Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Uncategorized’ Category


Bluffen

Friday, August 28th, 2015

En ny studie har visat att majoriteten av psykologiska forskningsresultat inte uppfyller ett grundläggande vetenskapligt krav: replikation. Hela 75% av socialpsykologiska experiment går inte att upprepa med samma resultat. Detsamma gäller hälften av alla resultat inom kognitiv psykologi.

Jag är sannerligen ingen expert på området, men handen på hjärtat så kan jag inte säga att jag är förvånad heller. Särskilt inte när en framtående företrädare för branschen, John Ioannides vid Stanford, anmodar oss att “fokusera på de positiva aspekterna” av studien. Det är kanske lite sent för det.





Det gamla vanliga.

Sunday, August 9th, 2015

Det gamla vanliga. “Arsenal vinner Ligan i år”. Jovisst. Första matchen 0-2 mot West Ham – hemma… Och det är vår nye stjärnmålvakt Petr Cech från Chelsea som sabbar det. Det gamla vanliga. Gunnar får förklara.

Perpetuum mobile

Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla skamliga vanligheten

Den gamla vanliga skamligheten
Den gamla skamliga vänligheten
Den gamla vänliga svamligheten
Den gamla flabbiga hemligheten

Den gamla hemliga skadligheten
Den gamla saliga flabbigheten
Den gamla skadliga skabbigheten
Den gamla skabbiga saligheten

Sedligheten den gamla smakliga
Skamligheten den gamla skändiga
Skalligheten den gamla vänliga
Skalligheten den gamla vanliga etc.

(Gunnar Ekelöf. Strountes, Bonniers 1955)





Exil och tystnad

Thursday, August 6th, 2015

JCB:s kommentarer till den föregående posten innehöll flera intressanta iakttagelser. Den jag fastnade mest för (just nu i alla fall) var kontroversen kring Thomas Mann när han återvände efter krigsslutet, och av många inre emigranter fick reaktionen, liksom, “Så var har du hållt hus…?”

Jag skrev nyligen ett avsnitt om London som hemvist för politiska exilanter (som jag sett dem kallas…), en historia som i sin moderna tappning började med de många franska rojalister tog sig över kanalen i slutet av 1700-talet. I samband med det tar jag upp det faktum att exilen är ett tillstånd som markeras av – kanske definieras av – tystnader.

Tystnaden i hemlandet, till exempel. Den uzbekistanske författaren Hamid Ismailov, som lever i landsflykt i London, berättade nyligen: ”Ingen kan nämna mitt namn i någon artikel, recension, eller historisk text. Jag är den vidast publicerade författaren i Uzbekistan, och ändå kan ingen nämna någon av mina böcker.  Det råder ett totalt förbud mot mitt namn, min verksamhet, mina böcker, min existens. Det är som om jag blivit obefintlig.”

Eller tystnaden efter ankomsten i exil. Jag får citera mig själv (NB: detta är grovtext):

En närbesläktad tystnad brukade omgärda Chris Chiboyi, en människorättsaktivist från Zimbabwe, en lång och ståtlig man som jag träffade i slutet av 1980-talet. I sitt hemland hade han utsatts för förföljelse och fängelse, inkluderat tortyr, och han levde sedan ett par-tre år i landsflykt i London.

Det märkliga med Chris var att samtalen med honom följde en speciell dynamik. Han talade aldrig först, tog aldrig initiativ. Han svarade och replikerade, och umgänget med honom var hur givande som helst, ofta fullt av skratt. Men han förde aldrig konversationen in på nya vägar. Det fanns mitt i hans närvaro en sällsam frånvaro, en sorts verbal slagskugga.

Det här är förstås mycket vanligt bland tortyroffer. Chris levde i en slags dubbel exil, eftersom han förlorat inte en utan två världar. Dels den yttre värld som utgörs av ett oöverbryggbart fysiskt avstånd till sitt hemland, och dels den inre hemvist i jaget, inluderat språket, som tortyren – dag för dag, slag för slag – tillintetgjort.

Thomas Mann återvände till Tyskland och anklagades i princip för att ha brutit exilens lagstadgade tystnad. Jag känner inte till detaljerna i den här kontroversen, men det finns uppenbart en någorlunda legitim kritik mot själva exilen och vad den obönhörligen för med sig, en kritik den inre emigranten (som lever med fysisk risk, och dödliga kompromisser) kan rikta mot den yttre emigranten (som inte känner fysisk risk, och inga kompromisser).

