Så här i nyårsstiltjen, några fragment ur ett underligt Worddokument som suttit i en mapp på min Dropbox sedan 2015-16 och som jag inte riktigt minns varför jag började på. Jag hittade det under en nylig genomstädning. En del ska jag inte bry mig om att lägga upp, för jag låter lite olycklig – inget fel i det, men det är en olycklighet jag inte längre känner igen. En del annat håller väl för reproduktion, hoppas jag.

+ Slungan vilar på marken mellan pojkens fötter. Den långa dammiga vägen ligger framför honom, hettan är tryckande. Men han rör sig inte ännu. Stenarna måste vara lika stora som hans egen knutna hand. Han tar nu ett par steg framåt, prövar två-tre stycken vid väggrenen, stoppar en av dem i kappsäcken. Så börjar han gå hemåt, utan någon brådska. Efter några minuter ser han sin syster komma emot honom, halvspringande. Han stannar. Hon säger: -“Gå inte hem. Gå tillbaka till gränsen.” I tystnaden som följer förflyter båda deras liv. Han vänder sig om och går tillbaka till gränsen.

+ Förfäras ej, du lilla hoprafsade backlinje. I normala fall kommer bollen aldrig så här långt bak. Spring benen av er, för all del, men spelet sker nästan uteslutande därframme. Domaren blåser bara för att han har en pipa.

+ Parkeringsvakter bär på en sorg som inte går att skriva ut. De vandrar mellan stålvraken, för alltid dömda till denna tyngd och denna orörlighet.

+ En tysk, en fransman, en engelsman och en svensk sitter på ett flygplan som håller på att störta. Gud ger dem var sin sista önskan. –“En jättebratwurst med sauerkraut och thüringisk senap och en jättesejdel med öl och en bayersk bondjänta med jättestora bröst,” säger tysken. –“En liten amuse bouche gjord på ostron och choklad, ett kylt glas santerre, och en flicka ur Operabaletten,” säger fransmannen. –“Cod & chips och mosade ärter, salt och vinäger, en pale ale, och en övermogen tranny från Berwick Street,” säger engelsmannen. –“En tågresa”, säger svensken.

+ Vem tror du att du är, egentligen…? Palestinier. Kopparslagare. Sjukling. Papperstiger. Förvirrad. Alkoholist. Smålänning. En som längtar. Dum. Ofullbordad. Vem…?

+ Rasande bra ruiner. Båda fötterna på jorden.

+ Ungefähr ähnliche Gedichte. Zimmernach. Neinschweiger. Unterheft auszulösen. Darunterzweifel. Kettelstuben. Warumnichtkommunisten. Entlieben. Von Jena, seine Schlappe.

+ En ensamhetskarta över Stor-Stockholm för år 2015 visar klungor av solitärer i Nacka, Flemingsberg, runt Odenplan, vissa delar av Kungsholmen, och Kista. Forskningen har emellertid inte kunnat förklara varför så många, om än inte alla, ensamma människor tycks samlas i klungor, när sunda förnuftet säger att de borde bott förhållandevis jämnt utspritt över hela stadsområdet. Man har spekulerat att det kan ha med närheten till bibliotek eller transportknutpunkter att göra. En grupp forskare på Södertörns högskola har just påbörjat en studie för att utreda frågan. Resultatet väntas ligga färdigt 2019.

+ Tjuvens testamente.

+ I have no wish to be anything other than what I was. Too little has passed under my bridge for me to care about. There is not enough for me to know. Sometimes I have been in love and that is why I have lived for as long as I have. You know no more about me than I do, and I sure as hell don’t know much. That’s what we’re going to have to settle for. It’s over.

+ Avd. Pionjär. Bo Winberg är död, 80 år gammal. En legend.

+ Avd. Om-ni-orkar-läsa-det. TS Eliots utlåtande, nu efter preskriptionstidens utgång, om korrespondensen med Emily Hale har än en gång visat vilken småaktig, fåfäng, struntviktig och självupptagen karl han egentligen var. Bortsett från en lysande poet, då’rå.

+ Avd. Trodde-aldrig-jag-skulle-skriva-dessa-fyra-ord. I morgon inväntar jag leveransen av min Lamicall Gooseneck Tablet Holder. Jo, jag vet. Men ändå. Man blir inte yngre.

