Signaturen ‘Hubert’ påminde mig nyligen i en kommentar hos Gunnar Wall att jag en gång i tiden lovat skriva mer om Oswald Le Winter, detta var i min gamla text om ‘Allan Francovich och filmen-som-inte-blev om Palmemordet’ (pdf). “Var han århundradets whistleblower, en simple bluff eller både och?” undrar ‘Hubert’.

Det undrar jag med. Nu är det åratals sen som jag ens tänkt på hela den här härvan av underliga figurer som kantade Francovichs projekt, men några synpunkter ska jag väl kunna rigga upp. För det första finns en Wikipediaprofil över honom, som inte är helt oproblematisk. Och det här är faktiskt själva pudelns kärna. Ingenting som skrivits eller sagts om OLW är oproblematiskt, minst av allt det han sagt och skrivit själv.

Detta är väl fakta i korta huvuddrag. Han föddes 1931 i Wien, i en judisk familj som till slut flydde till USA. OLW var akademiskt lagd och gjorde en karriär inom litteraturvetenskapen, bland annat som Shakespearevetare. Han var också av allt att döma en skicklig poet. Han lämnade dock akademin, tydligen i mitten av sextiotalet, och började undervisa i psykologi för amerikanska trupper baserade i Tyskland.

I den vevan ändrade han abrupt inriktning på sin karriär, ungefär som Rimbaud i Afrika. Inget av detta går dock att definitivt bekräfta, typiskt nog.

Han ska ha rekryterats av CIA inför en föreläsningsturné i Sovjet, och därefter följde en lång och färgsprakande karriär inom ‘black ops’, desinformation, ‘wet jobs’ och annat tjosan. Han ska ha varit överallt där något hände: i Vietnam, i jakten på Che Guevara… Under senare år var han inblandad i periferin av Iran/Contra, ‘October Surprise’, i “mordet” på Diana… Han dog för drygt två år sen, i februari 2013, i South Carolina (runa).

Lögnare, fantasist, mytoman: det är inte svårt att dra den slutsatsen. Problemet är att OLW gång efter annan producerade uppgifter som efter närmare granskning visade sig stämma. Olle Alsén, som kände OLW väl, berättade för mig om flera sådana tillfällen, bl.a. att en utbyggnad av Karlskrona örlogsbas skulle ha delvis finansierats med tyska pengar, dvs. Natopengar. Någonstans i den här härvan av fantasier fanns ibland små guldklimpar.

I bedömningen av OLW:s pålitlighet tar jag nog Alsén som föredöme. Olle var alltid beredd att lyssna på vad OLW hade att säga, men med all den misstänksamhet och skepsis som hans långa journalistbana hade försett honom med. Allan Francovich var naturligtvis inte heller okritisk gentemot OLW, men kanske lite för villig att låta honom hållas. OLW var ju en av huvudpersonerna i både serien om Operation Gladio och Lockerbiefilmen, och såg ut att bli det i Palmefilmen också. Jag var förstås rätt bekymrad över detta.

‘Hubert’ tar upp just Palmemordet och misstankarna om iblandning från Natos sida, möjligtvis i samarbete med en grupp svenska affärsmän och militärer. Det mesta av detta kommer just från OLW. Det rör sig om de s.k. SOPS-dokumenten som ska ha emanerat från en grupp inom Nato kallad ITAC (International Threat Assessment Centre) och de finns tillgängliga att läsa i offentligheten, om man nu vill göra sig besväret att leta upp dem.

Problemet kvarstår, dock. Och problemet är Oswald Le Winter.

Jag träffade honom en gång, det var alltså i samband med minneshögtiden för Allan Francovich våren 1998. Han var väl lite under medellängd, ganska fetlagd, han svettades en hel del, och han hade allvarliga hudproblem. Det senare sa han var ett resultat av att ha utsatts för Agent Orange i Vietnam på sextiotalet. Men han har också gett helt andra förklaringar annorstädes, att det t.ex. skulle varit psoriasis.

Han förklarade alltid för människor, så fort som möjligt, som ett visitkort: “I work in disinformation“. Eller med andra ord: han var, som alla som kommer från Kreta, en lögnare. Jag tänkte jag skulle vara listig och gav honom en kuggfråga. Det gällde den där gamla skrönan om att Raoul Wallenberg greps av en rysk patrull i Ungern vars befälhavare var en ung major Leonid Bresjnev. OLW tittade mig i ögonen och sa, “Det är sant”.

