En fin runa av Richard Williams över en av fotbollens riktigt stora. Videon innehåller klippet från första gången han gjorde the Cruyff turn mot stackars Jan Olsson i gruppspelet 1974. Vilken spelare.

Jag trodde mig alltid veta detta om schäfrar, men så visar det sig att det inte är sant…! Scheisse…

Helt, helt underbar! Den är i klass med en i Playboy från sjuttiotalet, när två turturduvor sitter på en gren och den ena säger till den andra, “I do love you, but to be perfectly honest I could have loved any turtledove”.

Måste bara registrera min bestörtning, varken mer eller mindre, över FN-rådets utslag i Assangeaffären. Inte bara en total felspark, och kontrafaktiska resonemang, utan en skymf mot alla de som tidigare, och helt riktigt, funnits arbitrarily detained av samma råd. Joshua Rozenberg i The G förklarar bra. Som många (kvinnliga) skribenter skrivit så går det inte att komma undan slutsatsen att FN (även om det inte är ett bindande beslut) nu gått i god för att en man kan komma undan med sexuellt ofredande mot kvinnor bara man putsar sin helgongloria ordentligt. Bedrövligt.

På Channel 4 visas nu en slags bastard son of Weissensee, den heter Deutschland 83 och handlar om en östtysk spion i Bonn. Första avsnittet är inte särskilt förtroendeingivande (jag vet inte om det går att se från Sverige via länken, förmodligen inte) med manuserade underligheter man stannar inför: om Stasi utbildat honom så väl, varför har de inte ens lärt honom hur västtyska telefoner fungerar?

Nej, i och med att Weissensee inte går på engelsk teve får jag dvd:a mig igenom den vad det lider. Jag har bara sett de första tre avsnitten, och jag vill förstås se resten. Alla verkar gripna. If you see what I mean.

Bra idé av Channel 4, för övrigt: Walter Presents, heter det, en massa utländska teveserier gratis… Men ingen Weissensee, vad jag kan se…

...Here’s your fucking / Xmas card”.

I morgon anträder jag resan till ett land norr om framtiden. Förhoppningsvis kommer också några rapporter därifrån. Under tiden hoppas jag Midvinterblot förflyter som planerat för alla mina tjugosex läsare. Jag ber om min hälsning till Eder Fru Moder, och ett gott nytt år därtill.

Minijultävling: Ovanstående post innehåller tre inte så särskilt väl dolda citat. Säg mig upphovspersonerna och vinn, som vanligt, en puss. Och, som vanligt, inget googlande!

Här tänker jag parkera alla avsnitten av Paul Masons dokumentär #ThisIsACoup (i den mån jag hittar dem) om Syriza, Grekland och Troikan. Del 1. Del 2. Del 3. Del 4.

Open Democracy’s intervju med Paul Mason här.

Benedict Anderson dog igår, 79 år gammal. En av de absolut främsta som skrev om nationalismens historia och egenskaper. ‘Imagined Communities’ (1983) blev en klassiker i samma ögonblick den kom ut. Också stor kännare av Indonesien, där han bodde i många år.

Bara saxar detta ur The G:s pågående täckning, från AP:

Three polling agencies are projecting that anti-immigrant National Front has been routed in regional election runoffs despite dominating the first-round vote.

Party leader Marine Le Pen and her niece lost their bids to run two French regions in elections Sunday seen as an important test for the anti-immigrant party.

Polling agencies Ipsos, Ifop, TNS-Sofres projected that the opposition conservatives and governing Socialists won control of France’s 13 regions.

They showed Le Pen won around 42 percent of the vote in the Nord-Pas de Calais region, and rival conservative Xavier Bertrand about 57 percent.

Le Pen’s niece, Marion Marechal-Le Pen, was projected to win about 45 percent in the southern Provence-Alpes-Cote d’Azur region. Conservative Nice Mayor Christian Estrosi was projected to win about 55 percent.

Inte ens Nord-Pas de Calais, alltså… Man får hoppas det är sant. I så fall ett fist-pumping “Ouiiii…!”

PS: Det ser så ut. Briljant.

Dagens longread i The G handlar om Edward Luttwak. Jag träffade honom en gång för en herrans massa år sedan, om än bara i några minuter, men han slog mig genast som lika otrevlig och fascinerande som sin genombrottsbok ‘Coup d’Etat: A Practical Handbook‘ och som den här artikeln också framställer honom. Han påminner lite grand om Oswald Le Winter (som jag skrev om här) i blandningen av genuina insikter och galopperande mytomani. Men Luttwak kan i alla fall skriva, han är alltid läsvärd.