Med denna förhoppningsvis inspirerande bild önskar jag mina läsare ett nyttigt, konserverat, lugnt och sansat tjugotal! (Se kommentarerna till föregående post för ev. förklaring)

Tidningarna är ju fulla av listor över det gångna decenniets trender-blaha-blaha (streaming, #metoo och veganism tycks vara huvudingredienserna). Så jag tänkte i stället markera ett urval av 2020-talets viktigaste trender. Detta som en slags hommage till, och utökning av, gångna tiders julprofetior på Pressylta om det kommande året (se t.ex. 2009 och 2010)

+ Boris Johnsons skamliga avgång i december 2020 utgör början på ett decennium när konservativa partiets röstandel sjunker till nuvarande snittnivåer för gudstjänstbesökare i anglikanska kyrkor, dvs omkring sexton stycken varje söndag. Det gamla talesättet – “The Anglican church is the Conservative party at prayer” – har blivit statistisk verklighet.

+ De konservativas nedgång innebär dock inte att den officiella oppositionen drar vinning därav. Väljarna, särskilt i norr och Midlands, tycker helt enkelt inte Johnson var rolig längre, så uppsvinget gynnar helt och hållet kandidater som Lord Buckethead, Church of the Militant Elvis Party och Teddy Bear Alliance. Ekonomin blomstrar. EU-länderna morrar ilsket.

+ I och med att papperstidningarna upphör existera 2025 kan nu onlineversionerna, främst genom AI, vara mycket mer “targeted” i sin rapportering. För svenska kvällstidningar gäller särskilt att läsarna inte längre behöver söka “där du bor” eller “i din kommun” efter De Rikaste Svenskarna Under 40. Prenumeranter får nu i stället deras adress, portkod och bortatider direkt i inboxen.

+ Tjugotalet blir omvändelsernas årtionde. Jeremy Corbyn finner en ny uppgift som shabbat goy åt ortodoxa judiska familjer i Stamford Hill, men varar inte särskilt länge pga sin förmåga att inte städa genom att verka städa. Efter avgången omvänder sig Boris Johnson till buddhismen och fortsätter som vanligt. Drottningen, däremot, håller fast vid sin ateism. Hon har inget annat val, helt enkelt.

+ Vetenskapligt. (1) Kring 2023 har vår planet blivit osynlig från rymden på grund av att det står en massa övergivna hyrcyklar i stratosfären. (2) Universums svarta hål visar sig alla ha så många gemensamma drag med Knausgaards prosa att man ger upp vidare forskning och koncentrerar sig på Horace Engdahls essäer i stället. (3) År 2029 kommer äntligen beskedet att ljuset verkligen släcks när man stänger kylskåpsdörren.

+ Någonting kommer att hända under 2020-talet. Ingenting kommer att hända.

Jag önskar mina läsare några lugna och sansade dagar, med stängda affärer och öppna sinnen. Vi ses på andra sidan.

Bara som ett mellanstick. Gabrielle B bloggade om Leonard Cohen nyligen och jag sa jag skulle berätta min historia en vacker dag. Så det är lika bra jag skriver ner den nu, annars glömmer jag. Det handlar heller inte om några märkvärdigheter, bara att man fick sig ett gott skratt en gång. Och det är ju inte så illa.

Det var slutet på 1980 eller början 1981, jag var tjugonio och hade just gett ut min debutroman på Norstedts. Cohen kom på Europaturné och spelade några kvällar i London. Så vi gick ett gäng på sex-sju pers. En av oss, Aviva Layton, kände Cohen sedan gammalt så hon ordnade att vi skulle få träffa honom efteråt. Sagt och gjort, vi stolpade in bakom scen och radade upp oss, Cohen kom ut ur logen med ett stort, stenat leende över ansiktet, och Aviva började presentera oss. När hon kom till mig sa hon: “And this is Gunnar – he’s a writer too!”

Rent instinktivt, och rätt självklart, började jag ju gapflabba. Jag menar, jag – en ung svensk debutant. Han – Leonard Bloody Cohen! Visst, rent tekniskt sett var vi väl båda “författare”, ungefär som en Festis och en Chateauneuf du Pape 1965 båda kan kallas “drycker”. Hur som helst, Aviva stirrade häpet på mig och undrade vad som var så roligt. Men jag såg att Cohen genast fattade “var jag kom ifrån”, som det heter, så han började gapskratta också, gjorde tummen upp och sa: “Terrific!”. Jag vill gärna tro att vi båda hittade en våglängd där, ett ögonblick, långt ute i etern.

