“En målning av Paul Klee betitlad Angelus Novus föreställer en ängel som ser ut som om han just ska dra sig undan någonting han fixerat beskådar. Hans ögon stirrar, hans mun är öppen, hans vingar utspända. Det här är hur man föreställer sig historiens ängel. Hans ansikte är vänt mot det förflutna. Där vi förnimmer en kedja av händelser ser han bara en enda katastrof, som lägger vrakspillror på vrakspillror och kastar ner det framför fötterna på honom. Ängeln vill stanna kvar, väcka de döda, och göra helt vad som slåtts i spillror. Men det blåser en storm från Paradiset; den har fattat tag i hans vingar med sådan våldsamhet att ängeln inte längre kan sluta dem. Stormen driver honom oemotståndligt in i den framtid mot vilken han vänt ryggen, medan högen av spillror framför honom växer ända upp till himlen. Denna storm är vad vi kallar framsteg.”

(Walter Benjamin, “Om historiebegreppet” 1940)

Jag upptäckte för en timma sedan det perfekta sättet att undvika p-böter var man än parkerat… Fäll upp motorhuven bara, alltså den internationellt gällande signalen för motorfel. När p-vakten då kommer så kan han/hon inte skriva ut en bot eftersom sådana numera måste beledsagas av tidsstämplade foton på förseelsen. Skulle dom ändå ge en bot så överklagar man förstås – och får rätt p.g.a. bildbevisen! Och myndigheten kan ju heller inte komma och säga att de vill se reparationskvitto eller liknande, eftersom man då bara säger, “Jag fixade det själv, behövde bara gå och hämta en skiftnyckel/kylarvatten/bensin…”.

Smart va? Kom inte och säg att Pressylta inte duger till vardags lika väl som till fest…!

Från det ena till det tredje. “Högt” och “lågt” i en osalig blandning, det är Pressylta. Men jag fick idag än en gång bekräftat för mig själv att jag är skitdålig på att shoppa. Antagligen sämst i världen. Jag har inte tillstymmelse till uthållighet eller fantasi. Jag skulle gå och köpa ett par svarta Converse för att ersätta de gamla, som blivit väl slitna. Så jag gick till skoaffären på Brick Lane där jag köpte de gamla. Dessvärre hade dom inte min storlek. -“Fuck it…“, tänkte jag och gick och åt lunch på Trevi istället. Vad är motsatsen till konsumtionshysteri? Konsumtionskatatoni?

Jag minns precis vad jag gjorde när Kennedy mördades, för femtio år sedan. Jag satt i soffan i storarummet med min mamma och tittade på ett naturprogram med Nils Linnman, när de plötsligt avbröt det – de avbröt ett Nils Linnmanprogram!!! – för att “gå direkt” till Aktuellt… Så fort jag fattat vad som hänt rusade jag in i lillarummet och berättade det för min storebror. Kanske var det min första riktiga (tolvåriga) journalistiska insats som nyhetsförmedlare.

Jag har i det förgångna skrivit en hel del om konspirationer och konspirationsteorier (bl.a. här [pdf]) men Kennedymordet var aldrig någonting jag begravde mig särskilt djupt i. Allt hade liksom blivit sagt vid den tidpunkt jag började intressera mig för det. Det var vid det laget alldeles för svårt att skilja agnarna från vetet, knäppskallarna från de seriösa, så jag försökte inte ens. Detta till – avgörande – skillnad mot Palmemordet, där jag fortfarande tror mig veta ganska väl vilka som var och är seriösa, och vilka som inte var och är det.

Mordet var ju dramatiskt nog, men vad som alltid framtått som lika omvälvande är reaktionen på det. Specifikt menar jag Warrenkommissionen och hur man i dess kölvatten blev tvungen att mynta uttrycket “cover up”/”mörkläggning”, ett tvillingbegrepp till uttrycket “informationssamhället”. Det var första gången (källa behövs, jag vet…) som en journalistkår, och nästan simultant en tidningsläsande allmänhet, tappade förtroendet för den politiska elitens förmåga att konfrontera sanningen, eller ens vilja att göra det.

Det var “dom” som höll ihop mot “oss”.

