Glenn Greenwalds nya nättidning “Snowden News” “The Intercept“, startade idag. Och det ser ju lovande ut, det blir nog att återvända rätt så regelbundet.

Jag blev aldrig lyckligare än när The Pogues bröt sig in i lägenheten, slängde ut teveapparaten och ockuperade soffan i tre nätter. En trött konstform behöver tandlösa genier att vända den upp och ner. Likadant med punken.

Prosan också. En trött konstform, fastrotad i en trött teknologi. Men som heller aldrig kommer att dö, det är därför den måste överleva, även om den överlever i skuggan av visuella medier, kravet att berätta i scenografier. Att berättelsen bara vet vad berättelsen ser.

Jag tror man kommer att hitta mycket poesi i framtida arkeologiska utgrävningar, eller ingrävningar, av vår tid. Det har just kommit ut en utvalda Gottfried Benn på engelska, i översättning av Michael Hofmann, på Faber. Det är konstigt, men kanske signifikativt.

En återgång till den borgerliga romanens “write about what you know”…? Jag vidhåller nog min rätt att skriva om vad jag inte vet, även om det handlar om shopping. Men det är en brytningstid på gång, det kan inte fortsätta med detta blodlösa redogörande för händelser som må ha hänt eller inte hänt. Och, trots allt, jag tror att det kommer att hända på papper, inte online.

Jag vet inte tillräckligt om historien för att ha en åsikt om Amanda Knox och Raffaele Sollecito är skyldiga eller oskyldiga till mordet på Meredith Kercher. Men vad gäller Knox har det ju kommit såpass många ovidkommande aspekter med i spelet att sanningen kanske aldrig går att gräva fram.

En av dessa aspekter går att se i den rätt långa videointervju som Guardianjournalisten Simon Hattenstone gjorde med henne i Seattle i början av veckan, det var dagarna före domen fastställdes i högre instans igår.

För, om Amanda Knox nu är oskyldig, så måste det nog räknas till en av nackdelarna – om inte tragedierna – för henne, inte att hon är snygg och “foxy-Knoxy”, utan helt enkelt att hon är så uppenbart intelligent.

Det här, ser man, är en ung kvinna som är välartikulerad, lugn och sansad, hon har vettiga svar på alla frågor, förklaringar till allting, och hon ser frågeställaren rakt i ögonen när hon svarar, utan att darra på rösten.

Med andra ord, hon är uppenbart psykopat.

Det var, skam till sägandes, min första tanke när jag sett färdigt intervjun. Dömd för vem hon är, inte för vad hon gjort. Var har vi hört det förut?

Det har varit tysta perioder på Pressylta på sistone. Normalt strävar jag efter en daglig post, för det är ju en slags disciplin. Och är det fortfarande, tro inte annat.

På sistone skulle jag säkert skrivit något sarkastiskt om en Michael Booths kassabok (sorry, kassa bok) om de nordiska länderna (länk), eller om den (till slut) rätt fina intervjun med Hans Blix i ett SVT-program som heter ‘Min sanning’ men som kanske hellre borde hetat ‘Mina känslor som jag känner just nu när jag har känslor’.

Och typiskt nog skulle jag just försöka hitta länken till det där Blixprogrammet, när jag upptäcker att SVT Replay plötsligt ockuperats av Gay-VM…

So what else is new? Nothing.

Hur som haver. Min tystnad beror i mycket på att jag arbetar med saker som betalar pengar, och så länge ni freeloaders och kulturparasiter vägrar betala för nöjet att läsa Pressylta Redux så får ni fanimej anpassa er efter de produktionsförhållanden som råder. Tough doo-doo.

Håll fast i masten, dock. Grymmare tider kommer.

Det pratas (och jag väljer mina ord med omtanke) det pratas om hitlists och shitlists, detta med anledning av att Clintons lär ha ett helt spreadsheetdokument med fiender graderade 1-7, som i helvetet…

Själv har jag aldrig ens närt en tanke på att ha något sådant. Jag tror inte jag har några fiender, eller folk som gjort mig så illa att jag skulle börja mixtra med Microsoft Excel för att kunna komma ihåg det.

