Är det nån som vet varför jag just idag får en herrans massa träffar på min nyliga post om Svenskan och Palmemordet…? De har inga “referring links”, någon av dem, så det verkar inte vara något twittrigt eller facebookigt… Bara undrar…
Barney Ronay på The G är en duktig fotbollsskribent, han skriver idag (eller snarare i morgon, i papperstidningen…) om Man Uniteds nergång under David Moyes ledarskap.
(Stilvarning dock: som nästan alla sportskribenter på de seriösa tidningarna har Ronay en tendens till overwriting, med till synes lyckliga formuleringar som till slut ter sig aningen olyckliga: “But for now [Moyes] still looks like a man trying to navigate the Martian criminal underworld with a boy scout compass and a map of rural Buckinghamshire”… och sånt…)
Men Ronays poäng är sund. Vad som hänt med Man United den här säsongen är en blandning av väder och klimat, så att säga. Moyes gjorde sig inte populär i omklädningsrummet genom att ta med sig sin egen stab och slänga ut det gamla beprövade Fergusongänget. Hans taktiska sinne går sannerligen att ifrågasätta, särskilt som den tillämpas på ett åldrande lag (van Persie är 30, Rooney inte långt därifrån). Och så vidare.
Men också klimatförändring i den meningen att United fortfarande liksom spelar på 1990-talet, när de mer eller mindre ägde den nya Premier League och Ferguson kunde skapa ett klassiskt fotbollslag med Beckham som omslagspojk. Den eran är över, punkt slut. United har ägare som suger all cash ur klubben som A-lagaren ur ciderburken, och därmed hindrar de storköp som i sommar måste ersätta passagerarna och några av åldringarna.
Tragedin Arsenal handlar egentligen också om väder och klimat bådadera. Skadorna, jovisst, suck. Özil är en briljant spelare att hoppa in vid 60 minuter, men han är ingen 90-minutersspelare. Och så de klimatpsykologiska faktorerna – som måste härledas till Wenger – som gör att man varenda jävla mars-april ser Arsenal kollapsa som någon som försöker navigera den undre världen på Mars med en scoutkompass och en karta över nedre Tjotahejti.
Arsenal följer inte normen på det viset som Tre Kronor brukade göra: spelar dåligt mot dåliga lag, och bra mot bra. Arsenal spelar (oftast) fantastiskt mot svagt motstånd, men under all kritik mot kvalitetslag (som Everton nu i helgen) (där dom i princip pinkade bort fjärdeplatsen och Champions League nästa år) (för första gången under Wengers 17 år). Arsenal är så klart inget dåligt lag. Det som smärtar, det som rister i själen, är att de är mediokra.
Seymour M Hershs nya avslöjanden, just publicerade i LRB, kan man väl inte se som annat än sensationella. I korthet: det var inte Assadregimen utan Turkiet och regeringen Erdogan som låg bakom sarinattacken strax utanför Damascus i augusti i fjol.
Motivet? Assadregimen hade haft överhanden i konflikten under flera månader och läget såg mörkt ut för Turkiet, som helst av allt vill ha en egen klientstat i Syrien. Och med en eventuell seger för Assad i konflikten skulle dessutom tiotusentals jihadister – nu understödda av USA, Turkiet och Saudarabien – inte ha någonstans att ta vägen, och skulle med all sannolikhet vända sig mot just regeringen Erdogan och hans “sekulära” islamstat. Sarinattacken var ett sätt att försöka få Obama över “den röda linjen” och bomba Assad. Det missyckades, bl.a. på grund av att amerikanska militärledningen redan då visste (genom en rysk läcka) att sarinen inte överensstämde med de lager man visste Assad satt på, och de gjorde sina röster hörda i Vita Huset. Obama lät kongressen rösta, som den försiktighetens och legalitetens man han försökte framstå som… I själva verket visste han mycket väl att Assad inte hade något med sarinattacken att göra.
Om man är intresserad av regeringen Erdogan och Turkiet just nu så ska man dessutom läsa en oerhört informativ recension i NYRB av Christopher de Bellaigue, som bland annat skriver om den något sinistre, oerhört inflytelserika prästmannen Fethullah Gülen och dennes konflikter med Erdogan.
Inte visste jag att Game of Thrones utspelar sig i Västerås… Men så tittar jag inte så mycket på teve heller…
Min bloggrulle förändras eftersom… Värt att notera, först, är att Bengt O nischifierat sig i meningen att Flarnfri finns kvar, men att de Europacentrerade texterna hamnar i en separat blogg Euroflarn, som av någon underlig anledning är co.uk-registrerad. Kanske för att vi är sådana Euroentusiaster…! Bernur förlorade sin plats för att det inte riktigt var för mig, medan jag på tok alldeles för sent inkluderat Gabrille RW:s blogg. Andra behåller sin plats i rullen trots att de postar glaciärt: Gunnar Wall och Håkan framför allt, men vad gäller Erik måste man ju prenumerera på Missiverna varje torsdag – gör det nu!
Alles Ständische und Stehende verdampft, alles Heilige wird entweiht, und die Menschen sind endlich gezwungen, ihre Lebensstellung, ihre gegenseitigen Beziehungen mit nüchternen Augen anzusehen…
Och då hade Karl Marx inte en aning om att ManU skulle spela oavgjort mot BayernM… Sheeesh…!
I ett liv som allt oftare tar allt absurdare svängar ska jag i morgon auditionera för kung Lear… nej förlåt, Fireman Sam, var det ju… Bara tre repliker, men jag behöver lite översättningshjälp:
Three-legged race… “Trebenslöpning/en” säger mitt lexikon… Går det att säga “trebenslopp/et” också?
A hard act to follow… Vad finns det för svenskt idiomatiskt uttryck? Eller måste man vara bokstavlig: “…svår att ersätta…” liksom?
Michael Cheeseburger
Boris Palsternak
Paul Theroux
René Chark
Max Bröd
Francis Bacon
Salami Rushdie
Jean Rhys à la Malta
…då skriver jag bl.a. copy för Paul Cocksedge Studio, som idag lanserat sitt andra Kickstarterprojekt: The Double O’s… Rätt fiffigt, om man är cyklist. Vilket jag inte är, alls. Raka motsatsen, snarare…
Biff Rydberg
Merete Mozzarella
Semla Lagerlöf
Kar de Mumma
Dan Korn
Alexis Kiwi
Frans Eemil Sillanpää
Mikael Agrikola
Aksel Sandemose
Carl Jonas Love Blodpudding
(PS: Den sista var bara påhitt. Nästa stilövning: “Internationella författare som mat”)
