* Från ett något abstrust resonemang till… något ännu mer abstrust. Som Michael Wolff påpekar idag, historien om den försvunna MH370 har allt, därför att den har ingenting. Välkommen till den nya anti-journalistiken.

* Å andra sidan inledde Eagleton sin Widdecomberecension väldigt kul: “One of the great calamities of Ireland, to be ranked alongside Jedward and the potato famine, is that St Patrick’s Day falls in Lent”.

* På tal om irländska nationaldagen (idag, alltså) så lär Siegmund Freud ha sagt att irländarna är den enda art av människor för vilka psykoanalysen inte skulle göra någon som helst nytta… (Källa)

Jag har alltid haft svårigheter att förstå religion, bokstavligt och milt uttryckt. Men jag gör mitt bästa.

Nu står jag inför ett nytt conundrum som jag hoppas någon kan hjälpa till med. Den utmärkte Terry Eagleton skriver idag en recension av torypolitikern Ann Widdecombes ‘Sackcloth and Ashes’. Vilket är en bok som jag aldrig i livet skulle kommit mig för att läsa, i och för sig, men Eagleton är som vanligt på sprudlande teologiskt humör, och sågar och prisar i mer eller mindre lika proportioner.

Men i slutet av recensionen säger Eagleton detta, och det är en utpräglat romerskt-katolsk poäng, som jag förstår det: “One must also convict this most orthodox of Catholics [Widdecombe alltså] of rank heresy. She writes more than once of God being ‘offended’ by sin; but being offended involves a change of state, and God cannot change any more than he can brush his teeth. A few quick Hail Marys seem in order.”

Men om Gud inte kan gå från ett tillstånd till ett annat – som jag fattar “change of state” – hur kan hon då förlåta synd? Hur kan hon då “höra” bön? Om Guden inte “svarar” på mänsklig religiös aktivism i någon tillståndsförändrande mening, vad är då religion annat än ett fruktansvärt omständligt att säga “So long, and thanks for all the fish”…?

En Gud som har stängt av mobilen? Vad i hela friden – to coin a phrase – är då katolska kyrkan till för? Jag bara frågar.

Del 2, söndag: Jag ska försöka förklara närmare vad jag menar, även om jag nu far ganska långt ut på okända teologiska vatten.

En troende begår en synd. Men fram till det ögonblick han/hon knäfaller och ber Gud om syndens förlåtelse så gör den allseende Guden inte något annat än att notera att synden begåtts; Gud förhåller sig väsentligen som iakttagare, dvs som neutral och framför allt passiv i fråga om både synden och syndaren. Det är inte förrän i det ögonblick som bönen om förlåtelse når fram till Guden, i det ögonblick hon “hör” bönen, som Gud har att ta ställning till att antingen förlåta eller fördöma. Vilken hon än väljer så är det ofrånkomligen en aktiv handling, det ligger ju i väljandets och ställningstagandets natur. Gud har alltså gått från passiv iakttagare till aktiv deltagare vad gäller syndens verklighet och syndens konsekvenser.

Märk väl att jag här helt utelämnar prästens/kyrkans rent förmedlande roll i den här processen. Det tycks mig ovidkommande för resonemanget, eftersom (Eagletons påstående om) Guds oföränderliga tillstånd rimligtvis inte påverkas av någon prästerlig eller teologisk intervention. Det är en “hädelse” att påstå något annat, kort och gott: take it or leave it. Men, som sagt, hur kan den processen från passiv till aktiv utgöra något annat än att gå från ett tillstånd från ett annat? Hur kan man då för övrigt också påstå att det existerar något sådant som “Guds vilja”? En vilja är en akt. Om Gud inte kan känna upprördhet över synd (som Widdecombe påstått, tydligen felaktigt) varifrån har man då hämtat begreppet dies irae? Och så vidare, och så vidare.

Jag kan tänka mig invändningen att jag antropomorfierar Guden, och ger henne alltför mänskliga attribut, såsom valfrihet och vrede. Det är mycket möjligt. Men invändningen kvarstår. Gud är kärlek, hör man ofta. Men om Guds kärlek är ett oföränderligt tillstånd, något ej förhandlingsbart via bön, vad har då syndaren att oroa sig för?

