En utmärkt artikel av Chris Hall på AlterNet (via Salon) om “den nya nya ateismen” i USA, som ser ateismen inte som ett ändamål i sig utan som ett väsentligt inslag i kampen för social rättvisa. Richard Dawkins, Sam Hall och Christopher Hitchens, menar man, bröt ner barriärerna under den nya ateismens storhetstid c:a 2003 till 2007, framför allt genom sin kompromisslöshet. Men den rörelse som växt sedan dess ser ateismen (“att vilja tala om verkligheten”) som en utgångspunkt för en förnuftsbaserad kritik av könsroller, fattigdom, skola, osv. En del av de “gamla” nya ateisterna har invänt att detta handlar om ett slags mission creep, att tunna ut religionskritiken. Men snarare bör man väl se det som en välkommen expansion av den kritiken in på alla möjliga ideologiska och dagspolitiska områden. Och för övrigt tror jag Hitchens själv skulle betraktat den här utvecklingen som något helt och hållet positivt.

Michael Calvin, sportkrönikör i Independent, skrev igår ett sanningens ord om FIFA och VM i Brasilien. Och han skrev det t.o.m. innan Sunday Times publicerade bevisen för hur bin Hammam köpte VM åt Qatar för många miljoner i mutor  (Guardianlänk, ST har betalvägg). Det är, för femtielfte gången i rad i de här sammanhangen, fullkomligt chockerande läsning.

Det har gått så långt med FIFA nu (och IOS ska vi inte prata om) att “något måste göras”… denna maktlöshetens kärnfras. Maktlöshet därför att de enda som i praktiken skulle kunna göra något åt det är de nationella förbunden, som FA och SFF, att de hittar sin ryggrad och säger basta bastante. Eller, fåfänga tanke, att spelarna och klubbarna själva bojkottar framtida VM tills en genuint transparent organisation uppstår ur den sörja av fåfänga, girighet och korruption som nu är FIFA.

Jag menar, bara något sådant som att Sepp Blatter ber om fred på jorden under de VM-veckor under vilka 157,000 soldiers and FBI-trained riot police have been ordered to keep the peace. They will be supported by Israeli-supplied drones, 48 aircraft, 20 warships and 60 fast-response vessels such as speed boats. Twelve military command centres have been set up across the country and 36 ground-to-air missile batteries, purchased from the German army, have been deployed.

Det är hög tid att avskaffa FIFA.

PS: Simon Jenkins on the nail, som vanligt, här.

När man har varit ute på gatorna såpass mycket som jag har varit under de senaste åren – bland folk och fä, kreti och pleti, spartacister och atenare, busar och hjältar, idioter och genier, de många och de få, vänner och fiender, hoi polloi och hej-på-dej, barhuvade och hattade, försvunna och hittade, nakna och förklädda, bönder och gatsopare, flickor och pojkar och ladyboys, sunkare och pampar, runkare och svampar, samt en och annan svensk turist – så går det inte att hjälpa att man till slut formar en genomsnittlig bild av hurdan mänskligheten egentligen är, till sitt innersta och genuinaste väsen.

Rätt snäll. Ganska nyfiken och frågvis. Tycker om ett skämt. Aningen korkad.

Charles Darwin spelade hockey! Yowza…!

Han lirade tydligen i skollaget, det skrev han i ett brev till sonen, som just börjat på samma skola: “My Dear Old Willy… have you got a pretty good pond to skate on? I used to be very fond of playing at Hocky on the ice in skates.”

Man undrar ju lite grand vad laget hette… Shrewsbury Monkeys? Och vilken position han spelade: jag tror han var en ganska robust och pålitlig back, och absolut given i power plays.

Jag fick syn på ordet “hen” i en AB-rubrik alldeles nyss (vägrar länka) och mitt hjärta sjönk som en sten… Jag har tjatat om detta förut, men vi får väl dra det ett varv till.

