Att fördriva tiden med, kanske.

KB har öppnat upp sitt sökbara tidningsarkiv under april. Har inte prövat det fullt ut ännu, men det kan nog ge en hel del tuggbart material.

Insåg nyligen att många av Jan Myrdals böcker finns att gratisläsa på runeberg.org (inte riktigt som eböcker, bara direkt inskannade men rätt lätt att läsa). Läste just om ‘En barndom i tre avsnitt’… phew! Lillasyster Sissela “var inte så mycket ett nyfött barn som ett debattinlägg”…

IT-avdelningen, dvs min son Joe, har skrivit en kort översikt över banktransaktioner i dataframtiden. För mig lika fascinerande som att titta under huven på en bil: jag vet vad vissa saker är till för, andra förblir ett mysterium…

+ Man kan inte titta på TV4 om man inte är folkbokförd i Sverige… Det vill säga, är man på tillfällig resa i London kan man se på Leif GW om Geijeraffären, till exempel, men inte om man är stadigvarande bosatt i London… Christ, what is it with you people…??!!

+ “Så säkrar du dina besparingar under oroliga tider” – Rubrik i Svenskan, som nu tycks ha försvunnit. Men tack och lov att pressen håller kvar vid sina tröstkuddar när allting står på spel.

+ Det har uppdagats ett dokument från Folkhälsovårdsmyndigheten där man använder ordet “hen”. Enligt vanligtvis välunderrättad källa är detta första gången det skett i offentliga dokument. Smittan diskriminerar inte, som sagt.

+ Helgens sysselsättning för uttråkade läsare kommer att bli en artikel jag skrev i Allt om böcker 1983, en vägledning till kryptiska korsord – inkluderat ett egenkonstruerat korsord! Måste bara hitta ett sätt att OCR:a skiten så jag slipper kopiera för hand. Bear with me.

Inte minst märkligt är ju det här med djurlivet. Ett flock getter promenerar omkring i en förort till Florens Llandudno (plagierat ur Calvinos ‘De osynliga städerna’!) En ankfamilj ligger och vilar mitt på en motorväg. En grävling kutar ner för en gata. Bara i trädgården utanför fönstret ser jag fågelarter jag aldrig sett förut (ingen aning vad de heter, jag är urusel på fåglar). Detta i kombination med den allt renare luften för varje dag som går, och den annalkande våren. När vi väl kommer tillbaka utomhus igen efter karantänen vänder sig jordens fauna mot oss och säger, “Who the fuck are you, then…?!”

+ Det blir bara sant när det står i The Guardian…

Jo, det funkade faktiskt i mitt kvarter också. Alla lutade sig ut genom fönstren klockan 20:00 och klappade händerna i en fem minuter lång applåd till alla som jobbar inom sjukvården. Det skedde över hela landet. Och, jo, jag kan motargumenten utantill: “vore det inte bättre att ge sjukvården pengar i stället?” Mitt svar är: försök hålla två tankar i huvudet på samma gång. De förtjänar båda. Det är just därför de är hjältar.

“Precis som det inte finns några ateister på ett sjunkande skepp finns det inga nyliberaler i en pandemi” – Jonathan Freedland. “Rough sleepers in London given hotel rooms” (BBC)

Om ni, som jag, har oroat över Bodil och jordbävningen i Zagreb. Fick just mail, hon är OK. Skakad, trött, men OK.

“If you don’t find a priest to go to confession, speak to God. He’s your Father. Tell Him the truth. ‘Lord. I did this and this and this. Pardon me.’ Ask His forgiveness with all your heart, with an act of contrition, and promise Him, ‘Afterward I will go to confession.’ You will return to God’s grace immediately,” uppmanar nu påven i dessa isoleringens tider.

Martin Luther tittar rakt in i kameran.

Jobba.
Jobba.
Städa, duscha.
Blogga.
Jobba.
Läsa. (Borgnäs: ‘Olof Palmes sista steg’. Halvvägs igenom. Oj.)
Halvtimmas snabb prommis.
Jobba vidare.
Titta ut genom fönstret.
Jobba.
Ta en pilsner.
Läsa färdigt Borgnäs.

Så långt måndagen. Fast resten av veckan kommer nog att se likadan ut, mer eller mindre. Inte så att jag har isolerat mig, bara att min vardag blivit mer intensiv. Har hittat ett par gamla handskar, de får duga. Pubarna har slutat ta emot kontanter, bara svepkort som gäller. Så jag tillbringar mer tid på bäddsoffan Friheten (IKEA, £499.95) med min olästa bokhög. Nästa är Göran Therborns ‘Cities of Power. The Urban. The National. The Popular. The Global’. Därefter får det nog bli lite P G Wodehouse. Det är en fin dag ute, blå himmel, knappast någon blåst, tretton grader.

+ Klassisk musik och opera att lyssna på gratis, medan vi tittar ut genom fönstret…

Cirka hälften av alla hyllor på min Sainsbury’s Local var tomma i eftermiddags: toapapper, ris och pasta, färdiglagad mat, frysvaror. Lokalvalen i maj uppskjutna ett år framåt. Fotbollen inställd tills april, minst.

Ändå verkar livet, hittills, pågå mer eller mindre som vanligt. Tog en pilsner på puben, som de andra stammisarna. Bussarna lika fulla på morgonen. Till skillnad från Sainsbury’s har min kvartersbutik massor av allting. Men det kanske inte varar särskilt länge till.

Tur att man är van att jobba hemifrån, i alla fall.

Det här är en av de mest haktappande historierna jag läst på år och dag. En ultraortodox rysk familj som flydde Stalins terror långt, långt ut på tajgan och levde helt isolerade där från 1936 till 1978. Andra världskriget gick dem helt förbi. Fram mot 1960-talet började de upptäcka satelliter som färdades över natthimlen och antog att människorna uppfunnit några slags “brinnande stjärnor”. Hur de överlevde – hur de bedrev jakt utan vapen eller ens pilbågar, hur de tillverkade sina kläder, hur de odlade det lilla de hade av mat – är lika enastående läsning. Kanske mest gripande av allt: hur det gick till när de upptäcktes av en grupp geologer, hur yttervärlden plötsligt blev verklighet, och hur de tycks ha saknat ens tillstymmelsen till självömkan eller bitterhet. Det är en historia som kommer att leva kvar länge i mig, det vet jag.