Det har fått fantastiska recensioner. I guess you had to be there. För mig funkar det inte alls. Trögt, utstuderat, fantasilöst. “Everybody say Ow!” minsann…

Och nu har dom tagit bort videon, dessutom…

Det här börjar bli riktigt lajbans, i alla fall på en front… Tyskarna protesterade högljutt när Tempora avslöjades… Nu kanske tonen sänks… Är någon fortfarande förvånad över allt det här…?

Det mindre lajbans är den stackars saten Snowden, tycker jag. Sticky-fingered Assange är för mycket med i spelet. Om dom bara kunde hitta ett sätt att greja en upprättelse för Snowden i USA, göra århundradets rättegång av det, have it out…

Här är en ganska tafatt propagandafilm om bråket när Ruairí Ó Brádaigh (Rory O’Brady) begravdes nyligen, producerad av Republican Sinn Fein…

Jag skakade hand med honom en gång. Och liksom ångrar det. Jag jobbade som springschas och volontär på saligt hädangångna The Irish Press 1971, året innan jag flyttade till London. Jag var 20. Dum men snäll.

Irish Press var till formen en Fianna Fáiltidning, vilket på den tiden innebar en ännu ganska försiktigt uttryckt sympati för den “provisionella” falangen av IRA, som nyss – och fatalt – brutit med det mer reformistiska “officiella IRA”.

En eftermiddag stängde de och låste plötsligt alla dörrarna till redaktionen, för en liten man med viktproblem och tvivelaktig karisma hade kommit in och gick omkring och hälsade på alla, inkluderat oss springpojkar. En del var mer entusiastiska i sina handskakningar än andra. Jag var agnostisk, för jag hade inte en aning om vem han var.

Det var vår vän O’Brady, och han var på rymmen just då, dessutom. Mikey, min kollega och förtrogne, viskade till mig efteråt att ryktena alltid gått att Ruairí Ó Brádaigh egentligen var född engelsman.

Något jag ångrar ännu mer, och faktiskt riktigt skäms för, är att jag skakat hand med Jean-Marie Le Pen. Jag var på reportageresa i Strasbourgparlamentet (för en artikel i Moderna Tider, som det råkar sig) och stod och pratade med grupp kolleger när han plötsligt dök upp och grabbade tag i allas våra nävar, som den urpolitiker han var.

Min ursäkt är att jag liksom inte hann bestämma mig om jag skulle vägra eller inte, det gick för fort, helt enkelt, det blev ett main accompli. Vi var också några stycken som gick och tvättade oss efteråt. Inte säker på att det hjälpte.

Tom Jones gjorde tydligen nån slags turné bland stjärnorna år 1969, för här är han med Janis… Och det funkar! Å andra sidan är inte Janis nån man kan lyssna på för länge… Hon producerades fel: för mycket rock, och för lite ballad, där hennes hyperkänsliga röst kände sig mer hemma…

“Så det här med ‘svanhopp’ – hur funkar det, då’rå…?”

En staty av Sri Chinmoy i översvämningarnas Prag… Det finns nog roligare. Do your worstest…

Oj… Detta enbart för de av oss som nördar om dessa ting: via Cryptome kan man se originaldechiffreringen av Zimmermanntelegrammet (ganska stor pdf-fil). Här också en gammal post om det.

“…the pity war distilled…”

Christof Heyns är en man som bär titeln “UN special rapporteur on extrajudicial, summary or arbitrary executions”. Han håller idag ett tal i Geneve i vilket han förespråkar ett globalt förbud mot robotvapen, dvs där det väsentligen saknas mänsklig medverkan i dödandet av andra människor under krigsförhållanden.

Heyns säger bl.a. att – “Machines lack morality and mortality, and as a result should not have life and death powers over humans…”.

Det här går väl inte minst tillbaka till Arthur C Clarkes Isaac Asimovs så kallade robotregler från många decennier sedan. Men det har ju främst att göra med den krigstekniska utvecklingen under många sekler, och därmed den ofta dryftade frågan om den mänskliga naturen instinktivt gör motstånd mot dödandet av andra människor. En del siffror gällande “kill rates” ger ett visst fog för det påståendet.