“Hen” är i grund och botten ett orwellskt språkligt projekt. Som sådant är det alltså egentligen den diametrala motsatsen till “politisk korrekthet”, dvs de språkligt-etiska processer som sakta men säkert – och med all rätt – tvingar ord som “neger” (och värre) ut ur vår vokabulär, eller åtminstone ganska framgångsrikt förvandlar dem från socialt acceptabla till socialt oacceptabla. Det är alltid så språket utvecklas och blomstrar, i allt från vokabulär till syntax till ändelser: det fäller, det gör sig av med, det skär bort.

Det är alltså inte bara den genuspolitiska aspekten av ordet “hen” jag invänder mot (jag ska återkomma till det) utan just det att ordet representerar något som Orwell helt riktigt förstod som anti-spåkligt, och därför anti-mänskligt, detta newspeak som gjorde “krig” till “fred” och “frihet” till “slaveri”. Det är ett artificiellt, inte organiskt, sätt att anpassa språket (och därmed tänkandet) inte till en ny verklighet, märk väl, utan till en viss hegemonisk föreställning, i detta fall om kön och könsroller.

Mina rent språkliga invändningar är alltså två till antalet: (1) Att i princip införa ett påbud om att ta en artificiell konstruktion i användning går tvärtemot, inte bara språkets natur, utan allt som vi inmundigat med den demokratiska och frihetliga modersmjölken: att i Orwells anda aldrig låta andra avgöra vilka ord som vi får använda, och hur. (2) Detta gäller så mycket mer när det handlar om ett ord som inte bara uppfunnits av snävt genuspolitiska skäl, utan ett ord som berövar oss två precisa ord – och ger oss ett imprecist i stället…!!! Det kan knappast bli mer anti-språkligt…

Jag hör kanske inte till dem som avfärdar hela genusvetenskapen som the biggest and most successful fraud ever practised on a patient world, som Henry James sa om Shakespeare. Men jag står fullkomligt och orubbligt främmande för den här nyliga trenden att försöka lösa könsrollsproblematiken genom att göra sig blind för könet. Inte bara i ordet “hen” utan i dessa förfärliga och upprörande försök att göra barn till “könsneutrala” brickor i detta motbjudande genusteoretiska spel. Jag skrev bl.a. så här om det en gång:

…jag drar en gräns vid folk som spelar ut sina vuxna genusteorifantasier på bekostnad av barn som inte gjort något annat ont än att ha dessa ideologiska busar till föräldrar. Ursäkta språket, men könsneutrale Linus vill inte säga barnens kön beroende på att han själv råkar vara både f***a och k*k på samma gång. Det här är den vidrigaste, maktgalnaste form av vuxenskap jag någonsin sett: ett manipulativt och känslokallt förtingligande av en grundläggande mänsklig relation, den mellan föräldrar och barn.

Jag hör med andra ord till dem som anser att det bästa sättet att bryta ner fördomar och ändra sitt beteende och sitt tänkande är att konfrontera verkligheten, inte göra sig blind för den. Jag avskyr ordet “neger” (och värre) men anser att det ska stå kvar i de gamla Tintin-böckerna, därför att det är en direkt och fruktbar inbjudan till kritiskt tänkande, för oss själva och framför allt för våra Tintin-läsande barn (är de gamla nog att läsa Tintin är de gamla nog att fatta skillnaden mellan då och nu och rätt och fel, det är bara att prata med dem…).

Likadant är jämlikheten mellan könen – specifikt kvinnoförtrycket i alla dess deprimerande former – något som är en självklar och omedelbart relevant fråga för mig, praktiskt taget på daglig basis, som det är för många andra män. Men så fan att jag tänker acceptera att en “neutralisering” av könsskillnaderna, att dra en ridå framför en plågsam verklighet, att blissful ignorance skulle vara lösningen. Det tar ifrån oss själva möjligheten att observera, tänka och reflektera, reagera och agera, dvs möjligheten till kritik. Det är att stänga, inte att öppna. Det är en låsning, inte en befrielse.