Jag har alltid gillat Leonard Cohen, fast nästan mot min vilja ibland. Han hade den nordamerikanska ovanan att ta sig själv på stort allvar som creative genius, därav kalifornisk buddhism och sånt. Men han hade samtidigt en distans till vad han både skrev och gjorde, var lika ironisk som sentimental. Och ett oemotsägligt faktum kvarstår, nämligen hur många som tagit hans musik till sig. Det får man respektera. Min tveksamhet liknar lite grand min inställning till Evert Taube, som jag skrev om härförleden, om än med helt andra förutsättningar.

Igen. Varför? Därför att den är överbefolkad fredag eftermiddag, pendlare från City tar tåget hem från London Bridge Station efter en snabb promenad över bron. Plus ett enormt turistinslag runt Borough Market. Plus Black Friday och ännu fler turister. Ett överflöd av potentiella offer. Just nu (18:22 GMT) meddelar BBC att två offer har dött av skadorna.

+ Att polisen förklarade det en “major terrorist incident” så snabbt måste betyda att de kände igen gärningsmannen, efter att ha skjutit ihjäl honom.

+ Partierna har ställt in valrörelsen i ett dygn framåt, vilket ju är snällt av dem. Cynikern frågar om detta kommer att påverka utgången. Kriser alldeles före ett val tenderar visserligen att främja den sittande regeringen. Men knappast här, tycks det mig. Johnsons regering uppfattas allmänt inte som “incumbent”, snarare ganska tillfällig. Sen återstår att se om någon är dum nog att utnyttja saken i valretoriken. Vilket jag inte alls ser som otroligt, så korkat som det varit hittills.

Jag är fortfarande rätt golvad av nån slags magflunsa så det kommer att fortsätta vara rätt tyst här under helgen, skulle jag tro.

Under tiden kan ni läsa en utmärkt roman av min far Sven, han skrev den efter pensionen på 1980-talet och den finns nu att ladda ner kostnadsfritt via min nya sida här till höger: “Om min far och hans roman”. Rekommenderas!

Jag har också uppdaterat min boksida (länken ovanför). Det enda som finns kvar att göra där är att lägga till Ericssonboken när den väl blivit ebok, antagligen nån gång på nyåret.

Jag har stängt av Johnson-Corbyndebatten på ITV halvvägs igenom. More heat than light, som vanligt. Är förtvivlat trött på denna soundbitekultur i valdebatter, på dessa trettio sekunder långa förklaringar, på denna icke-journalistik. Jag går ut och tar mig en promenad i stället. Join me if you can.

Peter Maass i The Intercept fortsätter sin kritiska granskning av Handkebeslutet. Nu visar han att både Henrik Petersen och Eric Runesson i sina respektive försvar förlitat sig på två tyska böcker om Handke som för fram, inte bara en gammal konspirationsteori utan en väldigt obskyr sådan. Den går ut på att det var en amerikansk PR-firma, Ruder Finn, som ska ha manipulerat opinionen mot serberna, å bosniernas vägnar. Deras roll var dock väldigt marginell och snart bortglömd i och med alla de trovärdiga rapporter som kom in från 1992 och framåt, inte minst från Peter Maas själv.

Jag står dock fast vid min principiella åsikt att Handke är värd priset. Att inte ge Nobel till betydande författare som besitter obehagliga åsikter är naturligtvis en väg att gå, men då ska man kalla det ett politiskt pris och inte ett litterärt. Under tiden kanske vi borde börja vänja oss vid att litteraturen sedan modernismens genombrott (ungefär samtidigt med att litteraturpriset instiftades) har sina mörka, och sina nattsvarta, sidor. Det är enbart till godo att bli påmind om det, enbart av ondo att förbigå det med tystnad.

+ Peter Maass fortsätter i The Intercept, och han är inte nådig i sin kritik av Nobelkommittén. Jag följer inte så noga, men om det nu är rättvist eller orättvist, refereras hans artiklar ö.h.t. i svensk press?