brittisk upplaga, även om det även här är gott om amerikanska besökare/investerare. Som jag förstått det började Kickstarter som ett sätt att finansiera framför allt dataspelsprojekt, men har nu vuxit till att omfatta allt från musik till teknik. Crowd-funding är väl vad det är, i princip. Hur som haver, den som vill länka till den här posten – eller direkt till Kickstarter via länken ovan – får naturligtvis gärna göra det!

(Foto: Mark Cocksedge)

Jag behöver vad man skulle kunna kalla en paneringsmall. Jag ska i morgon dag äta scaloppine milanese till lunch tillsammans med sonen. Det är en av våra favoriträtter, och han har hittat en billig italienare vid Highbury Corner som tydligen kör en rätt hygglig version.

Men, favoriträtt som det är, så behöver jag seriöst input, en mall, från den vässade och taggade bloggelit som är Pressyltas läsare. Låt mig börja med att markera ut min egen okunnighet här på marken framför oss, så vet vi var vi står.

Det måste ju nånstans börja i en jämförelse scaloppine milanese och wienerschnitzel. Och om man börjar inifrån måste vi först ta itu med det etiska komplexet.

Tack och lov finns det inget vitt kalvkött längre. Det var något av det godaste som existerade i köttväg, enligt min mening, men man får ju för fan inte behandla djur på det viset. Roséköttet är heller inte oproblematiskt vad gäller produktionsmetoder, vad jag kan se, men det finns, och har uppenbart godtagits på etiska grunder.

Paneringen sedan. Som jag alltid förstått det – och det är här jag kan ha helt fel – så går skiljelinjen mellan scaloppine milanese och wienerschnitzel i det avsnitt man lägger in varianterna i.

De förra verkar lägga ingredienserna i brödsmulorna (salvia, parmesan, citron, vanligtvis) medan de senare lägger den i äggblandningen (parmesan, persilja, muskot, vanligtvis). What gives?

Tillbehören? Med scaloppine förstås en runda spaghetti, som jag ser det, och med wienern stekpotatis.

Och med det lämnar jag fältet öppet…

Vad sägs? Dessa tjusiga ting försäljs av min vän Irina på Broadway Market, E8, varje lördag, och på Camden Passage, N1, varje söndag.

Om ni undrar var i hela friden inspirationen till den här posten kom ifrån… Det är Bodils fel…

Den här anteckningen minns jag överhuvudtaget inte alls… Så till den milda grad att jag t.o.m. tvivlar på att jag själv skrivit den. Men där ligger den, ovedersägligen, bland gamla Word docs i arkivet.

Den fjortonde maj fick jag hand om Harry, en åttaårig liten kille som växt upp i en familj som försörjde sig på att fejka roliga videos för blooperprogrammen på teve. Harry var nu ensam i världen. Hela hans familj hade omkommit i en förfärlig olycka som jag inte närmare ska beskriva här, helt enkelt för att jag inte äger talang nog som författare för att kunna beskriva den utan att det hela blir outhärdligt. Harry förstod ingenting.

And that’s it. Är det början på en novell…?

(En recension, som vad jag vet inte blev publicerad, från sådär 2001)

A.S. Markovits/S.L. Hellerman
Offside: Soccer and American Exceptionalism
Princeton University Press

En av trailer-filmerna inför fotbolls-VM i USA 1994 visade en kille i tolvårsåldern som var helt fenomenal på att hålla bollen i luften med fötter, knän, huvud och axlar. Men det slog mig, när jag såg den, att idén till filmen måste ha kommit från någon som egentligen inte visste särskilt mycket om fotboll. Trailern lämnade den fotbollskunnige tittaren i det stora hela oberörd av det enkla skälet att ekvilibristik inte har så förfärligt mycket med saken att göra. Frågan förblev obesvarad: “Men kan han spela boll?”

(more…)

Under en lång tid talade han till mig i allusioner. Kanske ansåg han att jag var alltför ung, eller så var han rädd för att göra mig till cyniker. Jag lyckades enbart snappa upp fragment av den kritik som yppades i de samtal han hade med andra. Han började öppna sig för mig när jag blivit 24, därför att han ansåg jag borde känna till den omgivning vi befann oss i och vara medveten om vad som väntade oss. Han hyste agg mot min mor för att hon lade hinder i vägen för min utveckling: hon ansåg att ju mer ögonen öppnades på mig, desto större skulle riskerna bli. Hon visste mycket väl att jag inte kunde dölja mina känslor och tankar. Hon var rädd även hon för att jag skulle bli cynisk, och skyddade mig från världen så långt hon kunde. Hon blev arg när min far fällde några sardoniska yttranden inför mig, och talade skarpt till honom på megreliska, som jag inte förstod särskilt väl.

Sergo Beria om sin far Lavrentii Beria (ur ‘Beria My Father: Inside Stalin’s Kremlin’ 2001, min övers. Jag recenserade för övrigt boken i DN, en html-version finns här)

Jag håller på att rota bland gamla anteckningar och annat. Så det kan säkert komma mer. If you’re lucky.

Som sagt var, om man kan kolla den här videon utan att tappa hakan så är det nåt fel på en… Mer här i Slate.

…särskilt inte när de heter Stevie Winwood… på (vad är det?) estniska?

Den här spionen behöver äta upp sig, helt klart

På Cryptome hittade jag ett gäng ryska spioner i en mängd olika typer av löjliga uniformer (är ryssarna världsbäst på löjliga uniformer? Eller är det engelsmännen?) Ni kommer väl för övrigt ihåg bildgalleriet på våra favorit-Stasiagenter?

The G rapporterar idag att forskare vid Umeå universitet kunnat konstatera att till och med minimala utsläpp av anti-ångestdrogen oxazepam i vattnet påverkar abborrar på så vis att de blir “mindre umgängesbenägna, äter mer och blir mer äventyrslystna”…

Jag har inga som helst kommentarer till denna nyhet, för jag vet inte riktigt var man ska börja.