Av Perry Anderson ska man läsa allt man kommer över, enligt min mening. I LRB skriver han ofta långa, informativa essäer om den inrikespolitiska dynamiken i länder som Indien, Brasilien, Frankrike. I senaste numret handlar det om Italien, vars inrikespolitik hos utomstående så ofta “höjer ögonbrynen så till den milda grad att de slutar som hår som reser sig i nacken” (© G. Pettersson). Inte minst har texten en viss relevans i dessa Europavaltider. Anderson avslutar med observationen att Italien inte är, som klyschan så gärna vill få oss att tro, “en anomali inom Europa. Den är snarare ett koncentrat av det”. Lång men givande läsning.

Riksdagshusbranden 1933 är ett ämne som fängslar många, mig inkluderat, därför att det är en nästan övertydlig demonstration av konflikten mellan historisk verklighet och konspiratoriskt tänkande/agerande. Richard J Evans – Cambridgehistorikern vars hjältegloria säkrades med den kliniska nedmonteringen av vad som återstod av David Irvings rykte – recenserar i senaste LRB en ny bok som försöker återupprätta Bruna Bokens anklagelse att det var nazisterna själva som låg bakom branden.

Recensionen är inte bara en mycket läsvärd översikt över kontroverserna, den visar också till slut att den överväldigande bevisbördan fortfarande talar för att van der Lubbe agerade ensam. Och därmed på sätt och vis att den “funktionalistiska” tolkingen av nazismen fortfarande har övertaget över den “instrumentalistiska”, dvs. att nazisterna i mycket agerade opportunistiskt snarare än att “allting var ett avsiktligt resultat av Hitlers planer,” som Evans skriver.

Ett intressant, och samtida, parallellfall i Sovjetunionen var mordet på Kirov 1934. Många vill än idag mena att Stalin låg bakom dådet, bl.a. Chrustjov lutade åt den tolkningen. Men det finns också mycket som talar för att mordet på ett liknande sätt var en “lycklig” händelse som Stalin inte var sen att utnyttja för sina egna ändamål. Det kunde i så fall har rört sig om ett svartsjukedrama: mördaren Nikolajevs flickvän var Kirovs sekreterare, och Nikolajev ska ha misstänkt att de hade en affär.

Har allt detta då någon egentlig betydelse idag? Saul David skriver i dagens The G bland annat om Lusitania och vikten av att ständigt försöka lägga ny dokumentation till vad vi vet, eller tror oss veta. Hans svar på frågan är inte bara ja. Det är absolut nödvändigt, menar han.

Vi har diskuterat det här med tveksamma namn på bolag förut (se bl.a. här) men detta syns mig tondövt så det räcker. Ursäkta kvaliteten på bilden, det var för ett par timmar sen, jag låg i ytterfilen på Mare Street.

But you get my drift… Var det ingen som reagerade när dom pantade den URL:en… axiseurope.com…

Fjärde Riket online. Och inte bara det, Fjärde Riket dessutom uppklätt med en ovanligt meningslös corporate philosophy-tjosan om embracing diversity och diverting embracingness… Goebbels skulle svimmat.

Torsten K skriver om aprildikter och nämner förstås öppningsraden i Eliots The Wasteland: “April is the cruellest month…”. Jag har tänkt på den dikten ett bra tag, inte för att det är april, utan för att jag funderat på vissa diktares, och deras dikters, diktion. Det blev mycket “dik” där, men jag menar alltså deras uttal, deras sätt att göra sig tydliga.

Jag är en stor beundrare av Fiona Shaws läsning av dikten, i samarbete med regissören Deborah Warner. Den finns i massor av versioner, bland annat som app. På Youtube finns i alla fall första delen, “The Burial of the Dead” (se ovan). Jag är för övrigt också stor beundrare av Fiona Shaw, en skådespelare som syns mig av mer europeisk karaktär än brittisk (eftersom hon är irländsk, doh…). Inte minst i det att hon framgångsrikt gett sig på den europeiska repertoaren, Mutter Courage inte minst (och det är inte många brittiska skådespelare som klarar den rollen, det kan jag lova…).