Till sist skulle jag vilja ge rådet att inte googla på “Oswald Le Winter”. Man fastnar obönhörligen i en geggamoja gjord på en blandning av tjurskit och spindelväv, och det finns bättre saker att göra med den tid vi har kvar här på jorden. Spela schack, eller läsa Erich Kästner, eller äta pretzels medan man kollar Elvis på Youtube.

* Den här boken måste nog inhandlas, även om den verkar lite dyr: ‘Gunnar Asplund’s Gothenburg: The Transformation of Public Architecture in Interwar Europe‘ av Nicholas Adams (Penn State 2014)

* Maciej Zarembas nya serie i DN (första delen här) lika hypnotiskt hemsk läsning som tidigare. Bara synd att han hänfaller åt “hen”-missbruket. Men tack vare MZ har jag i alla fall äntligen fått reda på vad objektsformen av “hen” är. Den är “hen”… I mean, seriously, I rest my kasus…

* Torypartiets ordförande Grant Shapps har avslöjats som Wikipedia sock-puppet…! Läs intervju med avslöjaren här.

Ettusen människor har drunknat i Medelhavet de senaste tre dagarna, och nu verkar ytterligare två båtar i fara. Det här är fullkomligt vansinne. Och nu ska EU sätta in militära operationer mot smugglarna i Nordafrika.

Ja, militära operationer brukar ju funka.

Den sporadiskt rolige komikern Frankie Boyle har några sanningens ord, och kolla illustrationen till artikeln: jo, Labour har sjunkit såpass lågt.

Under tiden rapporterade Daniel Trilling (@trillingual) nyligen ett urval flyktingar han intervjuat. Bland andra en ung syrisk kvinna som bara ville få lite ro för att kunna skriva färdigt sin doktorsavhandling. Läs också Dan Hodges i Telegraph.

Och politikerna (i valkampanjen) vågar ingenting säga.

* Min granne på Broadway Market, Pete the Kid, har en bekant som kommer och hälsar på honom varje lördag, Greg heter han. Greg ville gärna bli konstnär en gång, samlar tomglas på pubarna då och då, men tittar mest på teve, på komediprogram. Och Greg berättar, högljutt och oavbrutet, för Pete om de roligaste bitarna i de här programmen, alla skämten, alla de dråpliga situationerna, men verkar aldrig nå fram till nån egentlig punchline. Greg är en av de människor som är så extremt tråkig att det är fullkomligt fascinerande att lyssna på honom. Hur länge kan han hålla på? Ungefär en timma, vanligtvis. Efteråt ser Pete alltid väldigt sammanbiten ut, härjad liksom.

* Ett par avundsvärda boktitlar till, som båda dessutom är klassiker. Seven Types of Ambiguity av William Empson, publicerad 1930, den blev en slags Grundrisse för den angloamerikanska nykritiken. På tal om pubar: en åldrad Empson brukade sitta på The George på Haverstock Hill och läsa New Statesman varje torsdag, över en pale ale. Den andra titeln är George Dangerfields The Strange Death of Liberal England utgiven 1935, om det liberala partiets politiska frånfälle 1910-1914. Paul Foots “nyrecension” från 1997 ger en bra sammanfattning av Dangerfields resonemang om “de fyra stora upproren” som låg bakom dödsfallet.

* Bu för Saudiarabien. Heja Sverige. Säger jag.

“The Freudian super-ego is a boring and vicious soliloquist with an audience of one.”

Psykoanalysen är absolut inte mitt bord. Jag befinner mig inte ens på samma restaurang. Det handlar, för mig, i det stora hela om ett tänkande som sitter orubbligt fast i ren och skär metaforik, vilket kanske tar sig sitt mest barocka uttryck i det faktum att Oedipus inte visste att Jocasta var hans moder. Ju.

Trots det hittar man ibland intressanta texter i ämnet, ofta författade av Adam Phillips, regelbunden medarbetare i LRB. I senaste numret skriver han om överjaget, “Against Self-Criticism“, vilket också kan avlyssnas som podcast. Här blir överjaget till en liten snål, feg, nojig och elak kusin uppe på vinden. Liksom.

