En av Gustaf Ericssons gamla bekanta från 1910-talet, när han bl.a. arbetade på Folkets Dagblad, var Sixten von Gegerfelt, som då tillhörde den “salongsbolsjevikiska” kretsen kring Ture Nerman.

von Gegerfelt bosatte sig så småningom i Sovjet och blev från tidigt 1932 en av de två svenska rösterna i Radio Moskvas utlandssändningar (den andra var svenskfödda Tanja Sternina). Under andra världskriget var han känd för svenska lyssnare som “Snuviga Sixten”.

Det finns för övrigt anledning att tro att Moskvas nordiska radiosändningar under kriget (de sände även på norska) hade ett minst lika stort inflytande som BBC:s, men tyvärr har ingen ännu undersökt den svenska sidan av saken, till skillnad från den norska (se recension här).

Sixten von G var av allt att döma en charmerande och karismatisk människa. Han var under större delen av sitt liv gift med en smått legendarisk f.d. Kominternagent, Annie Engels. Jag hittade ett roligt och intressant samtal om allt detta sänt på Rysslands Röst, som stationen nu heter, vid dess 75-årsjubileum.

Där berättas bland annat: “När Sixten kom tillbaka till Sverige i början av 70-talet blev han sjuk, och alla i personalen på sjukhuset blev hänförda av hans intellekt och humor, särskilt en viss sjuksyster Märta. Kan ni tänka er att det gick så långt att hon, som var helnykterist, ordnade en hel bar i hans rum och till och med gjorde groggar åt honom!”

Way to go, Sixten!

Det känns, som alltid, tomt efter VM-finalen.

Och det är hela 34 dagar kvar till säsongstart. (Arsenal har köpt in Alexis Sanchez från Barcelona, förresten). Was tun? Cricketen är inte särskilt inspirerande just nu. Och golf är ju inte ens en sport.

Visst var det ett bra VM, inte minst i det att man såg fler mål än någonsin (171 tror jag det var). En av de mest pregnanta intervjuerna såg jag så sent som igår, strax före finalen. Jens Lehman pratade om tyskarnas Brasilienmatch och hur spelarna i halvtid kommit överens om att inte spä på i onödan, inga tunnlar, inga klacksparkar, helst inte så många fler mål: 5-0 räckte så det blev över.

-“Det är ju rätt enastående,” tyckte den (engelska) intervjuaren. -“Inte alls,” sa Lehman, “Det är vad tyskar lär sig av sina föräldrar: aldrig vara arrogant, aldrig stoltsera, aldrig skryta…”

Skillnaden med engelsmännen är alltså att de senare har all anledning att vara blygsamma.

Det var roligt att Tyskland vann också för att det tjänar som en bekräftelse på det kloka i förbundets beslut, från så där tio år sedan, att bygga om tysk fotboll från grunden, i allt från ägarstrukturer till spelarutveckling: det Tyskland vi såg igår är i princip de U21:or som utklassade England 2009…

So, was nun…? Man kanske skulle ta en promenad. I det vackra vädret. Det vill säga, ja, utomhus…!

Som inte är artificiellt färgad blå, alltså. Blåbär är nämligen inte blå, utan Deep Purple. Djuplila är en färg deriverad ur anthocyanin, det pigment som finns i de flesta “blå” och “svarta” bär. Man ser blå nyanser i rå fisk och ruttet kött. Man kan känna sig blå efter att ha ätit saker som mesost eller leveromelett. Men det finns ingen blå mat.

Det finns trevliga tiggare. De är ofta av den gående varianten, snarare än den sittande. En av dem är Laurie, som alltid kommer förbi med en ny blåtira och filten över axeln på söndagmorgnar vid Spitalfields, spik nykter, jag brukar ge henne vad småväxel jag har. Hon kommer ihåg saker om mig, jag kommer ihåg saker om Laurie.

Det finns inget bra Brasilien, just nu, i halvtid.