Det ögonblick den yttre emigranten uttalar sig om förhållandena i det land man tvingats lämna, så upphör liksom själva tvånget, alltså det som definierar exil. Exilen har blivit frivillig. Till och med ens presumtiva meningsfränder i hemlandet, de inre exilerna, anammar själva diktaturens påbud att du, så som boende i Santa Monica eller London eller Tjotaheiti, inte har någon rätt att tala om vad vi här hemma upplever.

Det är som om de skulle föredragit att Mann iakttagit tystnad i stället – “värdig” eller ej – och därmed lydigt följt exilens drakoniska lag. (Och man kan ju då tänka sig vad reaktionen skulle blivit när han väl återvände efter kriget…) Exilen går egentligen inte att lösa, den är en logisk fälla, en mänskligt och moraliskt omöjlig situation. Kanske är den rent av vad Edward Said kallar en “tragedi” där ditt brott mot tystnaden, dvs språket, din utsaga i landsflykt, är din hybris.





Varning! Starka ord!

Thursday, July 30th, 2015

SantaMarta

En gång, för många år sen, funderade jag på att skriva en bok med titeln (och har man titeln först, så ska man inte skriva boken, det är regel n:r 1): “Restaurang Ståkuken: Hur man inte öppnar restaurang på Mallorca”. Problemet var att jag inte kunde skriva den därför att min lidelse för sanningen (or whatever...) skulle krockat med ärekränkningslagarna i ett antal länder, både i Europa och utanför. I took advice, som det heter.

Den restriktionen gäller, vad jag fattat, också på internet. Jag får fortsätta behålla för mig själv vilken tjuvaktig lögnare och talanglös köksmästare B är; vilken psykosbelamrad fuckwit M är, och hur heroinisten D nästan satte oss på ruinens brant. Men annars var det skoj. Att vara delägare i en restaurang, utan något aktivt deltagande, är många gånger ett purt nöje. Bilden här ovan visar vad som finns kvar. Den är stängd, till salu, och lessen. Men terrassen var, och är, jävla fin.

I alla fall, i inledningsstadiet funderade vi mycket över vad gamla ‘Restaurante Santa Marta’ skulle heta i sin nya inkarnation. Till slut kom någon upp med ‘Restaurante Per Amunt’. Lysande!

‘Per amunt’ betyder ‘uppför’ på mallorquin. Me voy per amunt: jag sticker upp till kontoret, går och lägger mig, upp för trappan. När mallorquinska websidor erbjuder en att klicka tillbaka upp till toppen, så heter länken “per amunt”. Och vi hade ju en terrass uppför trappan som vi ville folk skulle peramunta och sätta sig på, och äta vår mat, och dricka våra dyra viner. Vi tryckte menyer, beställde skyltar och visitkort. Inga problem.

Tills någon förklarade för oss att per amunt också betyder på den lokala dialekten, ja… det framgår alltså av den tänkta boktiteln. Svensk som man är har jag ju inga problem med könsfunktioner och deras rätta namn, men att ha en restaurang som hyllar priapism på ett så iögonenfallande sätt är kanske att ta sina principer någon meter över anständighetens gräns. Eller med andra ord, vi hade väldigt få gäster från byn.

Eller nej, förresten… Ett par veckor efter vi öppnat beställde byns ayuntamento, kommunfullmäktige, ett lunchbord för tolv. Visst, sa vi, och öste på med det bästa vi hade. Nån vecka senare ringde M borgmästaren och undrade lite grand över notan. Det blev väldigt, väldigt tyst i luren.





Vägs ände

Thursday, July 23rd, 2015

Sex “olika” flygplatser på tio dar. Det är rekord för mig, tror jag. Citattecknen förstås därför att de alla är precis likadana. Som tydligast märker man ju det i att man utan undantag (Heathrow, Arlanda, Landvetter, Kastrup, Stansted, Palma) måste gå igenom Duty Free Shoppen för att komma till sin gate.

I eftermiddags i Palma tycktes där finnas en rutt lite vid sidan av shoppinghallen, så jag tänkte jag tar en chans och ser vad som händer. Jag blev stoppad. Inte av flygplatspersonal, inte av Policia Local, utan av Guardia Civil. Gendarmeriet rycker ut i kommersialismens tjänst. I rest my case.

Men reseperioden är nu över, tillfälligt. Inom snarast framtid kommer en rapport om den överraskande vändningen i valet av ny Labourledare (“vänstern”* håller på att vinna!) samt en liten memoarstump om hur jag en gång blev delägare i Restaurang Ståfräset på Mallorca. Alltid retar det nån. Förhoppningsvis.

