Det verkar som om Herschel Grynszpan kan ha överlevt kriget, skriver The G. I ett arkiv i Wien har man hittat den här ögonblicksbilden från Tyskland 1946. De tekniska undersökningar man gjort vad gäller ansiktsform och annat visar att det är den då 24-årige Grynszpan. Artikeln berättar historien i sammandrag, och det finns massor av böcker om den gåtfulle Grynszpan, så jag ska inte dra den en gång till här. Utom att spekulera, som man måste göra, hur exakt han i så fall överlevde. Samarbetade han på något sätt? Flydde han och höll sig gömd? Och är han möjligtvis fortfarande vid liv, 95 år gammal?

Det har dröjt med poster här, mest p.g.a. att jag flyttat till en ny lägenhet. Jag håller just på att installera mig. Fundera ut vinklarna, hur ljuset faller under dygnet. Vilken bild ska hänga var. Behöver jag en eller två stekpannor? Det är i princip en liten arbetslägenhet, med den skillnaden att jag också har bäddsoffan ‘Friheten’ från IKEA, där jag sover. Här kommer jag förmodligen att bo resten av mitt liv, så det får ta sin tid med mattor, Elvissamlingen, gardiner, plantor, jätteteve för fotbollen, baren, dansgolvet… You know how it swings. Hemma.

…ur de 498 kommentarer där “Bengt O” förekommer, de allra flesta av honom själv.

“Och Özil är fotbollsplanens Hamlet. Hans leende säger allt”. (17/6/2016)

“Nu har även Göran Palm dött och alla känner sig tvungna att säga snälla saker om honom. Att erinra om att denne mediokre poet såg Kuba, Kambodja och Nordkorea (!) som förebilder framför “det indoktrinerade Sverige” vore väl ett faux pas utan like.. Men det var också en del av 70-talet. Och, som någon sade: Morire non basta”. (12/4/2016)

“Nej bort med alla kommata från talen. Helt onödiga och förvillande. 1 200.00 räcker fullkomligt. T.ex Sveriges innevånarantal 9 747 355 personer (2014). (Väldigt vad många dom blivit – är det verkligen nödvändigt?)” (25/2/2015)

“En del av de märkligaste “tyska” efternamnen är ju i själva verket gamla judiska namn – ett fascinerande område som borde skrivas mera ingående om. Jag hade t.ex. en kollega som hette Fajnzylber en briljant ekonom som tyvärr dog i unga dagar. Mina kollegor Bauernfeind, Kornfeind och Teufelsbauer hade nog däremot sina namn från en mera lokal tradition som jag tyvärr inte vet mycket om. Hundertwasser sålde väl ut, mot slutet och formgav bla. bensinstationer, rastställen och sopförbräningsstationer. Wien blev, skrev en journalist, “verhundertwasserisiert”. (16/8/2015)

“Glädjer mig mest åt att Sunderland klarade sig. För mig är höjdpunkten alltid: “Stoke-Sunderland, kryss på kupongen!” med svenskt uttal – ett barndomsminne så gott som något”. (16/5/2016)

“Om jag får bli litet personlig så här i julaftonsnatten:Som ung var det min dröm att kunna spela boogie woogie så där. men det blev aldrig av, jag var för klumpig som med det mesta annat. Men gymnasieföreningen i Härnösand anordnade ibland boggie woogietävlingar på Brännaborg där vem som helst fick ställa upp och visa sig på styva linan. Jag blev ytterst förvånad när en av mina klasskamrater, en flicka som verkligen inte var något ljus i klassrummet, plötslgt steg upp på scenen och rev av en våldsam boogie till publkens jubel och vann hela tävlingen. Sedan blev hon dessutom bra placerad i svenska mästerskapen i skridskolöpning (en sport som fanns förr i tiden). Jag var litet småförtjust i henne men då var det ju för sent, hon var redan berömd och eftertraktad. Jag skulle ha passat på när hon bara var en obemärkt sparv under latinlektionerna.

Ja, det var bara det jag ville säga. Hoppas ni ursäktar och Thank you for the music”. (24/12/2015)

Det är obeskrivligt sorgligt att höra att Bengt O. har lämnat oss. Det grämer mig särskilt att jag aldrig fick träffa honom personligen, för det var ju så med Bengt att man förde ett ständigt pågående samtal med honom, ibland sakligt, ibland passionerat, alltid informativt, och jag skulle gärna velat fortsätta det face to face. Hans ofrivilliga tystnad under de senaste månaderna kändes särskilt talande med allt som nu pågår i den europeiska sfär han kände så väl. Men det slutade ju inte där heller: jag har känt få människor med såpass breda och djupa intressen, inte minst i de lite undangömda hörnen av kulturhistorien. Man upptäcker plötsligt ett gemensamt intresse för Skogekär Bergbo; man får reda på fängslande aspekter av både Stockholms och Wiens historia; man kommer överens om att inte komma överens om Bullens pilsnerkorv. “Det är fullbordat” hette hans sista bloggpost. Men med någon som Bengt är det ju aldrig fullbordat.