Del 3, senare söndag: Det är för övrigt den där intervallen (“Guds passiva iakttagande”) som utspelar sig mellan syndens förövande och syndens förlösning (förlåtelse/fördömande) som gör att många icketroende har sådana rent mänskliga problem med religionen, inte bara logiska och filosofiska. Det finns i den fördröjningen en likgiltighet gränsande till inhumanitet, ett uppskjutande av domen tills den anklagade har förklarat sig skyldig. Människan sätts på vad alla busiga barn här över känner till som the naughty step (halvvägs up the wooden mountain to Bedfordshire): orörlig, skuldmedveten, fastbunden av föräldrarnas förfärliga tystnad, ända tills den stund man “kommit på bättre tankar”, dvs alla gulagers och omskolningslägers slutliga examensprov.

Europa vid tiden för Karl den Stores död år 814.

Det gläder mig att meddela att sonen har ärvt min lätt erotiskt färgade kärlek till kartor, han postade nyligen denna på Twitter (@Joe8Bit).

Man får väl konstatera att Kalle till slut gjorde rätt bra ifrån sig, imperiemässigt, och det fick mig att tänka på ett avsnitt ur mina förfelade memoarer (som kan laddas ner till höger) i vilket jag listar “ett urval händelser, begivenheter och intermezzon som alla karaktäriseras av det faktum att jag inte var med”, till exempel nummer…

8. När Karl den Store, som var en förvånansvärt blygsam man, försökte få sin titel ändrad till något inte fullt så pampigt – särskilt med tanke på att hans far hette Pepin den Lille. “Aldrig att jag skulle satt min fot i kyrkan den julen [år 800] om jag vetat att påven skulle göra mig till kejsare,” klagade han till den frankiske historikern Einhard. Men gjort var gjort. När han återvänt till Aachen lite senare sammankallade han sitt koncilium och bad dem komma fram till något mer passande. Man arbetade i månader på problemet. Det gällde att hitta en titel som antydde Karls anspråkslöshet utan att för den skull falla in i en falsk blygsamhet, som ju bara skulle göra saken värre. “Karl den Bra”? “Karl den Alldeles Utmärkte”? “Karl den Bäste Vi Har, I Nuläget”?

Det gick förstås som det gick. I sin beundranvärda men kanske något naiva strävan att skapa, inte bara ett politiskt och militärt, utan ett intellektuellt centrum för det frankiska riket, glömde Karl bort att intellektuella kan i princip sitta hur länge som helst och fundera ut bättre lösningar på problemen, under tiden brukar problemen lösa sig själva ändå. Hade han en gång blivit tilldelad titeln Karl den Store så borde han inte blivit så förvånad över att hans undersåtar började ta för givet att Karl, ja han var onekligen “stor”, som det sas: en stor kejsare, en stor krigsherre, en stor gestalt på den europeiska scenen. Faktum är att få eller inga som följt hans karriär svävade i något som helst tvivelsmål om hans storhet, minst av alla påven Leo III själv.

Inget enda av konciliets förslag fann någon ynnest hos kejsaren. “Karl den Högst Kompetente”? Och månaderna gick. “Karl den Långt Ifrån Oduglige”? Och månaderna blev till år, och under tiden tog Karl emot undersåtar och delegationer och ambassadörer som alla hälsade honom med orden “O Carolus Magnus!” och till slut orkade han inte bråka längre, utan accepterade sin storhet med en trött handvifting uppifrån tronen. Men hela livet ut, särskilt under ensamma stunder, kunde han komma på sig själv med att tänka: -“‘Karl den Store’…? Jo-jo, det låter något det…”

Al-Jazeera håller tydligen på med en dokumentär – enligt Daily Telegraph – som slutgiltigt visar att det var Iran, genom PFLP-GC, som låg bakom Lockerbie. Libyen och al-Megrahi var en sideshow (“…politics… money…” som Gaddhafis son Saif sa, med en trött axelryckning, i en teveintervju). Telegraphartikeln är ett nästan perfekt synopsis för Allan Francovichs film ‘The Maltese Double-Cross’, som jag säkert skrivit om hundra gånger. Jag anar ett sardoniskt leende inunder Allans mustasch, där han sitter i sitt klipprum i någon himmel.

PS: Mer information om al-Jazeeras dokumentär här.

…är ett trevligt ord. Detta från en serie fina fotografier från Paris vid mitten av 1800-talet i Slate.

Sargade veteraner bland er vet att jag länge – alltför länge – närt planer på att ge ut mina gamla böcker igen. Ingen av dem finns längre i tryck, de är knepiga att få tag i antikvariskt, och dessutom har ju rättigheterna sen länge återgått till mig. Alla utom Ericssonboken, som jag håller på att uppdatera, kan ges ut “as is”, utan några ändringar.

