Det blev en liten diskussion i kölvattnet på min post I laglöshetens tid (se nedan), närmare bestämt min hänvisning till att brottsligheten överlag har sjunkit dramatiskt i de rika länderna under de senaste cirka tjugo åren. Om jag helt kort ska sammanfatta invändningarna så gick de väl ut på att detta sannolikast är en politiskt motiverad illusion, och att mörkertalen (dvs. den dolda brottsligheten, orapporterade brott av alla de slag) berättar en helt annan historia.
Jag har nu läst på lite grand i ämnet, men ska för den skull naturligtvis inte hävda att jag sitter inne med den slutliga sanningen, särskilt som jag mest läst på om England/Wales. Men så långt jag kunnat se gäller mer eller mindre samma förhållanden i andra jämförbara länder.
Detta gäller framför allt det statistiska förhållandet mellan öppen och dold brottslighet. Inget land i (väst)världen använder sig längre enbart av vad som är den huvudsakliga källan till siffror om den öppna brottsligheten, nämligen polisens statistik. Problemen är för det första alldeles för många med polisens siffror – framför allt att de helt enkelt är så lättmanipulerade, eller att de ständigt förändrade loggningssystemen gör dem opålitliga.
För det andra säger polisens siffror självklart inget om den dolda brottsligheten, vilket man sedan flera decennier vetat måste utgöra en integrerad del av en realistiskt utformad brottsstatistik. De flesta länder har sedan många år tillbaka löst detta med vad som häröver kallas “crime surveys”, dvs. stora årliga intervjuundersökningar som i princip är “upplevelsebarometrar”, eller “victimization reports” typ “Har ni under senaste året varit utsatt för X, Y, Z?”
Även om det självklart finns inbyggda problem med intervjuundersökningar, så tycks alltså detta vara det överlägset vanligaste sättet att mäta dold brottslighet, ett fenomen som per definition är näranog omöjligt att få ett definitivt statistiskt grepp om. Men därutöver finns så klart specialiststatistik inom särskilda områden, t.ex. Ecpats siffror om brott mot barn, och siffror om narkotikahandeln från organisationer som arbetar för drogreform, och så vidare. Men hur man ska integrera dessa siffror i den officiella statistiken är ett omtvistat ämne, inte minst därför att NGO:s av den här typen gärna framställer problemen som så allvarliga de någonsin kan bli. Och det vore ju konstigt annars.
Hur som helst, slutsatsen visar sig vara att all offentlig brottstatistik representerar en kombination av polisens siffror för öppen brottslighet och “crime surveys” om den dolda. Kruxet är då hur förhållandet mellan de två ser ut: enligt de som hade invändningar mot mitt påstående så borde “crime surveys” – hur ofullständiga de än är – visa skyhöga uppåtpilar, i kontrast mot polissiffrornas branta nedåtpilar.
Det gör de inte. Med undantag för vissa variationer vad gäller tid och brottskategori, så stämmer de förvånansvärt väl överens. Det vill säga, undersökningarna om den dolda brottsligheten visar också på sjunkande siffror under den här tidsperioden. (Här skulle jag gärna velat visa en snygg grafik, men jag fattar inte hur man kopierar grafik ur ett pdf-dokument. Hur som helst finns den som fig. 8.2 i den akademiska texten jag länkar till nedan…)
Låt mig här skjuta in en del källhänvisningar, innan jag gör en avslutande kommentar.
Här finns Office for National Statistics senaste brottsstatistik, som visar i några bullet points hur siffrorna avlästs vad gäller både dold och öppen brottslighet. Här är en 39-sidig akademisk uppsats (pdf) om det historiska förhållandet mellan öppen/dold brottsstatistik (tråkig att läsa men gott om information). Channel4:s fact check är den bästa kortfattade sammanfattningen jag hittat. Två Guardianartiklar är också värda att läsa: en rapport om de nya siffrorna, samt en artikel om de invändningar som en del kriminologer har.
Det är som bekant en god idé att aldrig ta siffror och fakta för kontanta, att anlita Paxmanprincipen vid mötet med nya nyheter: “Why is this bastard lying to me?” Men hur man nu ska förklara den överlag sjunkande brottsligheten i våra rika länder (någon sa t.ex. att brottsligheten flyttat “från gatan till datan”) så är det värt att notera hur den tagit alla med överraskning, inkluderat de som finner det naturligt att ta åt sig äran (Cameron: “Vår politik fungerar!”)
Och det är som en “oförutsägbar bieffekt” i en senkapitalistisk kontext som jag själv tycker det här fenomenet är alldeles för intressant för att med en gång avfärda som politisk propaganda. Det har alldeles för mycket att säga oss om sociala och psykologiska mekanismer och dynamiker i samtiden, inte minst som sagt om brottslighetens medialisering. Så tills någon kan komma upp med överväldigande bevis på att dessa siffror är lögn och förbannad dikt så kommer jag att ta dem på det allvar jag tycker de förtjänar.
