Donald Sassoons runa över Giulio Andreotti är balanserad, tankeväckande och läsvärd.

Italiensk efterkrigshistoria, som Andreotti tycks personifiera, är ett fängslande, ibland skräckinjagande, politiskt kapitel. Och vad som sammanfattar det så väl som något annat är vad Sassoon skriver: “Andreotti’s personality and, above all, his innermost political convictions, remained shrouded in mystery.” Och han fortsätter lite senare:

For some, politics is the art of bold decisions, striving forward, changing the landscape and making a difference. But for Andreotti, politics was about caution and prudence. It was the art of managing human affairs in an imperfect world. People were fallible and corrupt, flawed and sinful, and one had to accept them as they were. They might be changed by divine intervention, but not by human intercession.

Vilket bl.a. förklarar Andreottis ambivalenta (för att nu vara artig) inställning till mafian under åren. Och det ger kanske också en antydan om mekanismerna bakom hans näranog magiska förmåga att lyckas vara frånvarande vid exakt rätt tidpunkt.

Åren mellan 1968 och 1972 – studentrevolten, extremismens återkomst, den första terrorvågen – “missade” han genom att inte sitta i regeringsställning, “by luck or by cunning”… Han “överlevde” krisen som följde på Aldo Moros död 1978, men gjorde sig återigen frånvarande mellan 1979 och 1983, under vilket han formade alliansen med Craxi som totalt sköt i sank allt Moroinspirerat hopp om en historisk kompromiss med kommunisterna.

Om italiensk politik är ett stormigt hav så var Giulio Andreotti skickligast av alla på att segla så dikt bidevind det överhuvud taget gick. Durken må ha varit full med vatten, seglen fladdrande trasiga och sikten obefintlig, men fan om han inte alltid gled först över mållinjen.

Det är nog ett tecken på att jag levt mitt liv på något sätt fel, detta att galningar alltid vill säga hej till mig. De tror de känner mig.

Det kanske har med mitt utseende att göra, jag vet inte, dvs. att jag under ett särskilt stadium av psykopatisk anamnes råkar se ut som någon som är väldigt förstående och välvillig och kan hjälpa till… Som ser ut som en doktor, som vet var det finns piller.

En flintskallig och dreglande man i motoriserad rullstol kör omkring i racerfart, in och ut ur trafiken på Essex Road (snacka om death wish, för han kommer att dö i en våldsam och blodig krasch inom snar framtid) och han håller alltid på att äta sin middag på den lilla brickan på rullstolen, det är kebab, eller fish & chips, eller fulmacka, äckligt och flottigt…

Han tittar mig alltid rakt i ögonen när jag möter honom och låter helt frisk i huvudet när han säger “Hello!” som om vi många gånger tagit en pilsner ihop och delar många fina minnen från Highbury och London Fields, för att inte tala om den där underbara veckan i Benidorm.

Men vi delar inte någonting alls. Jag vet inte vem han är. Och jag vill framför allt inte veta vem han är. Så jag ökar takten, bortåt.

Och så har det alltid varit, ända sedan skolan. Den konstigaste killen (med den konstigaste frisyren) ville alltid bli kompis. Det var han som alltid, till slut, hamnade i “obs-klass”, som det hette på den tiden.

Och min ovilja/oförmåga att i början ta emot den utsträckta handen gjorde mig förstås medskyldig till hans sedemera förfall i galenskap, internering och förtidiga död. (Varom jag inte vet ett dyft, i och för sig, men så måste det ju ha gått med honom…)

Men, som sagt, de kanske bara känner igen mig. It takes one to know one… QED.

Det har rått stiltje ett tag – “Day after day, day after day, / We stuck, no breath no motion; / As idle as a painted ship / Upon a painted ocean” – men verksamheten har varit desto livligare below deck…

Jag väger ord på guldvåg tillsammans med Paul Cocksedge, och det är kul. Jag försöker komma på hur man ska få en svensk förläggare att svara på mail, efter tre och ett halvt års försök (är det etiskt korrekt att twitterbomba folk, förresten?). Och det är inte kul.

Min son ska inom loppet av tre veckor flytta till ny lägenhet, börja nytt jobb, samt gifta sig. Vilket kräver en viss medverkan från föräldragenerationen.

Och jag funderar på om följande skulle duga som inledning till en djuplodande bloggessä: “Av alla de idrotter jag utövat under åren har jag nog haft mest utbyte av sexuell orientering…”.

Det brustna hjärtats röst har tystnat…

Vår vän här på bilden, Omar Borkan Al Gala, blev utslängd från Saudarabien för att han var för snygg. Mina egna smouldering good looks har visserligen orsakat mig en hel del problem under åren häröver, men man har faktiskt aldrig hotat med utvisning. Där ligger jag i lä.

Öst-Berlin tycks fortfarande existera, elektriskt… (Källa: Daily Telegraph)

Måndag: Förklaringen står i Guardian idag… (i öst har de “sodium vapour lamps”, i väst “mercury arc lamps”, tydligen…)

Onsdag: Och här är fler av Chris Hadfields fantastiska bilder från rymden…

Den lilla stad i Emilia Romagna där Benito Mussolini föddes heter Predappio, och Il Duce gjorde förstås mycket för att snygga upp den med fina bostadshus, fontäner och liknande. Han bestämde också, tidstypiskt nog, att staden skulle ha sin egen flygplansfabrik. Detta trots att Predappio ligger i ett såpass bergigt landskap att det inte fanns plats för en tillräckligt lång startbana så att de färdigbyggda flygplanen kunde flyga iväg.

“Älskade fascism”, som sagt…

Källa: The Observer.

För övrigt anser jag att Kartago ska förstöras och att Stefan Westrins artikel om “tonsättning” i Svenskan är en av de mest fascinerande texter plankningar (se kommentarer) jag läst på länge.

En WIN-Gallupundersökning om sociala attityder har visat att fransmännens förväntningar på det kommande året rankade lägre än de hos människor i Irak och Afghanistan.

Trots fri sjukvård, 35-timmars arbetsvecka och så mycket saucisson sec man kan sätta i sig, så är fransmännen bland de dystraste människorna i världen. Och enligt professor Claudia Senik har de bara sig själva att skylla, står det i dagens Observer. De lär sig dysterhet främst i skolan, tydligen, la douleur står på veckoschemat, in emellan historia och gymnastik.

Inte minst märkligt är att invandrare må vara hur glada i hågen de vill när de anländer, de blir lik förbannat dystrare och dystrare med åren, visar undersökningar. Och det har inget med språket att göra, står det i artikeln (och varför i hela friden skulle det ha det?) eftersom franskspråkiga människor i angränsande länder inte alls är särskilt dystra.

Artikeln i papperstidningen illustreras för övrigt med foton på Albert Camus och Edith Piaf.

En blandning av imbec- och senilitet gjorde att jag inte upptäckt förrän nu att Fredrik la in en väldigt informativ och kul kommentar till den där posten om de ryska “spionerna” (som egentligen var soldater) för ungefär tio år sedan… Jag ber om ursäkt!

Och sedan – vad tyst det blev! Det är som om bloggosfären åkt på semester de senaste dagarna. Det är i princip bara Bengt O. och Torsten och jag kvar på internet. I alla fall enligt Statcounter: mina besökssiffror ligger c:a 30% under normalt. What gives?

Och de få hits jag får kommer ofta hit för att läsa mitt recept för sobrasadakorven… Och jag som ska vara “en litterär hora” och allt… I’m selling myself too cheap…!!!