* Ska förklara citattecknen då





In transit

Saturday, July 18th, 2015

När man sitter på Kastrup blir man snart klar på hur ful och bäng dansk design är. Georg Jensen, Konglig Dansk, Bang & Olufsen… Inte ens retro, bara gammalmodig. Upmarket tat. Det enda som imponerar är priserna.





Notiser

Saturday, July 11th, 2015

* Skådespelaren Roger Rees har dött, 71 år gammal. De flesta verkar komma ihåg honom från teveserier som West Wing och Cheers, men för mig är han bara Nicholas Nickleby i RSC:s underbara scenuppsättning 1980, som vi såg i premiärrundan. En av de mest revolutionerande teaterupplevelser jag varit med om.

* Vid sidan om de tre gånger jag såg Tanztheater Wupperthal på Sadlers Wells, vill säga.

* Ett foto som alltid får ens hjärta att klappa fortare.

ChartistsDet stora Chartist-mötet på Kennington Common i London den 10 April 1848.

* Därmed en två veckors paus, med mycket resande. Förhoppningsvis kan jag skicka några vykort på vägen. Under tiden, mina vanliga råd. Inga diagonalpass i egen zon. Prata aldrig illa om människor som gillar Elvis. One love.





It’s about the politics +

Sunday, July 5th, 2015

Officiella prognosen säger 61% till nejsidan, med 50% räknade röster. Det lutar åt jordskred. (Jag följer på Twitter och The G.) Allehanda spekulationer hit och dit, och hur det tar sin ände vet ingen. Men om själva folkomröstningen slutar så här dramatiskt så kan man väl i alla fall säga att EU plötsligt fått en slags bakvänd demokratisk, folklig legitimitet som den tidigare så iögonenfallande saknat. Ett folk vars majoritet är starkt pro-EU har sagt ett klart nej till vad EU tycks ha blivit: hotfullt, hånfullt, nedlåtande, respektlöst och ideologiskt klavbundet.

Paul Mason om resultatet.

Varoufakis: “Today’s no is a big yes to a democratic Europe

Above all, the creditors should have shown humility about the abject failure of five years of imposed austerity, which have not even succeeded in the very narrow terms of making it feasible for Athens to pay its debts.” The G:s ledare i morgon.

Från Syntagma Square just nu:

UnfuckGreece

Paul Krugman på sin NYT-blog.

Och till sist, från mig: “The Greek elite who used Goldman Sachs to fiddle Eurozone entry and the euroelite which knowingly accepted this fiddle face day of reckoning…” (Andrew Neil) We can only hope.





Fruktfråga

Tuesday, June 30th, 2015

lemon

Detta är en citron. Så långt kan vi vara överens. Men vad heter egentligen den allra vänstraste biten på citronen här, dvs. den lilla “knappen” där den hängt från sin kvist? “Kvistfäste”…? Och vad heter den allra högraste biten, den som putar ut i motsvarande ända? “Utput”…? Alla andra delar av fruktanatomin har jag redan fått reda på: epicarp flavedo, mesocarp, abedo, endocarp… Men med de två ändarna har jag gått bet. Nån som vet?





Design-Nytt

Monday, June 29th, 2015

Paul Cocksedges ‘Living Staircase’ för Ampersand i Soho står nu klar. Ovan en kort video, fler bilder här. Som spiraltrappa är den ovanlig inte minst för att den gör sig av med den bärande centralpelaren så att våningsavsatserna i stället vilar på konsoler. Det friar upp mittytorna som då kan användas till, som här, ett bibliotek, ett kök där man kan laga mintté, ett samtalsutrymme och en våning med en mobil (designad av Pauls lärare på RCA Ingo Maurer, den skymtar kort i videon) där man kan hänga lappar med meddelanden, som ett analogt Twitter. Videon också värt att titta på om man vill få sig till livs lite samtida design/arkitekturjargong. Och vad som håller på att hända med gamla kära, skitna, nergångna Soho.

(Declaration of interest: Jag är copywriter åt Paul Cocksedge Studio. Men har inget med jargongen att göra, jag lovar)

PS: Förresten fick jag i uppdrag att sätta ihop en lista med böcker att inhandlas för biblioteksvåningen. Det skulle vara något halvdussin böcker ur kategorierna Art, Photography, Design, Architecture och Classic Fiction. Resultatet följer nedan:

(more…)



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004