Jag har ambitionen att ge ut dem både som PoDs och som eböcker. Det förra verkar vara en ganska okomplicerad procedur, exempelvis via www.publit.se. Man skickar helt enkelt in ett “förstörsexemplar” som skannas in, varefter man väljer omslag, papperskvalitet och pris. Boken säljs sedan antingen på konventionellt vis genom återförsäljare (via ‘Bokrondellen’) (där alla böcker som kommer från vänster har förkörsrätt, boom-boom…!) eller genom en widget direkt här på Pressylta. Enkelt och smärtfritt, relativt, och det kostar omkring 1500 bagare per bok.

Det blir aningen mer tekniskt problematiskt med ebok, och vad gäller ett av problemen vill jag gärna be om läsarnas input. Publit.se använder ett format som heter ePub, som inte funkar på Kindle. I vilken grad representerar detta ett problem – stort eller litet? Eftersom Amazon (ännu) inte finns i Sverige så borde kanske Kindle vara rätt ovanlig, eller…? Vilken ebokläsare skulle ni sagt är vanligast? Använder de ePub-formatet? Överiga tips och råd mottages med taxamhet.

(Fotnot: Gagset med rondellen funkar ju inte…! Sverige verkar vara som USA i det här fallet: first-come-first-served. Här är det den som kommer från höger som har förkörsrätt, så jag trodde det var tvärtom i högertrafik. Sorry. Men det hade varit roligt, om det vart sant… Ett konjunktivt skämt, liksom…)

Den sista av LRB:s tre vinterföreläsningar (efter James Wood och Mary Beard) är Andrew O’Hagans text idag om sitt samarbete med Julian Assange, som spökskrivare för den självbiografi som aldrig blev, men ändå blev, när Canongate publicerade det första utkastet mot Assanges vilja. Just därför att O’Hagans text är så balanserad och saklig, och hans egen roll såpass förtänksam och tålmodig, blir porträttet desto mer brutalt i sin ärlighet. Till slut får den liksom den effekten att den utmanar Assange att inte reagera instinktivt och göra O’Hagan till ännu en fiende. Dom som följer Assanges twitterfeed (det gör inte jag, livet är för kort) vet nog om han antagit den utmaningen eller trotsat den.

Jag är sedan länge, länge en keen student av det psykodrama som är Niklas Wikegård. Här är han om Sveriges seger över Finland.

Jag skyller på Gabrielle för detta. Det var hons fel.

Och jag tror fanimej det är den näst intressantaste rubriken jag någonsin satt på en bloggpost: vinnaren i den kategorin kommer ju alltid att vara denna.

Men jag har just nu insikt i två stora projekt under genomförande – och jag fattar bara inte hur folk tänker… Den ena är en stor reklamkampanj (där jag har en voiceoverroll) och den andra är ett massivt designprojekt (där jag agerar copywriter).

Jag jämför dessa båda med ett byggprojekt som ägde rum utanför mitt arbetsfönster för en hel del år sedan, för samma sak verkar utspela sig. Vad som hände var att man rev en “gammal” skola (byggd på 60-talet!) för att ersätta den med en ny. Bygglaget och ingenjörerna kommer då in och börjar jobba enligt ritningarna. So far so good.

Men grejen är att ingen av dem verkar hålla på med sitt jobb i mer än sådär tio minuter. En gubbe kommer med en grävskopa och börjar gräva ett hål. Fem minuter senare kommer en projektledare och säger åt honom att börja gräva ett hål på en helt annan plats, tjugo meter bort. Och det gör han. Två dagar senare ser jag grävskopan tillbaka vid det första hålet. What’s going on…?

Jo, sa en av de boende som protesterade mot nybygget och som själv råkade vara projektledare, det är så stora byggprojekt går till. Det är en slags organiserad improvisation. Man utnyttjar arbetskraften momentärt, enligt akutvårdsprincipen triage från första världskriget: lös det allvarligaste problemet först. Paniken satt i system, alltså…

Det är likadant med mina två pågående projekt. Jag har aldrig sett ett reklammanus gå igenom så många ändringar under så kort tid. Och det handlar precis på samma vis om panikreaktioner. Ingen tänker, alla reagerar. Alla hör, men ingen lyssnar.

Reklammanus är en specialistgenre som ingen annan, varje ord vägt på guldvåg. Men alla skulle må bättre – projektet skulle må bättre! – av att bara ta ett djupt andetag, chillax, och börja om från början. Men det verkar omöjligt, för alla bara rusar från hål till hål.