Det visade sig att jag läste in Johannesevangeliet för en serie spelfilmer som (i alla fall denna) ska sändas på Netflix i påsk. De är finansierade av en “välbärgad, amerikansk kristen familj”. Jag svalde både en och två gånger när jag fick höra detta.

Det rör sig om ett jätteprojekt: alla fyra evangelierna har filmats, huvudsakligen i Marocko, under fem år. De är inte spelfilmer i konventionell mening, utan visuella rekonstruktioner av evangeliet som det blir uppläst i voiceover. “Jesus välte penningborden över ända i templet,” säger VO, och så ser man Jesus välta penningborden över ända i templet. (En Jesus som inte är helt olik Frank Zappa, för övrigt…)

Det blir förstås, för en själv, en underligt immersive experience, eftersom man är Johannes röst, om än i andra hand. Jag tror jag förstår varför detta evangeliet betraktas som det mest “intellektuella” av de fyra. Det innehåller långa och subtilt invecklade resonemang om alla konflikterna som Messias ankomst förde med sig: mellan tro och vetskap, mellan skriften och verkligheten, mellan makt och frihet. Och några sekvenser mot slutet är otvivelaktigt gripande.

(Jules Feiffer ritade en gång en serie där en profetliknande man recenserade Bibeln. Hans slutomdöme blev, “Jag ser fram emot nästa bok av denne författare”…)

Men Johannes är också lite cute, särskilt mot slutet… “Den lärjunge som Jesus älskade” kallar han sig själv flera gånger (om det nu var han själv som skrev evangeliet, vilket verkar tveksamt). Den förkärleken verkar de andra tre evangelisterna dock inte ha lagt märke till.

Jag gillar också det rent vardagligt mänskliga i historien om Tomas, som missade Jesus första uppenbarelse efter korsfästningen, och därför blev Tvivlaren… Där sitter alltså de andra elva lärjungarna bakom reglade dörrar (“av rädsla för judarna”) när Jesus dyker upp – men Tomas råkar ha annat för sig! Frun ville åka till IKEA, eller det var nåt bra på teve, eller moppen krånglade… Gloriöst.

Snacka om satir. Jag har ett voiceoverjobb nästa vecka. Jag ska läsa Johannesevangeliet i sin helhet. Sexton timmar i studion bokade, plus en timma för pickups, småändringar.

Fick just “manus” (hot off the press…) och jag tar för givet att det rör sig om den nya svenska översättningen som kom för, vaddå, 10 år sen? Det står nämligen “I begynnelsen fanns ordet” där min gamla Bibel säger att “I begynnelsen var ordet”.

Ibland är det fantastiskt vackert: “Den som kommer efter mig, han är före mig; ty han var förr än jag” i den gamla versionen. “Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig” i den nya. Och jag vet vilken jag föredrar: den nya.

Likadant: “En liten tid, och I sen mig icke mer; och åter en liten tid, och I fån se mig” (gamla). “En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen” (nya). Återigen måste man förstås välja den nya.

Det har gått lite slentrian i att föredra gamla översättningar framför nya, vad gäller urkunderna. Här över är det mer eller mindre de rigeur att KJV är den enda bibelöversättningen som gäller.

Jag tror mer på Shakespeare-Principen, som säger att utlänningar generellt förstår mycket mer av Shakespeare än engelsktalande gör på grund av att de nyare översättningarna klargör i nutidsspråk de dunkla passager (av vilka det finns multum) där Mr & Mrs Smith får nöja sig med originalet.

Till sist vill jag be om råd, ni som kan. Om ni vill höra Johannesevangeliet uppläst, i den nya översättningen, skulle ni då vilja att jag läste “de sade” eller “dom sa”?

IT-avdelningen har bytt server för Pressylta. Det betyder som mest omedelbart att de 7 kommentarerna till gårdagens post “Lästips #309” har fallit bort. De finns emellertid att läsa i ett Worddokument här.

Senare: Det kom lite skit i förgasaren med kommentarer, länkar och annat, men det mesta ska nu vara retourné à la normale. Meddela mig gärna om ni upptäcker mer fnurror.

Jag hade faktiskt väntat på vad Pankaj Mishra har att säga kring massakrerna i Paris, och idag kan man läsa det i en long-read i The G: “Det är dags för en ny upplysningtid” är hans centrala argument. Som alltid med denne skribent är det ett väl underbyggt resonemang, en mängd både väntade och oväntade referenspunkter, och tankeväckande slutsatser. Jag är kanske inte fullt ut övertygad om allt han säger, men det här är en av de röster det är obligatoriskt att lyssna på.

(Jag har tipsat om Pankaj Mishra förut här, här och här…)

Det här är tennisspelaren Andy Murrays nya logga, som har fått en hel del beröm.