Och i fulltid… vilket jävla b-lag Brasilien kom med…

* BBC Radio 3 sänder i kväll en feature kallad “World War One: Cradle of Jazz“… Jag tror inte de avsåg det, men den går ju nästan att jämföra med Spike Milligans “Hitler – My Part in His Downfall” vad gäller (o)lyckliga metaforer. Jag menar, vagga har med födsel att göra, krig med död. Och “jazz”… innebörden blir ju liksom, ja, visserligen dog en förfärligt massa människor i den här katastrofen, men vi fick ju i alla fall några mysiga jazzplattor för mödan… Bortsett då från att det är historiskt minst sagt tveksamt att försöka hitta jazzens rötter i död och krig och förstörelse. Särskilt när Kid Ory började spela jazz redan 1909-10. Hmmm…

* Owen Bennett-Jones skriver en i mina lekmannaögon mycket välgrundad och informativ artikel om ISIS och dess framfart i Syrien och Irak just nu. En viktig poäng är det här med “hearts and minds”, dvs. i vilken utsträckning de fortsätter ha folkligt stöd. Talibanerna i Afghanistan välkomnades rätt allmänt till en början, men förlorade snabbt stöd när de inte klarade av att vidmakthålla inre stabilitet och en någorlunda dräglig levnadsnivå. ISIS verkar till en del ha fattat detta och har börjat organisera samhällena de ockuperat, ner till till synes banala saker som bilregistrering…

* (Parallellen finns med Svarta Pantrarna i USA på 1960- och 70-talen. Det var inte skjutvapnen och upploppen som i första hand gjorde dem till samhällsfiender, utan när de började organisera soppkök och kindergartens i slummen. It’s the boring stuff what gets you the votes… Och det är på samma vis de tråkiga politiska ledarna – Attlee och Truman, t.ex. – som tenderar att få saker gjorda, inte karismatikerna: se Archie Browns nya bok om “The Myth of the Strong Leader“)

* Idag är International Kissing Day. Kôss på er då… (lämplig länk)

Fyra fraser som gör mig både illamående och skräckslagen (ett).

“Almedalen 2014”

“Almedalen live”

“Almedalen snackisar”

“Omelett på grislever och bostongurka”

Från fulltexten av Blairs artikel om händelserna i Irak just nu:

As for how these events reflect on the original decision to remove Saddam, if we want to have this debate, we have to do something that is rarely done: put the counterfactual ie suppose in 2003, Saddam had been left running Iraq.

“…rarely done…” för det första… Är inte kontrafaktiska resonemang i princip det enda pro-invansionssidan kommit med under åren? Och spetsfundigheter, när de kontrafaktiska resonemangen börjar skramla lite för tomt.

Det är bortom perverst att anföra önsketänkande, vilket är vad Blairs resonemang egentligen handlar om här, som ett alternativ till (vad israelerna tycker om att kalla) “verkligheten på marken”.

Kontrafaktiska resonemang, som Richard J Evans påpekade i en nylig bok, är till sitt väsen reaktionära: “…snarare än what if handlar det inte om mycket mer än if only…”.

Men att hugga av all historisk kontinuitet mellan Irak 2003 och Irak 2014 kräver något utöver en reaktionär världssyn: jag anar att det handlar om en slags patologi.

Måndag: Boris Johnson kallar Blair unhinged, ett ord jag alltid gillat: gångjärnen har lossnat, dörren svajar på sniskan i blåsten…

Tisdag: Simon Heffer i The Daily Mail, ingen av vilka jag i övrigt har något gemensamt med, kommer med den intressanta idén att ställa Blair inför riksrätt. (Att försöka få honom ställd inför Haagdomstolen är förmodligen omöjligt, av konstitutionella skäl). Men riksrättsförfarandet, som inte använts sedan 1806, är en definitiv möjlighet, särskilt efter Chilcotutredningen äntligen blivit publicerad senare i år. Där, i överhuset, skulle båda sidorna kunna lägga fram sina bevis för och emot Blairs ansvar för lögnerna i “the dodgy dossier”; för 179 brittiska soldaters död, för att inte tala om hundratusentals irakier; och för den ökade säkerhetsrisk, lokalt och globalt, som Irakkrisen fört med sig.