Till och med andra världskriget var siffrorna förvånansvärt låga. Under både Napoleonkrigen och amerikanska inbördeskriget borde enligt beräkningarna (fysisk närhet till fienden, vapnens effektivitet, osv) hundratals ha stupat per minut, men i verkligheten föll bara en eller två. När den amerikanska militären kom igång med sina djupanalyser efter 2:a världskriget visade det sig att den gemene soldaten fortfarande hellre sköt över huvudet på fienden, eller inte sköt alls.

En amerikansk militärhistoriker och brigadgeneral, SLA Marshall, fann t.ex. att i stridssituationer “the firing rate was a mere 15 to 20 percent; in other words, out of every hundred men engaged in a firefight, only fifteen to twenty actually used their weapons. And in Vietnam, for every enemy soldier killed, more than fifty thousand bullets were fired.” (Jag har lånat uppgifter bl.a. från den här sidan)

Det var just med Vietnamkriget som den stora förändringen skedde i soldatutbildningen, först i USA och sedan över världen. Det handlade nu om “de-sensitizing”, känsloutplåning, i en process som börjar med medveten och total utradering av individuella personlighetsdrag, viljemakt och empatiska tendenser, för att i dess ställe kunna bygga upp en mänsklig dödsmaskin.

Idag – och den som följt Afghanistan- och Irakkrigen och dess eftermälen med någon uppmärksamhet blir inte förvånad – ligger de “kill rates” jag sett upp emot 80-90%.

Men vad som är mest enastående av allt är att, i alla fall vad gäller fjolårssiffrorna för den amerikanska armén i Afghanistan, så dog numerärt fler soldater i självmord än i reguljära strider: antalet var 349 mot 295.

Slutsatsen? Ja, i alla fall i ett avseende (nämligen detta) är världen bevisligen kvalitativt vansinnigare än den brukade vara.

The Test Centre är smärtsamt Hackney-hippa, det riktigt rister i magtrakten på en, men jag har epostprenumererat därför att jag gillar “written and spoken word”. What can I say…?

Filmaren och gamle TimeOut-hjälten Christ Petit är med ombord, liksom den allestädes flanerande Iain Sinclair. Den förre med ett projekt med den lovande titeln ‘Museum of Loneliness’ som dessvärre innehåller ett enormt pratigt förord. Och Iain Sinclair, som spårar Sebald i en ny bok, är ju inte direkt tunghäftad, han heller…

Jag kommer att följa Test Centres utgivning, inte minst av lokalpatriotiska skäl (de är baserade en handfull dörrar från där jag själv bodde på Greenwood Road 2005-2008). Men jag hoppas de lär sig vara mer sparsamma med både skrivna och talade ord. Less is more.

Med alla dessa yxmord på öppen gata, oklahomska jättetornados, upplopp i förorterna och ond bråd klimatdöd, så kan man i alla fall trösta sig med att sparrissäsongen är här.

Den vårfärska sparrisen må vara sen i år, men det gör den också flerfaldigt välkommen tillbaka. Här över är de pigga på att göra pajer med sparris, men jag är en purist i dessa sammanhang: smält smör och citron, et voilà…

Därtill äter man förträdesvis en annan grönsak som brukar komma vid exakt samma nutid, de är ett slags radarpar i grönsakslaget: Jersey Royals, kungen bland brittiska nypotatisar.

Visserligen går den här måltiden lite baklänges i beskrivningen, men det gör ingen som helst skada att äta en bit smörstekt gravlax till detta (et voilà…)

(Citatet i rubriken kommer från en Peter Cook-sketch jag dessvärre inte hittat på youtube, men året i fråga var 1939)

När jag kom ut till bilen vid 17:20-snåret insåg jag att jag för en gångs skull glömt att låsa den.

Den här skitstöveln låg nämligen halvvägs över förarsätet och drog ut en väska från passagerarsätet, som han sedan raskt gick iväg med över Brushfield Street.

Jag rusade efter och lyckades snart nog övertyga honom om att det är moraliskt förkastligt att stjäla, det är helt enkelt jättefel…

Hans andedräkt luktade inlagda gurkor.

“My friend tell me… collect this…. for business…” Han släppte väskan, slog ut med händerna, började gå baklänges.

Så vände han sig om och gick snabbt tillbaka över Brushfield Street.

Men jag ville ju föreviga ögonblicket, fick upp mobilen och ropade, “Turn around, arsehole…!”

Och det gjorde han!

Linslus eller dumbfuck? Jag tror det senare.