Jag tycker den är usel, framför allt därför att den bryter mot regel n:r 1 i såna här sammanhang: att man inte ska behöva jobba på att fatta vad den betyder. Och det beror på att man velat få med så mycket, tja, ovidkommande.

Det första jag såg var siffran “177”. Men det ska bara vara “77”, dvs antalet år det tog för en britt att vinna Wimbledon igen. Dessutom vill man antyda en tennisbana i själva designen. Nästan det sista man ser, i alla fall med mina ögon, är vad man borde sett först av allt: “AM”.

Minus 177, blir slutpoängen.

(Sorry, länkade till fel artikel ovan, nu rättat)

Jag förstår helt enkelt inte fascinationen med att klättra i berg.

Ett par unga män, som uppenbart inte lever alltför innehållsrika liv till vardags, har tagit sig upp för El Capitan i Yosemite, utan att ens använda sugkoppar.

Det ska ha varit the toughest climb in the world. Ho hum.

Jag kanske är ensam om detta, men jag har alltid tyckt att det vore mycket mer imponerande om man klättrade ner för såna här berg.

Nej, om det gäller att syssla med meningslösa saker i naturen tycker jag surfing verkar bra mycket roligare.

År 1964 åkte Groucho Marx till Öst-Berlin i sällskap med bland andra Robert Dwan, som regisserade Grouchos radioshow, och dennes 16-åriga dotter Judith Dwan Hallet. De besökte den lilla byn Dornum, där Grouchos mor Minnie föddes, och upptäckte att alla de judiska gravarna hade skändats av nazisterna. Groucho hyrde en bil med chaufför och sa till honom att köra sällskapet till bunkern där Adolf Hitler sades ha begått självmord. Med sin välkända basker på huvudet klättrade han upp för betongstyckena och började, gravallvarlig, dansa en frenetisk Charleston. Dansen uppe på Hitlers grav lär ha varat ett par minuter. “Ingen applåderade”, erinrade sig Hallet. “Ingen skrattade”.

(Källa)

“Terrorism is no ordinary crime. It depends on consequence. It can kill people and damage property. It can impose cost. But it cannot occupy territory or topple governments. Even to instil fear it requires human enhancement, from the media and politicians.

That is why the most effective response is to meet terrorism on its own terms. It is to refuse to be terrified. It is not to show fear, not to overreact, not to over-publicise the aftermath. It is to treat each event as a passing accident of horror, and leave the perpetrator devoid of further satisfaction. That is the only way to defeat terrorism.”

Simon Jenkins i The Guardian.

“Härbakat bröd” finns till försäljning i en butik på Södra Allégatan. ICA säljer tydligen mest därbakat bröd, bl.a. där i Skogaholm.

Jag är inte fullt övertygad om att snö är en hemskt bra idé, när allt kommer omkring. Det är däremot prinskorv, som jag ätit en del av hittills. A prince among sausages.

Extravalet som inte blev har jag inte mycket att säga om, för jag lägger mig sällan i främmande länders inre angelägenheter. Men som ett sätt att marginalisera SD kan det säkert slå åt båda hållen, som en del påpekat.

För första gången i mitt liv, mig veterligen (och jag borde ju veta) så har jag varit uppe vid Masthuggskyrkan, och sett utsikten. Det kanske inte är så konstigt som jag tror. Hur många Parisbor har varit uppe i Eiffeltornet…?

Några dagar återstår tills kosan styrs mot hemtrakterna igen. Jag ska försöka spendera dem klokt.

Jag puttrar in i julveckan på en tvåtaktare med hemlängtan och ser fram emot svensk mat, särskilt fisk och skaldjur. Förr i världen brukade jag ha en massa tävlingar och profetior vid den här tiden på året, men åldrandet hinner ifatt en också bloggigt. Jag kommer inte på några fler frågor, kan inte föreställa mig hur nästa år kommer att panorera ut. Annat än att det kommer att bli mer av den blodiga fars vi redan upplever.

Londonboken puttrar vidare den också, på sparlåga nu över helgerna förstås. Det är intressant (för mig i alla fall) hur relativt enkelt det varit att hamna i ett, om inte heltidsskrivande så i alla fall 2/3-skrivande igen. Rutinerna är tillbaka: en timmas skrivande, en halvtimmas stärkande promenad, en timmas skrivande… tills Hesa Fredrik tjuter över korvfabrikerna och massorna hasar hem till sina f.d. fruar och oäkta barn.

Tanken är att grovmanus ska ligga färdigt till hösten 2015. Men, som bekant, bara om Gudrun vill och byxorna håller.

Nå, om jag inte hinner säga nåt mer klokt förrän Kalle Anka är kommen så önskar jag alla mina femtiotre läsare en förfärligt luj dog och ett grått nytt hår.