Private Eye brukar ha en kolumn som heter “New Technology Baffles Pissed Old Hack”. Rubriken dök upp inför mitt inre igår morse när jag satt mig i min för dagen förhyrda bil, en praktiskt taget ny och automatväxlad VW Passat.

Det var som första dagen i körskolan. Nyckeln de hade gett mig såg ut som en svullen USB memory stick (“minnepinne”?) så jag tänkte att själva nyckeln ska väl gå att fälla ut på nåt sätt. Men nej. Det fanns inte ens en tändning att sätta den eventuella nyckeln i. Det fanns dock en USB-port, upptäckte jag till slut, så jag tryckte in den och och, hejsan tjosan, bilen startade.

Phase One complete, liksom…

Nästa problem var att det inte fanns någon handbroms, något som jag alltid tyckt är rätt så viktigt i en bil. Hmmm… -“Det är kanske den där knappen som det står ‘P’ på…?” sa en klipsk medlem av partiet. Mycket riktigt. Handbromsen var en knapp. Hur kan en handbroms vara en knapp…?! Här uppstod ett temporärt avbrott i mitt annars relativt harmoniska förhållande till den fysiska världen.

Jag har faktiskt fortfarande svårt att få ihop det där med att en handbroms inte är en spak, utan en knapp. Endast en gång i mitt bilförande liv har jag försökt mig på en handbrake turn, det var på en grusplan på Mallis (dock ej under pågående match). Det funkade inte så där bra. Jag prövade nu inte om det skulle gå att göra med en knapp i stället för en spak, men det skulle det nog. Även om känslan inte riktigt skulle bli den rätta. Det är som det är med knappar: the romance is gone.

Nick Cohen skriver utmärkt i senaste Spectator om det illusoriska och kontraproduktiva tänkandet bakom neutraliserande omskrivningar, särskilt vad gäller mental hälsa. Ursäkta långt citat (men läs texten också!):

The notion that you can change the world by changing language gets history upside down. Language changes as the world changes, not the other round, and I cannot see how you can take the lazy course and speed up the fight against prejudice by fiddling with words, when the real problem is malice. Even in the case of words that appear clear insults, everything depends on the intent of the user. Is he or she malicious or benign? The handicapped man bullied at work and the child bullied at school know it, as do all who attempt to “reclaim” language. From “suffragettes” to “queer”, groups of second-class citizens have taken the abuse thrown at them and used it for their own purposes because they understand that motive matters more than labels.

In 1928, the great American civil rights campaigner W.E.B. DuBois, put the argument best after he received a letter from a young activist, who was appalled that DuBois and his comrades were happy to use the word “negro”. Negro was a slave name, he said, which should be abolished. DuBois told him to toughen up and concentrate on what mattered.

‘Do not at the outset of your career make the all too common error of mistaking names for things. Names are only conventional signs for identifying things. Things are the reality that counts. If a thing is despised, either because of ignorance or because it is despicable, you will not alter matters by changing its name. If men despise Negroes, they will not despise them less if Negroes are called “colored” or “Afro-Americans…” It is not the name – it’s the Thing that counts. Come on, Kid, let’s go get the Thing!’

Efter de senaste avslöjandena i Sunday Times kallar Sepp Blatter nu brittiska media för “rasistiska“, denna kanaljens sista tillflykt. Intressant också att fem av Fifas sex stora “commercial partners” – Adidas, Visa, Sony, Hyundai och Coca-Cola – har “utryckt sin oro” över de senaste avslöjandena, och att VM-sponsorerna Budweiser och BP gjort likadant. Pengar blir väl till slut det enda som biter på Blatter och hans anhang, för skamlösheten verkar inbyggd i deras DNA.

Extra! Extra! Uefa kräver Blatters avgång. Men han har fortfarande stöd från Fifas fem övriga konferedationer.