Medan jag ägnar söndagen åt juridik, mat och laptopköp får ni underhålla er med Victor Wooten när han spelar Isn’t She Lovely. Can’t say fairer than that.

Jag vet inte hur eller om svenska media följer detta, men Sebastian Coe (som bas för IAAF) har nu klippt av sina förbindelser med Nike – inte därför att han är skyldig till något fuffens, o nej, utan därför att det har blivit en distraction, förmodligen då från den väsentliga historien om huruvida det förekom något fuffens…. ähem. Friidrotts-VM 2021 gick nämligen – utan sedvanlig bidding process – till Nike-staden Eugene, Oregon, trots att min stolta hemstad hade ett minst lika bra bud. Vad är det med idrottsadministration som lockar alla dessa spivs…?

Vad jag tar med mig från detta är emellertid att skylla på distraktionerna. Ni menar att jag parkerat min bil olagligt? Det är en distraktion, ni vill bara avleda uppmärksamheten från det faktum att biltrafiken förstör miljön! Ni anklagar mig för att jag rånat denna bank? Det är bara en taktik att få bort uppmärksamheten från bankernas ockeravgifter!

“Det är för mycket nyheter i nyheterna just nu,” klagade någon för en stund sedan. Allting är full of sound and fury. Dåligt väder är det också. Dålig kondis, kan man lägga till: jag känner mig lustlos, urlakad, hemskickad, sextiofyra. Folk vill ha saker av mig: pengar, uppmärksamhet, arbete.

Lösningen? Ja, eftersom jag inte gör droger längre så blir det en meditationsrunda på min offie: jag väljer en Merlot, en förförisk druva, och traskar hemåt i regnblåsten. Det är som att vara förkyld utan att vara förkyld. Hemlängtan när man är hemma. Alienationen är inte vad den brukade vara, den saken är klar.

PS: Och saken blev ju inte bättre av att algoritmen på YouTube sedan erbjöd mig Goebbels hemfilmer…

Svårt att veta vad vettigt man kan säga om Paris. Två syriska pass har nu hittats, vars ägare kom som flyktingar genom Grekland i oktober (men de kan förstås vara stulna). Your heart sinks… Och så påpekade någon just på Twitter att Frankrike nu har (eller har dom det?) rätt att åkalla Natos artikel 5 för ett militärt angrepp på den islamistiska “staten”. Hjärtat sjunker igen…

Paul Cocksedge: Rhythm Shelf (2015)

Om ni har vägarna förbi New York före jul så kan jag rekommendera Paul Cocksedges nya soloutställning på Friedman Benda, ‘Freeze‘. Skulle ni ha lust att köpa någon av grejerna så ska ni för det första ha ordentligt med pengar, för det andra ordentligt bastanta golv. Mer bilder här.

Jag har som vanligt varit med som copywriter. Det är nu en copywriters öde att se sina texter söndermanglade av sådana som “äger” processen och, naturligtvis, äger texterna. Det blir ständigt en konflikt mellan min journalistiska instinkt och deras instinkt för intetsägande designpretto.

Och så länge kapitalistiska produktionsförhållanden råder så vinner alltid ägarna. Dealen är att jag får betalt.

Det står helt stilla hos mig. Vad heter, och vem regisserade, en jätte-jätte-jätteberömd dokumentärfilm om Hitler på 70- eller 80-talet? Jag trodde det var Volker Schlöndorff, men verkar ha misstagit mig. Den startar bl.a. med en scen från början på ett Nürnbergmöte där Hitler långt om länge börjar tala, det är otäckt förtrollande.

I senaste LRB står en recension av en biografi över Alma Mahler (Werfel) (Gropius) (et al). Jag hade tidigare bara en vag föreställning om henne som en av de mest begåvade groupies som någonsin existerat, och dubbeltydigheten i det omdömet var avsiktlig. Men det är både värre och mer komplicerat än så, tydligen. Manipulativ och salongstyrannisk, rabiat och högljudd antisemit, egocentriker och alkoholist av heroiska mått (supandet var en arisk talang, enligt Alma, judar drack helt enkelt inte tillräckligt med Bénédictine)…

Å andra sidan var hon, enligt kunniga människor, en mer än begåvad musiker och kompositör. Den feministiska tolkningen av hennes beteende är att det var resultatet av framför allt Mahlers brutalt patriarkaliska åsidosättande av hennes talang (“Ska vi gifta oss så får du sluta komponera!” i princip). Jag kan med nöd och näppe gå med på den tolkningen, i alla fall i teorin, men om någon hade både tillfälle och resurser att komma förbi det patriarkaliska påbudet så var det väl just Alma Schindler. Hon kunde bett Mahler flyga och fara.

Till slut får man väl också beklaga – men också finna tröst i – att den annars helt felfrie Tom Lehrer inte hade rätt om det där med att “all modern women are jealous“. Då skulle vi varit illa ute.

Jag är på slutspurten på grovversionen av tredje kapitlet, om det politiska London, och finner att jag allt som oftast har anledning att citera – eller snarast redigera – en del av mina bloggtexter, nu senast om Sidney Street. Men, som sagt, pratar man med sig själv så får man ju i alla fall vettiga svar. Kapitlet ska för övrigt avslutas med en porträttintervju med en intressant ung aktivist i Peckham, Tom Gann, som på sin blogg just skrivit första delen av en analys av Jeremy Corbyn, vår framtida rorsman, som det ser ut.

I övrigt har hösten kommit. Notting Hill-karnevalen är undanstökad, värvningsfönstret har stängt (ingen Cavani till Arsenal) och man kände en definitiv kyla i onsdagsmorgonens solsken.

I min tyska lärobok (medförfattad av vår nye vän Hartmut Aufderstraße) finns ett avsnitt om skolan, inkluderat en reproduktion av ett betyg från “Werner-Heisenberg-Gymnasium Garching”. Tro det eller ej, men man ger betyg som Erdkunde : Ungewiss, Mathematik : Ungewiss…

Nej, men visst vore det skoj… 2+2=4…? Det beror på hur man betraktar det.

PS: Eller snarare, det kan vara lika med 4, 5, eller 3, det beror på att man betraktar det.