* En liten vimeo om Paul Cocksedges utställning på Friedman Benda i New York. (En fotnot: det är inte svårt att se ett distinkt andligt – om än inte strängt talat religiöst – inslag i Pauls design; så blir det ju gärna när man arbetar mycket med ljus. Men det är också en sida han värjer sig lite för när man påtalar den, och jag tror det är i just den ambivalensen – some things are best left unsaid – som mycket av hans kreativitet stammar ur)

* Jag läser numera bara svenska tidningar online en gång i veckan, vanligtvis gör jag en snabb genomresa på måndagar. Dels för att man så sällan (jämförelsevis) uppdaterar materialet att man nästan aldrig missar något ändå, särskilt på kultursidorna. Och dels för att all ens naturliga optimism och förtröstan, all ens nyfikenhet och törst efter nya insikter, blir brutalt skjuten i sank så fort man får se ännu en debatt om debatten om debatten.

* Gabriele d’Annunzio skrev en gång ner en lista över “världens vackraste fenomen”, vilka inkluderade greyhounds, Ida Rubinsteins ben, samt “formen och strukturen hos mitt eget högpolerade kranium” (källa). Han glömde gaiströjan.

Designtips, sport, och nu lördagskvällsmusik direkt från (tror jag) Ronnie Scott’s…

Ken Norton dog häromdagen. Han var mycket snyggare än Ali. Hans fight mot Larry Holmes 1978 är en av de bästa tungviktsmatcherna någonsin.

Det är väl ett tecken på hur långt vi har kommit sedan dess att den här bilden numera bara skriker repression, incest, förräderi och giftmord. Det behövdes sannerligen inga ‘Mad Men’ att måla den här eran svart, de schatteringarna har ju funnits ända sedan, ähm, femtiotalet.

Låt mig i stället anlägga ett krassare perspektiv. Varenda en av prylarna på bilden – från teven till vänster till drinkskabinettet till höger – skulle betingat urdyra pengar idag. Det är vansinnig efterfrågan på stringhyllor och mosaikbord, teak och mahogny.

För att inte tala om den maffiga soffan. Är det nånting som skriker tidigt sextiotal här så är det ju just den gröna nyansen.

Till DesignJunction i Holborn och den officiella sjösättningen av The Vamp, Paul Cocksedges Kickstarterprojekt från i våras. Det är nämligen London Design Festival, och Paul har låtit bygga den här väggen av gamla högtalare som ska pump out the grooves tills sena natten. Sägs det.

Jag passade på att ta mig en promenad runt för att titta på de andra utställarna. Där fanns en hel del snygga och/eller fiffiga saker, visst, men också en skräckinjagande massa skit. Precis som Kate Bush har mycket att svara för vad gäller kvinnlig populärsång i hennes efterföljd, så bär italiensk och skandinavisk femtiotalsdesign mycket av ansvaret för den där “enkelhetens” tyranni som så ofta utmynnar i låga bord i svart bakelit och glas, och annat upmarket tat för nyrika.

Och lavalampor gäller fortfarande, liksom obekväma fåtöljer.

Jag visste väl att det var en dum idé att passera sextio. Pensionatet Höstsol töms successivt på boende. Bilar med fördragna gardiner susar iväg på grusgången. En stol står tom vid frukost nästa morgon.

För ett par veckor sedan (fick jag just höra) dog vår gamle vapendragare Leon Whiteson, ärrad legoknekt i de intellektuella förtrupperna Hampstead Irregulars, som vanligtvis bivackerade på det österrikiska kaféet Kukuruz på Haverstock Hill, detta var på 70/80-talen. Som många andra i det sällskapet måste det dock erkännas att Leon ofta talked a better book than he wrote, för att nu vara lite elak.

Det var också hemma hos Leon och Aviva i Los Angeles, långt senare, som jag spenderade en kväll med en av de överlevande från Waco. Leon skulle spökskriva hans memoarer, men jag tror aldrig det kom till, ähm, skott. Mycket underlig kille: det var som att prata med någon på telefon i levande livet – so near and yet so far – som om han hade en slags inbyggd Verfremdungseffekt.

Nej, från och med nu får det fanimej bli roligare på Pressylta. Eller nåt om korv.

Världens äldsta människa dör, vid 112 års ålder. Han hette Salustiano “Shorty” Sanchez. And good luck to him.

Nu är han dock inte världens äldsta människa längre. Äldre än döden kan man aldrig bli. Det är ju därför unga människor som James Dean och Jimi Hendrix “dör unga” så förtvivlat förgäves, därför att det vore så förtvivlat svårt för dem att bli så särskilt mycket äldre. Inte med alla dom drogerna, inte med den frontalkrocken.