Däremot finns det en del (s)hitlists jag gärna skulle vilja vara med på, och Radio Islam är en av dem (tänker naturligtvis inte länka, men kan rapportera att den fortfarande ser ut som det är 1995…).

Det har alltid varit en källa till viss avund när jag råkat på kolleger som hamnat där som nåt slags “Israels nyttiga idioter”. Men jag vet inte hur man bär sig åt för att komma in på listan, om man skriver såpass (förhållandevis) lite om Israel som jag ändå gör. Det kanske finns en anmälningsblankett? Jag ska titta närmare och återkommer.

Jag hade ett voiceoverjobb idag i Ashford, Surrey (till skillnad från Ashford, Kent) (tacka gudarna att jag upptäckte misstaget i tid…) (sheeesh…!) och fick en lift tillbaka till stan av gamla polaren, v-o-kollegan Clara Andersson: rolig människa, suverän bilförare, och genial skådespelare.

Från Earl’s Court tog jag då 74:ans buss hemåt, den som paddlar sig ner för denna Luleälv av skitneon, flamsglitter och nyrikt tatterdemalion som är Knightsbridge och Harrods och Prada-dahling… Rikt är alltid vulgärt, och det är en sanning Marx aldrig vågade vidröra (Karl, alltså) därför att han aldrig tänkte färdigt tanken om kreditkort.

Jag kom till slut hem, till busshållplatsen vid Ockenden Road. Jag postade brevet jag tänkt posta sedan i morse, i en brevlåda som verkar förfärligt oanvänd, outnyttjad… Men historien tröstar mig med att “en öppen brevlåda måste tömmas”: därav postens privilegium. Frimärket är den medalj som kommer att pryda våra kavajuppslag i revolutionens gryning.

Om man tar sig igenom dagarna så hittar man alltid små framsteg, och förstås små bakslag. Man kan bokstavligen se hyacinten växa. Man kan bokstavligen se en tom plastkasse bli vansinnig i blåsten. Inget av detta bör emellertid hindra en från att göra gott, lösa korsord eller skriva böcker.

Mer sport… Det här handlar nog om en svår psykologisk knut i min personlighet, men å ena sidan föraktar jag högtidligt bergsklättrare och deras imbecilla “because it’s there”-nästan-filosofi. Å andra sidan älskar jag surfare som söker upp katastrofer som the black swell som just nu drar in över Europas västkuster.

Dom som klättrar Mount Everest är miljöovänliga rikemansbarn med hedge fund managers i släptåg. De som surfar vågorna är (historiskt) stillahavsöbor, krigsveteraner, hippies med dundertjack, samt utbölingar och excentriker (surfare har f.ö. många likheter med 60- och 70-talens ski freaks, dom som uppfann off-piste).

Bergsklättrare plågas av solen. Surfare är vänner med månen. Need I say more…?

Vad jag förstått – jag har inte skaffat en duglig VPN-server ännu, så såg det inte live – så förtjänade finländarna att vinna JVM-finalen. Har alltid gillat U-hockey, ända sedan Huddinge. Inga divalater, inget lippy, ingen cynism i tacklingarna, det är bara att dundra på.

Om ledarna tillåter det, vill säga, vilket de inte alltid gör… Jag vill gärna se i alla fall youtubeversionen, men det verkade vara mycket trängsel i (finska) försvarszonen…

Å andra sidan, Arsenal mördade Spurs i tredje ronden av FA-cupen. Här är en historia. En väldigt gammal vän, gymnasielärare, fanatisk Arsenalista, totalt urtrevlig. En fest för nåt tio år sen, vi står och snackar. Hans då 12-åriga son kommer plötsligt springande och säger: “Man United lost 3-0 to Norwich… Yay, yay, yay…!”

Hans far lägger handen på sonens axel, och säger: “We take no pleasure in that sort of misfortune, son… Only Spurs. We only hate Spurs. The rest don’t matter….”