Hur som helst, hennes läsning av The Wasteland gör mig konfunderad, och det är nog mitt eget fel. Någonstans djupt nere i min luggslitna, hundörade och ödsliga själ har jag alltid hört The Wasteland läst med mansröst, detta trots att så många av rösterna som befolkar den tillhör kvinnor. Jag tror inte det har så mycket att göra med att man liksom vant sig vid t.ex. Eliots egen, karaktäristiskt snörpmynta angloamerikanska stämma, eller för den delen andra manliga läsares.

Men då återstår egentligen bara att det är något i dikten själv som gör den i mina öron mansröstad, och därmed att jag dras med en massa sexistiska idéer om att undergångsvisioner inte kan levereras av kvinnor, inte ens som uttolkare av dem. Jag vägrar tro att det är sant.

Det kanske är Eliots fel…? Jag gjorde en gång en distinktion mellan demokratiska och odemokratiska diktare, i alla fall om man kan synonymisera de orden med “inklusiva” och “exklusiva”. Tranströmer är urtypen av en demokratisk poet. Man samtalar med honom vid köksbordet och han säger att du har väl också sett hur stjärnbilderna stampar i sina spiltor, du var ju med när vi öppnade de där fönstren i Venedig, och så vidare.

Eliot är då för mig urtypen för exklusiva diktare (och distinktionen har självklart ingenting att göra med deras kvaliteter som diktare, det är bara en slags taxonomi i sidled, om man säger så) och The Wasteland är ett gott exempel på det. Det finns inga köksbord hos Eliot, inga erfarenheter eller visioner som Eliot ens antyder skulle kunna vara gemensamma för oss båda. Han har inga problem med att folk läser honom, inte ens judar, men i den acceptansen tar “samtalet” med honom också slut.

(Antisemiten Ezra Pound är tvärtom. Trots Pounds halvbildade, långdragna utflykter i de språkliga och politiska marginalerna, så var han en helt igenom generös diktare, och naturligtvis ofta en misslyckad sådan. Eliot misslyckades aldrig.)

Men då är vi ju tillbaka i ett slags sexistiskt tänkande igen. Varför skulle kvinnor inte kunna skriva eller läsa med exklusiv diktion? Eller, vänta nu… Är det i själva verket för att Fiona Shaw inte läser dikten utan skådespelar den, och därmed per definition gör den inklusiv, som det känns lite främmande? Men om en man hade skådespelat den, då…? Nu är jag riktigt konfys. Jag tror jag släcker lampan och somnar.

Ursäkta den här tsunamin av texter, men jag tänkte det kanske kunde fungera som en liten födelsedagspromenad bland panelerna… Det ser ju lite dumt ut utan illustrationerna och designen (gjord av John Bury) men vafan, det är ju onsdag.

För en av illustrationerna hade jag förresten letat upp ett gammalt exemplar av svenska Illustrerade Klassikers “Hamlet”. Vi riggade upp en ruta med Ofelia och den svenska versionen av “Oh, what a noble mind is here o’erthrown…” (tror jag det var) och bad besökarna gissa vad det handlade om.

En sak jag inte visste förrän alldeles häromdagen var att det finns “spökroller” i Shakespeare, dvs. rollfigurer som han glömde ge repliker åt…! Beaumont i Henrik V, the Mercer i Timon av Aten, och Petruchio i Romeo och Julia. Den senare brukar ibland få repliken “Away, Tybalt!”… men det är också allt. Skulle passat mig perfekt.

Jag säger “perfekt”, för idag spelade jag in min Fireman Sam…. God’s teeth, som Shakespeare sa…! Två timmars totalkoncentration på en något efterbliven brandman. Och hela storyn är till för 2-5-åringar (jag trodde det var en något äldre målgrupp, faktiskt) så det gällde att vara rent obscent hurtig och energisk och uppmuntrande… Jag klarar inte hurtig i för stora portioner, som ni vet.

Hur som helst, vi kör ett snabbt förhör på Shakespearetexterna fredag morgon klockan 9:30, sal 4A, vässade pennor, lunchkuponger gäller.