What are your chances? Reinkarnation? Knappast.

Jag har aldrig tyckt att livet är kort. Jag har alltid tyckt att livet är precis, exakt, lagom långt. Och ja, jag menar även om man dör som nyfödd. Även om man dör vid 113. Livet är vad ordet “lagom” uppfanns för. Allt annat är spekulation och önsketänkande. Oresonligt och förnuftsvidrigt. Det är nog därför jag aldrig närt en religiös känsla i hela mitt liv. Jag är nog en sån där Quine-typ: allt är accident, inte essence.

Jag blev bara så tagen av den där jävla grodan som flög upp med raketen. Det har blivit ett viktigt ögonblick i mitt lagoma liv.

Det har kommit en “global” historik över Folkan, den recenseras i senaste LRB med rubriken ‘Autoerotisch‘ (betalspärr). Inte utan anledning, som det heter. En västtysk bilägarmanual från 1950-talet kallad Mit dem Auto auf du påpekade, utan minsta antydan till hejsan-tjosan, att det i lagens ögon inte räknades som oanständigt att ha sex i en Folka så länge den inte stod parkerad på framträdande plats.

“Vem fan har pratat om att parkera…?!” undrade de mer äventyrliga bland Folkaägare.

Folkan var ju också en oerhörd succé i Mexiko, där den tillverkades på licens i miljontals och kallades el vochito. “Det är inte bara det att många vochitos gjordes i Mexiko, många mexikanare gjordes också i vochitos…” uppgav en nöjd kund. Recensenten Richard J Evans (who doesn’t get out much…) undrar om inte dessa autoerotiker måste ha varit “contortionists”. Inte nödvändigtvis. Med en skiftnyckel och en rulle tejp var det säkert inga problem.

Jag har kört en Folka en enda gång, i cirka tjugo meter, sedan tog mina muskler slut. Vilket jobb…!

Normalt sysslar vi inte med gulligt på Pressylta, men vafan, det är ju lördag. Detta taget på Broadway Market idag. Tyvärr hann jag inte få upp mobilen och ta en bild på det också, men jag svär på allt som är heligt att Nisse med den gula mössan när han var färdig med samtalet gick och hängde upp bananen i klykan som skymtar allra längst till vänster…

Vi har här en född komiker, helt enkelt.

Hur som helst, när gårdagen väl var över gick jag och handlade förnödenheter på Sainsburys. Jag slängde som vanligt en disträ blick över osthyllorna. Något krävdes för att återupprätta balansen, min karma var något kantstött, och kanske detta något var en ost. Då dök en liten röd djävul upp på min vänstra axel och viskade i mitt öra: “Boursin!”

Den gamla 70-talsteveannonsen klämtade plötsligt i mitt inre: “Du pain, du vin, du Boursin…”. En sjuttiotalstripp…? Kanske. Schwarzwaldtårta, räkcocktail, ankbröst à l’orange – et du Boursin… Jag gjorde slag i saken, och kompletterade inköpet med ett paket McVities Cream Crackers för att vara på den säkra sidan. Jag tyckte mig ha gjort säsongens smakklipp…

Men det hade jag inte. Boursin är lika vidrig, lika smetig och fjollig och ischig som den alltid varit. För detta behövde alltså en vitlök dö…? Det är ost för såna som inte vet något om ost. Det är ostens Thomas Kinkade, ostens ‘Carmina Burana‘, ostens Lou Reed. Gör inte om mitt misstag.

* Seamus Heaney… Jo-jo, jag förstår. Allt är bra. Allt funkar. Ena foten i significance, andra foten i reasonableness… Jag förstår. Allt är bra. Men det var inte för mig. Tackar som frågar. PS: Så här kan det också sägas… Även om åkallandet av Larkin inte gör mig särskilt upphetsad.

* I The G:s ‘Notes & Queries’ häromveckan ställde någon den utmärkta frågan, “Varför behöver stora bolag som Coca-Cola annonsera?” Det mest övertygande svaret var flerfaldigt: att man ständigt behöver re-etablera sin position i konsumentmedvetandet; att man ö.h.t. inte kan vara ett stort bolag utan att annonsera; att man håller konkurrenter på armlängs avstånd; osv. Jämför då med vad jag nyligen nämnde om kommunismen:

Leszek Kolakowski skrev en gång om östeuropeisk/sovjetisk propaganda att affischerna och parollerna man såg överallt hade en helt annan funktion än den till ytan synbara. Både propagandans producenter och dess konsumenter visste båda alltför väl att ingen någonsin trodde på budskapet. Propagandans funktion var i stället att tjäna som påminnelser om status quo, de bokstaverade den kommunistiska ordningen, de fungerade som “fängelsegaller”, med Kolakowskis ord.