Någon har bett mig översätta ett par golftermer av typen “European Tour Winner”… Min första tanke var så klart “vinnare av Europatouren”. Men så googlade jag och ser att en del skriver “vinnare på Europatouren”… What gives? Är skillnaden att man kan vara vinnare av en deltävling på Europatouren, eller vinnare av hela Europatouren? Kan man ö.h.t. vinna hela Europatouren? (Är golfhatare, för övrigt…)

PS: Eller säger man “segrare” i golf…?

Tystnaden, eller inaktiviteten snarare, här på Pressylta fortsätter en tid till. Jag orkar bara några tweets då och då. Jag har haft, och har, en av de stressigaste perioderna på länge och kommer förhoppningsvis att ta större delen av nästa vecka i Broadstairs för lite R&R. Under tiden läser jag (idag bl.a. om islam och moderniteten) och lyssnar på radio och tar långa promenader utmed Themsen. I morgon hoppas jag kunna ta mig till Thames Barrier för första gången på länge, vårt sista hopp avant le déluge. Vad övrigt? Jag vill gärna börja läsa romaner igen, det var hemskt länge sen. Jag borde gå på bio mer, och teater. Ukraina: har vi misstolkat Putin? Jag såg en kändis idag, men vet inte vem det var. Det regnar och regnar. Und so weiter.

Och mitt huvud känns så tungt. Vem har inte fantiserat om att komma till jobbet klockan åtta på måndag morgon ungefär som Stevie Ray Vaughan gjorde på denna soundcheck en gång, gäspig, urknullad, nerdrogad, och sedan bara start typing…

Men, förfäras ej, man behöver bara lyssna på de första två-tre minuterna av videon, det räcker. Stevie R-V var en av de bästa dussingitarrister som någonsin funnits, där då “dussin” betyder bluestolva i evighet repeterad. Ni minns kanske min gamla definition av borgerliga och marxistiska gitarrsolon: rädslan för jazzen definierar.

Jag gjorde ett antal pickups på evangeliet idag. En svensktalande kännare – okänt vem – hade lyssnat igenom och producerat en lista på små misstag som krupit in. Den enda intressanta var min “tolkning” av Pilatus ‘Vad är sanning?’ Jag lät inte skeptisk, avfärdande nog… Men jag har alltid hört i frasen, inte bara skepsis, utan också ett mått av genuin undran, och jag tycker just den mångtydigheten sammanfattar figuren Pilatus. Men-men, sagt och gjort, jag skepsade på, lydig som jag är.

Det finns hundratals post-produktionsstudios i Soho, som denna, Halo på Noel Street. Problemet är att Soho håller på att förändras, och gentrifieras, vilket upprör många. De gamla kåkarna och pubarna, “glädjeflickorna” och “konstnärerna”, börjar försvinna. Nu finns det stora byggarbetsplatser på nästan varenda gata, lastbilar och cementblandare, avstängda korsningar. Och ett jävla borrande och oväsen, vilket gör livet till ett helvete för ljudteknikerna, trots tjocka väggar och ljudisolering. Vi fick avbryta flera gånger förra veckan.

På hemvägen fick jag ett mail från Francesca: har jag lust att auditionera för the voice of TV10 i Sverige? Visst, sa jag. Har aldrig hört talas om TV10. Kan det vara nåt?

Fortsatt ding-dong mellan Håkan L och Göran Rosenberg i Svenskan. Rosenberg vill hävda, igen, att man bör “stämma av” sin satiriska yttrandefrihet efter mottagarens kapacitet för indignation. Frågan är kanske vem som mäter den kapaciteten – den som förorättar eller den förorättade? Och enligt vilka normer – demokratiska eller religiösa, eller en slags blandning av båda?

Jag kom för övrigt på ett annat (ganska uppenbart egentligen) exempel på satir som slår neråt. Som Owen Jones och andra påpekat, en märkbart stor proportion brittisk tevehumor/satir de senaste tjugo åren riktar sig mot underklassen, eller prekariatet om man så vill. Det är faktiskt en subgenre i sig. Till exempel många sketcher i ‘Little Britain’ (Vicky Pollard), ‘Harry Enfield and Chums’ (Wayne and Waynetta Slob) och ‘Catherine Tate Show’ (Lauren Cooper). Det finns spår av den i ‘Monty Python’ också, för den delen. Detta då från artister som nästan varenda en kommer från medelklassen, med universitetsbakgrund, osv.