Och det har väl knappast förändrats till det bättre under åren som följt. Jag är allmänt pessimistisk i det hänseendet, all internets och sociala medier och transparens till trots. Martin Kettle på The G skrev häromdagen en karaktäristiskt felgreppad text om hur historien tenderar att bli äldre med de som minns den (duh…), dvs. han blandar ihop två vitt skilda saker, historia och minne. Men begravt långt inne i den texten kan man hitta en trådända, som handlar om glömskans politiska ekonomi.

Vad har man råd att glömma? Jag argumenterade en gång (i Aftonbladet [pdf], av alla ställen) för historielösheten som botemedel, att den också har en läkande effekt. Det gör oss inte sällan gott att glömma, därför att historien kommer att komma ihåg hur vi än bär oss åt, under det att vi, var och en till mans, kan skriva upp det i glömmeboken. Jag menade i princip att motsatsen till historielöshet är ortodoxi. Jag vet inte om jag fortfarande har rätt om det. Men jag tror det.

På motsvarande sätt har man ju ofta sett en process som jag en gång kallade “förglömskning”, en typ av Warrenprocess som väl bäst exemplifieras av inte bara Palmegruppens somnolenta lunkande från irrelevans till irrelevans, utan också huvuddelen av svensk press och media stadd på samma lulliga färd. Det är här man har anledning att bli förbannad, både å historiens och minnets vägnar. Men, som sagt var, vem orkar bli förbannad?

Jag trodde Helvetets portar var ingången till Skansen, men de visar sig vara belägna i Turkmenistan. Ah well…

* Idag är det Världstoalettdagen. Ska nog sätta mig ned en stund och begrunda detta.

* Om Doris Lessing har jag ingenting att säga. Utom att hon bodde i ett väldigt trevligt “mansion block” som heter Cholmley Gardens i West Hampstead. Ibland såg man henne komma lunkandes med sina shoppingkassar. Fem minuter därifrån ligger en av stans bästa Fish & Chip shops, den heter Nautilus.

* Qatars nya fotbollsarena, Al-Wakrah World Cup Stadium, får en bra recension.

Jag tror detta får bli vår avslutande hyllning till vännen Fältmasjkalken där borta…: Peter Cook gör Harold Macmillan, följt av nationalsången.

Om ni har tio minuter/en kvart till övers så rekommenderar jag å det varmaste att ni läser Adam Shatz (gratis)artikel i senaste LRB. Inte bara är det en fascinerande historia, den lyckas så vitt jag kan se också få med nästan varenda en av de olika aspekterna av konflikten Israel-Palestina, och har dessutom fördelen att få eller inga av de huvudsakliga protagonisterna träder fram med hjältegloria när det hela är över.

Jag fick två vykort från Sibbarps kyrka i Halland idag. Min mor har just varit där på besök. De här gamla träkyrkorna är fantastiskt vackra. Vykortet berättar att kyrkan är från slutet av 1100-talet, men att klocktornet är något yngre. Och uttrycket “något yngre” i relation till sena 1100-talet ger ju ett visst spelrum åt den historiska fantasin.

Jag funderar också över detaljer. Det finns så mycket blått – eller snarare detta blekblåa –  i svenska kyrkor, särskilt träkyrkor på landsbygden, men så klart också i allmogekonsten generellt. Vad kommer det sig? Fanns det någon mineral i marken som var lätt att göra till färg, ungefär som falurött?

Och den lutheranska estetiken. Blygsamhet är vackrast. Spjälorna i altarräcket, till exempel, eller inlägget i dörren.

Men hade jag haft ansvaret för hur Sibbarps kyrka ser ut så hade jag nog också allvarligt övervägt att skära tillbaka de där träden framför. Varför sätta Guds hus under en skäppa? Det påminner lite grand om hur en del präster i svenska kyrkan verkar vilja “stoppa sin tro i fickan”, som en pastor en gång uttryckte det, och bara ta fram den när det gäller…

(För övrigt, det här bör väl lite grand vara Lennarts trakter…?)

2.

Sir John Tavener har dött. (Bortsett från allt annat lyckades han alltid se fruktansvärt irriterande helgonlik ut på bilder – kolla länken bara – nästan så det verkar vara en utstuderad pose…) Tavener var kanske en av de främsta religiösa/andliga kompositörerna det här landet har frambringat, en slags lärjunge till Olivier Messiaen, bukar experterna säga (hur hans musik i det hänseendet förhåller sig till Arvo Pärt har jag däremot inte kunskaper nog att beskriva). Men det får en än en gång att relektera över hur marginaliserad den religiösa konsten blev med modernismens genombrott (eller jag kanske egentligen menar Första världskriget…). Inte minst i den meningen att nästan det första vi (jag) tänker på när det anbelangar dessa tre kompositörer är “religion”, snarare än “musik”. På 1800-talet skulle den distinktionen varit lika meningslös som löjeväckande.