Nu går jag till puben och höjer ett glas till Bengt. Hoppas ni gör detsamma på ert håll!

Jag vet inte vad annat man kan säga en dag som den här. Det är den 9/11, om man skriver sina datum rätt. NY Times rullande exit poll tycks i alla fall visa att majoriteten av de fattigaste (under $50 000 i årlig inkomst) röstade på Clinton. Det handlar i första rummet inte om klass utan om rasism och kvinnohat, verkar slutsatsen bli. Nästa skräckögonblick kommer när Trump utser sin regering. Bejaysus…

PS: Man ska vara försiktig med förtidiga analyser men denna, av Adam Shatz i LRB, är för närvarande den mest tänkvärda jag läst…

Fredrik har alldeles rätt i sin senaste kommentar. Det är dags för en uppdatering av det politiska läget. Men den kommer i morgon. Uppskjuten uppdatering, alltså.

Idag håller jag på att hämta mig från en av de underligaste veckor jag haft på länge. I torsdags begravde vi min svärmor nere i Portsmouth, en beundransvärd kvinna på alla de sätt. Hon skötte om sin krigsskadade man, uppfostrade sex barn, var fackligt aktiv, den första kvinnliga ledamoten av Havant Trade Council, älskade att gå på Fratton Park och se Portsmouth FC förlora, ibland vinna – på hennes 90-årsdag sjöng 55 000 ‘Happy Birthday’ för henne före matchen…

I onsdags var jag i Cardiff, där jag begick min skådespelardebut. I shit you not. För en tid sedan meddelade mig en av mina voiceoveragenter att BBC Wales ville ha med mig i en radiopjäs för Radio 4. -“Men jag är ju inte skådespelare”, sa jag. Så jag mailade dem och förklarade att jag inte skulle kunna skådespela mig ut ur en trasig papperspåse om så mitt liv hängde på det. -“Det är OK,” sa dom. -“Det gäller att vara berättarrösten, bara, så det är lite som voiceovers ändå…” -“Mmmm… OK” sa jag, och skrev på kontraktet.

Men det gick bra! Pjäsen ingår i en serie kallad “Reading Europe” och är en, vad jag kan se, en finurlig bearbetning av en svensk roman, “Britt-Marie var här” av Fredrik Backman, en för mig tidigare okänd författare. Pjäsen skapar en väldigt egen, excentrisk värld, både igenkännbar och främmande, både vardaglig och högtidlig, så att säga. Den ska sändas strax efter nyår, och jag ska väl kunna hitta en länk någonstans när det blir så dags. Nästa? Jag är faktiskt lite sugen på Coriolanus.

Jag menar, bara detta… Och så kommer ett förslag om continental partnership vilket låter intressant. Har inte läst allt ännu men det tycks vara en version av two-speed Europe-idén…

Jag satt och pratade igår kväll med David H, det var på en knôkfull Pub on the Park vid London Fields (pubar som har säkerhetsvakter vid in- och utgångarna är inte riktigt för mig, faktiskt). Hur som helst, David är vinhandlare och naturligtvis mycket kunnig i sitt ämne, dock utan tillstymmelse till snobberi. Han berättade om det gamla och det nya sättet att göra vin.

Jag ska inte påstå att jag nu har alla de kemiska processerna på mina fem fingrar, men det traditionella sättet innebär i korthet att man plockar druvorna unga och låter kemikalierna ta sin tid att jäsa och utvecklas i flaskan, som naturligtvis måste lagras under maximala förhållanden. Det nya, mer kommersiella sättet att gå tillväga är att plocka druvorna när är mogna, när de kemiska processerna i princip redan är färdiga, så att vinet kan säljas snabbt och i mycket större volymer.

Resultatet blir att de gamla vinerna mognar och blir bättre, medan de nya vinerna bara blir äldre och så småningom sämre. Detta är nu min poäng: är inte detta en nära nog perfekt analogi för skillnaden mellan modernism och postmodernism?

Med den lördagstanken höjer jag mitt glas och låter er meditera däröver.

Jag simmar djupt i grovmanusoceanen just nu, det blir allt mer sällan jag kommer upp till ytan. Då visar det sig att Mats Gellerfelt har dött. Han skapade kontrovers på 1980-talet, men jag mindes först inte hur eller varför så jag fick ringa vännen Ragnar för att bli påmind om att det handlade om vänskapskorruption i litteraturkritiken. Visst, ja… Jag gjorde några besök i den zoologiska trädgård (mest strutsar och påfåglar, en och annan påläggskalv) som var det litterära Stockholm på den tiden. Som alltid på zoo låg en frän testosterondoft över alltihop. Jag flydde snart.

Här har vi fortfarande ingen fungerande opposition. Vädret är någorlunda hyggligt. Rio-OS? Ids inte. Auf Wiedersehen.

…statskupp i Turkiet. En länk. Och här Guardian Live. Följ @martinchulov. Han vet.