3.

En mailkonversation idag fick mig att leta upp en gammal text av Brecht, som faktiskt stod i min lärobok i tyska på gymnasiet (och nej, jag tänker inte översätta, you’re on your own…):

Einer fragte Herrn K., ob es einen Gott gäbe.

Herr K. sagte: “Ich rate dir, nachzudenken, ob dein Verhalten je nach der Antwort auf diese Frage sich ändern würde.
Würde es sich nicht ändern, dann können wir die Frage fallen lassen.

Würde es sich ändern, dann kann ich dir wenigstens noch so weit behilflich sein, dass ich dir sage, du hast dich schon entschieden:

Du brauchst einen Gott.

Det är ett av de stora, genomgripande problemen med ateismen (förklarande fotnot: jag är inte ateist, och har aldrig varit, främst av den gamla vanliga anledningen att jag inte tänker definiera mig gentemot något jag inte tror på, men också mycket av ren social pinsamhet eftersom ateister överlag är så fatalt okunniga om religion, särskilt Richard Dawkins [Hitchens är bättre])…

Hursomhelst, ett av de stora, genomgripande problemen med ateister är att de så sällan kommer ur vanföreställningen att religionen handlar om en intellektuell utmaning. Det är därför de så lätt hamnar i den kalhuggna, snålblåsta, falska logik som Brecht tillämpar här. Hade jag varit “Einer” som ställt denna fråga till “Herr K” så hade jag så hövligt som möjligt bett “Herr K” att, tja, kiss my testicles, you condescending little shit…

Till och med Hitchens – som jag i det här hänseendet beundrar stort – blir ofta sittande kvar i det där snåblåsta intellektuella landskapet, hur rätt han än har/hade i alla sina (youtubade) debatter med mer eller mindre compos mentis meningsmotståndare. Det är som om han aldrig fattade att det inte räcker med att bevisa att religiösa människor har fel, det räcker inte på långa vägar, vare sig vägen är bred eller smal.

En liten ögonblicksbild, men ett stort problem.

Jag stod och pratade i eftermiddags med Lisa och Kay (Kay är man, för att undvika missförstånd). Lisa berättade att en väninna till henne träffat en man socialt, “tycke” hade uppstått, men inget allvarligt hade hänt. Så började mannen i fråga bete sig lite underligt: till exempel att han dök upp på ställen där hon befann sig, utan förvarning, utan förklaring.

En kväll hade det blivit lite sent, lite fylligt, och på nåt sätt fick Lisas väninna med sig mannens jacka hem (utan mannen inuti den, alltså…). Hon beslutade sig för att söka igenom den. Vad hon hittade var en damstrumpa och en burk Viagra.

Lisa slog ut med händerna, i chock… Kay och jag tittade på varandra, lite undrande, för ingen av oss fattade först innebörden av detta. Tills Lisa bokstaverade det: mannen hade naturligtvis tänkt strypa och/eller binda fast hennes väninna och våldta henne.

Kay och jag reagerade som män. Med allt vad det innebär…

-“Ja men…”, började Kay. Och jag fyllde i med: -“Strumpan kanske var nån slags trofé…”. Och Kay fortsatte: -“…och alla använder ju Viagra nu för tiden, både unga och gamla…”. Och jag avslutade: -“Det finns alternativa förklaringar, trots allt…”

Jag ska prata med Kay i veckan om vad han tycker om saken, men jag själv både skäms och skäms inte för min reaktion. Att en (relativt) ung man bär med sig en damstrumpa och en burk Viagra i sin jacka är definitivt creepy, så enkelt är det. Men det är, eftertryckligen, inte ett brott.

Jag känner däremot skam för att jag inte omedelbart insåg hur jävla, inte bara creepy, utan hotfullt och fruktansvärt underminerande detta måste se ut ur en kvinnas perspektiv. Jag känner dock inte skam för att ett parallelt jag måste, kanske krampaktigt, hålla fast vid att en människa-vem-som-helst är oskyldig tills överbevisad. Överger man den principen väntar bara kaos.

Fråga: hur borde jag ha reagerat?